Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Tillbakablick på en favoritfilm & ett favoritalbum 🎞  🥁

Tillbakablick på en favoritfilm & ett favoritalbum 🎞 🥁

This post is tagged as: beachboys, johnbelushi, Musik, film, Album

Hej svejs, Gamereactor-fejs! Idag tänkte jag presentera två återblickar jag gjorde igår; först avlyssnade jag klassikern Today (1965) av The Beach Boys i duschen och sedan satte vi på Neighbors (1981), en mystisk kultrulle signerad John Belushi & Dan Aykroyd med regi av John G. Avildsen (regissören bakom Rocky och Karate Kid). 

Today är en riktig gåva att avnjuta medan man slappnar av från vinterkylan och blickar ut åt nya årets första solstrålar. Här har vi en första sida med svängiga men relativt tråkiga låtar, där "When I Grow Up (To Be a Man)" med sin vackra skildring av faderskap (första poplåten med detta temat) är den enda som faktiskt har något att säga. Andra sidan är dock på en helt annan nivå.

Den inleds med en drömsk låt vid namn "Please Let Me Wonder" och fortsätter sedan med att leverera mästerverk efter mästerverk som i vissa stunder till och med lyckas konkurrera med bandets magnum opus Pet Sounds (1966), vilket ofta anses vara det bästa popalbumet någonsin.

Övriga höjdpunkter: I'm So Young, Kiss Me, Baby och She Knows Me Too Well

Neighbors

Denna underskattade toppkomedin, handlar om hur den stillsamme mannen (John Belushi) och hans fru (Kathryn Walker), blir drabbade av den helkonstiga familjen som flyttar in i det nergångna huset bredvid.

Dan Aykroyd spelar Belushis tokiga granne och gör en otroligt rolig rolltolkning som faktiskt även är skrämmande på något vis, då han har blondfärgat hår och ljusblåa linser som man inte precis är van vid att han bär (nazi-referenser dyker förvånansvärt upp). Sedan levererar ju även Belushi en grym prestation som denna nedtonade granne som  märkbart förändras igenom filmen och resten av skådespelet är det heller inget fel på.

Att den även lyckas bryta det förutsägbara mönstret är ju inget annat än bra och man sitter där underhållen och ivrig på att få veta hur detta egentligen kommer att sluta, vilket den mörka tonen helt klart bidrar till.

Det enda negativa jag stötte på under filmen var att den kunde bli lite väl osannolik ibland och trots ett passande soundtrack, kan även de underliga ljudeffekterna bli lite irriterande om du inte är på rätt humör för filmens ambivalenta ton.

Men att filmen mest fick negativ kritik vid releasen är ju inget annat än sorgligt, då jag tycker som den eminenta filmkritikern Roger Ebert en gång så klokt sade, är det en film som verkligen "grows on you".

Har du lyssnat på albumet/sett filmen?

adios

HQ