Nu kommer tårarna!

Jag har aldrig bölat till ett spel, aldrig. Spel har inte alls påverkat mig på "det" sättet. Nog för att jag ofta minns tillbaka till stämningen när jag först klev av tåget och sen traskade ut i solen i Half Life 2s City 17, eller hur jag bara gapade när lillkillen blev till den där jätteklumpen och rullade nerför berget i spelet Inside, men inget av det är förknippat med klassiskt gråteri.

Jag trodde faktiskt länge att kultur inte påverkade mig på det sättet, men sen hände något. Det var en nyårsdag för ett par år sen, följd på en blöt blöt nyårsnatt - det ösregnade -, då jag och frugan bestämde oss för att se gråtfilmen Lion med Dev Patel och Nicole Kidman. Baserad på en verklig historia handlar den om hur ett indiskt barn som under en utflykt kommer bort från sin äldre bror - varpå han i vetskapen om detta omedelbart tar livet av sig. Pojken adopteras sen till en familj i Australien och, många år senare, slutligen lyckas återförenas med sin biologiska familj i en slutsekvens där vi får se autentiska videoklipp från den verkliga återföreningen.

Frugan somnade halvvägs in medan jag inte kunde sluta böla. Det var ingen fantastisk film, trots att Nicole Kidman är min Hollywood-skådis nummer ett, men jag var väldigt mottaglig för den storslagna sentimentaliteten.

Vad som mer hände, i det större perspektivet, var att dammarna öppnades på vid gavel. Helt plötsligt kunde jag böla till vilket kulturellt verk som helst. Apor på Discovery Channel, Ru Paul's Drag Race (fet rekommendation), Roy Orbison; nämn ett verk och jag lovar att böla till det.

I våras nådde jag en milstolpe när jag för första gången bölade till en bok - Göran Rosenbergs fantastiska Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz - och nu har nästa milstolpe nåtts. Jag har äntligen bölat till ett spel.

Det gäller givetvis Last of Us 2. Ettan påverkade mig inte jättemycket, ska det sägas. Slutet gav mig visserligen en slags klump i magen, men det var också allt. Vet inte vad det berodde på, kanske något så simpelt som att grafiken kändes daterad när jag spelade det i höstas förra året. Bölande och dess uteblivelse är ofta svårt att rättfärdiga och förklara. Tvåan var däremot en helt annorlunda upplevelse ur den aspekten. Det började halvvägs in med ett stort känslomässigt ögonblick, sen blev det mer och mer frekvent i takt med att jag närmade mig slutet.

Framåt finalens sista timmar satt jag med tårar i ögonen till och med när jag dödade fotsoldater och klickers, det hann nästan aldrig sluta. Efteråt satt jag bara tom i soffan och tänkte över slutet och hur otroligt snyggt utvecklarna leker med symbolik och stämning. Jag upplevde det aldrig som sentimentalt, det fiskade inte onödigt mycket efter känsla - det fanns bara där. Last of Us 2 är ett av dom bästa spelen jag någonsin spelat, och jag kommer alltid minnas det för att det (äntligen?) fick mig att storböla till ett spel.

Brukar du böla till spel eller kultur överlag, eller tycker du att det är reserverat för mesar, kära läsare?