Arkadmys med Toaplan Arcade Shoot 'Em Up Collection Vol.1

Det började inte sådär fruktansvärt bra för min helikopter i Twin Cobra. Jag blev sprängd, nerskjuten, manglad, förföljd av raketer och allmänt pulveriserad. Inte bara en gång utan alldeles för många gånger. Samma mönster återupprepade sig även i de andra titlarna jag spelade. Var jag ett rymdskepp i Outzone eller Zero Wing blev jag totalt bortsprängd ut i kosmos. Mega bomberna som ges spelaren i alla fyra hjälpte inte alltid. När jag spelade Outzone blev marken nästan röd av allt mitt blod, människokroppen mår inte bra av att bli decimerad av plasma. Arkadspel som dessa handlar om memorisering och reflexer, tyvärr spelade jag nästan alla dessa för över 20 år sedan sist. Minnet var inte hjälpligt denna gång. Därför fick jag börja från början och träna mina färdigheter. 

Innan återkommer till min tid med titlarna finns det några saker som berör alla. Det första är att det finns ett enklare spelläge för den som behöver. Du kan även bjuda in en kompis att spela med dig. Det är hjälpsamt om man aldrig spelat dessa förut eller inte hänger med i tempot. Det finns även ett smart sätt att sakta ner tiden och spola tiden. Båda funktionerna kan användas för att vara hjälpsamma i spelandet eller om man vill utmana sig själv. Det finns även snygga "leaderboards" och det märks att utvecklarna jobbat hårt med att få bort nästan allt input lagg som ofta är en biprodukt av emuleringar. Du kan även spara dina framsteg i alla titlarna vilket är en finfin uppgradering. Det är ett gäng klassiska och något polerade "Shoot 'Em Up" som jag tänker bedömma.

Outzone

Den svåraste av bunten ursprugligen från 1990. Du intar rollen som en försvarare av mänskligheten med en stort avancerat vapen på axeln. Ditt uppdrag? Förgör alla fiender i din väg och titeln skojar inte med mängden. Det som är lite unikt med denna är att du kan röra dig på ett sätt som låter dig skjuta i sneda vinklar. Du kan även gå åt dessa håll till vilket ibland har lett till min död. Det är betydligt lättare att skaffa sig en uppgradering så att du bara rör dig i sidled. Med ett bra soundtrack, bättre upplöst grafik så har det varit ett nöje att dö i detta minst femhundra gånger. Det är nostalgiskt och lite spännande att försöka pussla samman en bra sprint. Man också spela med en vän vilket var roande. Det finns inget som säger vänskap lika mycket som att uppleva paniken och stressen med nära. Bossarna var helt klart roligare att bli dödade av med vänner.

Mellan alla fyra upplevelser ansåg jag ändå att detta var svårast men också roligast i flerspelarläget. När jag spelade originalet hade vi inte heller alla extrastöd, det uppskattas numera rätt mycket. Det hjälper en också att analysera sitt spel bättre. I den här scenen går allt åt skogen, då kan jag sakta ner skärmen och analysera alla hundratals skott, rutter genom detta och försöka hitta en bättre strategi. Orkar man inte detta kan såklart också aktivera ett läge där du har oändligt med liv och inte behöver starta om från start om dessa tar slut. Det finns däremot en glädje i att ta sig till slutet som det var tänkt ursprugligen, hur svårt det än är. Spelade du Outzone när det begav sig är detta en fin liten hyllning till originalet. Det har blivit respektfullt paketerat och i princip orört förutom livskvalitetsuppgraderingar. Jag gillar inte rörelsesystemet som försvårar onödigt. Däremot är det kort, intensivt och gör sig bäst med en vän. Mitt betyg: 6/10

Truxton

En av mina favoriter i paketet var rymdäventyret Truxton. Du är ett rymdskepp som du ser ovanifrån. Du kan röra dig uppåt bakåt och i sidled. Kartan rör sig också uppåt. Truxton upplevde jag som medelsvårt av dessa fyra titlar. Det ligger ganska bra svårighetsmässigt och överrumplar dig inte hela tiden. Däremot så möts du av mycket beskjutning. Precis som med Outzone går allt ut på att undvika fiendens eld och förinta fienden i drivor. Mellan varven möts du av bossar. Jag spelade aldrig detta när det begav sig. Det lanserades 1988 på Sega Mega Drive ett antal år innan jag föddes. Det var lite skoj att hitta ett arkadspel från den tiden som jag faktiskt gillade i efterhand utan nostalgi. 

Den återkommande sorgen är däremot massvis med dödsfall. Det märks tydligt när man jämför spelddesign med mer moderna upplevelser att arkadspelen var designade med detta i åtanke. Därför är det heller mindre betydelsefullt. De är korta, du kan memorisera där du dog och testa nya strategier. Det som gör Truxton lite bättre är att jag finner det mer lättläsligt än exempelvis Twin Cobra. Du ser hela tiden vad som är fiender, vad som skjuter på dig och skotten är tydligt telegraferade. Det finns en viss kontrast mellan nivåerna och allt som skjuter på dig färgmässigt vilket underlättar. Jag gillar också den kreativa designen på världen och fienderna. Även Truxton ser skarpare och bättre ut i denna nyversion tack vare mer högupplöst stöd. Mitt betyg: 8/10

Twin Cobra

Av allt i denna utgåva är detta ett spel jag haft en ganska ilsken relation med sen slutet på 90-talet. Kyukyoku Tiger som det kallas i Japan släpptes 1987 för arkadhallarna. Du intar rollen som en ensam attackhelikopter som skickas in över fiendens territorium. Precis som med Truxton ser du helikoptern ovanifrån, du kan röra dig i sidled, upp och även neråt. En aspekt av detta som sticker ut är att du faktiskt kan spara bonuspoäng. När spränger hela nationers styrkor kan du samla på dig guldstjärnor. Om du lyckas besegra bossarna kommer du stöta på ett hangarfartyg vilket du kan landa på och tjäna in dessa bonuspoäng till din slutliga poäng. Jag minns det än idag hur jag kämpade med denna titel. Jag hade nöjet att spela detta i arkadhallar för en sådär 20 år sedan. Jag ska vara lite kontroversiell, jag gillade uppföljaren mer än originalet. Speciellt plus utgåvan av tvåan som jag tyckte åtgärdade brister jag upplevde med denna titel.

Termen "Bullet Hell" gör sig rättvisa här. Skärmen är totalt smockfull av skott som kommer din väg. Vissa fiender kan även cirkulera dig och skjuta i ryggen vilket är distraherande. Några försöker aktivt köra in i dig. Jag vet att datorn gör det med flit. Visuellt är det lite brunt och jag tycker att fienderna smälter in ibland med miljön. Twin Cobra upplevde jag som det svåraste av bunten. Det är inte nödvändigtvis dåligt men det syns tydligt att det fanns rum för förbättringar. Samtidigt är detta en hyllning inte en remake av originalet. Jag har dött så pass många gånger att det hade varit smartare att skicka en armada av attackhelikoptrar på en gång. Det här med att skicka in en helikopter åt gången är en tveksam strategi speciellt när jag flyger. En annan svaghet förutom min skicklighet är repetitionen i fiender och bossar. Det blir lite väl många stridsvagnsbossar. Det är i slutändan en fin nyversion med många livskvalitativa förbättringar. Jag blev däremot inte nyfrälst i denna titel som jag ogillade redan för 24 år sedan. Mitt betyg: 5/10

Zero Wing

Det är svårt att gå fel med rymden. Zero Wing är en annan klassiker på menyn. Ursprugligen släppt 1989 var detta en arkadtitel. Jag spelade detta första gången under 1990-talet på Sega Mega Drive. Det som gör att Zero Wing sticker ut lite från kollegorna i denna samling är att det fungerar som en "Side Scroller". Tänk dig äldre Super Mario fast utan gulliga svampar, gröna rör och extra liv. Föreställ dig snarare en ensam pilot ute i världsrymden som ska massmörda utomjordiska hot styrda av en cyborg kallad CATS. Om du nu tänker på fluffiga katter är det rimligt men en felaktig referensram. Jag gillar Zero Wing för sin design. Konstnärerna bakom konsten gjordet ett fint jobb att skapa något eget och unikt med hur fienderna ser ut. Även om jag gillar Truxton lite mer, kan du hitta den mest spännande världsdesignen här. 

Håller Zero Wing idag var min första retoriska fråga. Svaret på det beror på spelaren. Gillar man fortfarande lite äldre spel är det inget fel med detta. Jag gillar att återvända till äldre upplevelser oavsett genre och jag fann en välkomponerad arkadtitel. Tempot är ganska långsamt i denna actiontitel Ditt mål är att bygga en enorm vägg av plasmaskott mot inkommande fiender. Även om fienderna rör sig snabbt gör inte skärmen det. Det finns lite mer andrum i detta än hos andra jag testat i utgåvan. Min upplevelse var att detta var något lättare än övriga. Det är ingenting negativt då alla titlarna är svåra, inklusive detta. Zero Wing håller än idag om man kan förlåta det åldriga upplägget. Det finns nöje att hämta om du gillar att jaga poäng, snygg konst, bra bossar och uppskattar genren. Mitt betyg: 7/10