Fight'N Rage, minnen och väntan på Streets of Rage 4

Beat em' ups är en genre som den här väderbitet ålderstigne jäkeln håller väldigt nära hjärtat, i stort sett tack vare att den är så synonym med uppväxten. Golden Axe II till Mega Drive II, Super Double Dragon till Super Nintendo. Man blir emotionell av bara tanken. Innan man fick sig en spelkonsol under ägarskapet så fanns det dock bara arkad. Och åtskilda arkadklassiker. Skamlöst tiggde man och rånade föräldrarna på deras surt förvärvade pengar så att man kunde plöja hela natten under de oändliga färjeresorna mellan Sverige och Polackistan™. 1994 var året, och det var sannerligen tider det.

Det jag egentligen vill återkalla allra mest av färjan M/S Rogalins arkadrum, förutom Marlboro och vodka-stanken (samt alla försupna medelålderskarlar som låg vilande över flipperspelen), är hur genuint übermysig spelatmosfären var. Det var nästan vedertaget att hela tiden använda gasmask men spel som Space Gun höll mig kvar länge. Så länge att jag vägrade lämna arkadrummet dagen efter när vi nådde Nynäshamn och pappa var tvungen att karatehugga mig åtskilda gånger i nacken för att slita loss mig medvetslös från spakarna.

Det var dock först senare (sommaren -97) som jag skulle upptäcka arkadspelet som fick mig att bli hux flux-förälskad i Beat em' ups på allvar och den juvelen bar namnet: Night Slashers, ett närapå gudomligt lir där du spöade den levande döda skiten ur levande döda. Varulvar, vampyrer och andra vidunder skulle emellanåt givetvis också åka på stordäng. Glöm House of The Dead och Zombie Revenge, det här var den ultimata zombiefesten du kunde finna i arkadhallen (och numera även kan få till Switch då vi fick oss en konsolkonvertering så sent som 2018).

Genren som sådan är mestadels död idag, tyvärr. Indieutvecklare håller väl den fortfarande vid liv om än via respirator men förutom Street of Rage 4 (och Microsofts tillsynes usla Battletoads-uppföljare) så ser det framöver rätt glest ut på Beat em' up-marknaden. Den långa väntan på just Street of Rage 4 känns dessutom lite extra olidlig då utvecklarna hela tiden laddar upp alltmer mumsiga gameplay-klipp (som onekligen skvallrar om en sann återgång till form för både spelserien och genren som sådan), men vägrar i samma veva ge oss ett fast release-datum! Lyckligtvis, har jag funnit ett tillfälligt substitut som kan hålla mig varm tills dess att jag tillåts utföra lite "bare knuckle"-rättvisa på bakgatorna igen.

Fight'N Rage är ett kärleksbrev till oss alla som uppskattar den här typen av köttande. Tänk en korsning mellan Teenage Mutant Ninja Turtles™ Arcade och Double Dragon IV, med ett djupt pareringssystem från Street Fighter III - så hajar du upplägget. En alldeles underbar kakmix. Slagkombinationerna är så sinnessjuka att dessa får mig att le brett som ett as, varje gång. Musikkomposition består i stort sett av brinnande elgitarrer och passar spelet alldeles förträffligt bra trots att det är ganska långt ifrån det genre-definierande Yuzo Koshiro-stuket. Ljudeffekterna är också hårdslående, retrohärliga och ofta adekvata. Den pixelhärliga grafiken utgör dock det riktiga försäljningsargumentet här och förutom alla hårdslående knytnävskamper, är det just det visuella som utmärker sig allra mest i hela paketet. Estetiskt är det verkligen helt vanvettigt snyggt (trots vissa frågetecken kring den kvinnliga ninjakrigarens framställning - som känns väldigt "Team Ninja/Tomonobu Itagaki"). Massvis med bildfilters och övriga inställningsmöjligheter finns att tillgå för den som gillar meka med sånt. En stor köprekommendation.

Trailern för Fight'N Rage hittar du här. Mycket nöje.