Föräldraskapet i filmsoffan

Jag grät när jag och Frank kikade på Coco i fredags. Det där slutet, med gammel-farmorn och kontakten med barn-barns-barnet, var bara för mycket för mig. Otroligt fint gjort, rakt igenom och ännu ett bevis på hur överlägsen Lee Unkrich är som regissör när det kommer till Pixars A-lag. Jag grät även under den genomgående suveräna A Quiet Place, regisserad av före detta The Office-tramsputten John Krasinski som också lirar huvudrollen (eller ja, delad huvudroll med frugan Emily Blunt). Under en specifik scen mot slutet av filmen brast denne snöpligt snorige farbror att böla. Och i båda dessa fall vet jag att det har med min roll som farsa att göra. För båda scenerna som jag hänvisar till pratar med föräldern i en. Och det är ju en nerv som måste vara förhållandevis enkel att pricka som filmskapare, och rysligt, äckligt effektivt.

A Quiet Place (som jag glömt blogga om sedan jag såg den) var förresten fullständigt briljant. Så otroligt skickligt regisserad av debutanten Krasinski och en av de mest spännande thrillers jag sett i hela mitt liv, faktiskt. Jag satt som på nålar.