Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Jag saknar dig, momma

Jag saknar dig, momma

Skrivet av Petter den 5 december 2018 kl 10:26

Jag satt under gårdagen och kikade igenom ett par tusen gamla digitalbilder på en nyligen återfunnen hårddisk och hittade bland annat en samling foton på min mormor som jag inte hade sett förut. Och även om det såklart inte behövs några bilder för att minnas min mormor, så dök det såklart upp en massa gamla ögonblick i skallen i samma veva och jag tänkte mycket på henne under gårdagskvällen. Bara glada minnen. Bara glada ögonblick som jag i vuxen ålder värdesätter mycket mer än vad jag hade vett nog att göra som ung. Nu gick hon ju leva länge, dock. Min mormor. Blev supergammal och jag fick ha henne kvar hela vägen upp i vuxen ålder. Och minnena som jag har, de får mig att skratta, ofta. För hon var en riktig krutkärring min mormor. Stenhårt kategorisk och helt kompromisslös, som jag ofta kan vara. Hade hon bestämt sig, då var det så. Och hon var alltid bestämd.

Under tiden då jag var ung, bodde där på lov och på somrar, så var det alltid fränt för en liten snorig nioåring att ha en mormor som (märkligt nog) alltid varit intresserad av TV-spel. För medan alla andra i min närvaro fnös högljutt åt en ung Petter vars högsta önskan vid flertalet specifika tillfällen var att få loss ett par femkronor för att få testa värdshusets/campingplatsens/djurparkens nyinstallerade arkadspel, var det alltid mormor som mulade i pengar och alltid stod bredvid mig och nyfiket kikade på hur jag tabbade mig, dog och dog igen. Hon delade det där med mig även fast hon vid det här laget såklart var över 50 år gammal. Och det kan jag idag tycka var en så fantastiskt cool egenskap. Hon var mer öppen för nya, annorlunda saker än vad jag tror att jag gav henne erkännande för, senare i livet. Och även om jag nyss skrev att jag inte ångrar något, så ångrar jag väl att jag inte berättade mer om detta för henne.

Samtidigt minns jag hur stolt hon var när jag i en krönika i en av Gamereactor-numren skrev om just detta. Om hur mitt brinnande intresse för underhållningsformen blev till en karriär och ett livsviktigt val i live mycket tack vare henne. Jag minns hennes ansiktsuttryck, just då. Och just då saknar jag henne som mest. Eller när hon på förhand hade beslutat sig för att jag skulle äta mycket mer än vad jag egentligen orkade och slevade på portion efter portion med uppmaningen "Etan nuhh!" (jämtländska för "ät"). Vid vissa tillfällen åt jag så att det kändes som om jag skulle spricka. Hon var cool, Anbritt. Coolare än de flesta.

Jag saknar dig, mormor.

Facebook
TwitterReddit