Att vara farsa

Det är alltid extra jobbigt att lämna mina småtroll på dagis på onsdagar, för då vet ju både de och jag att vi inte ses på en vecka. Jag har alltid en klump i halsen på väg ut från förskolan och onsdagarna är alltid präglade av en saknad som jag i stort sett aldrig känt förut. Trots att jag matade dem med frukost för bara ett par timmar sedan. Det här antar jag är en av de där sakerna som blir lite lättare med tiden. Och det ser jag fram emot. Nu är det ju i och för sig Franks försenade fyraårskalas på lördag vilket innebär att jag träffar dem då, såklart. Och ibland när jag får abstinens är jag så pass självisk att jag åker och träffar dem mitt i veckan då jag inte har dem - ändå. Annars skulle jag mest troligt implodera.

Jag har en liten (och rätt korkad) idé om att skriva en tramsig handbok om att vara en ganska ordinär farsa. Inte för att jag har något facit (tvärtom, gör fel hela tiden) men för att prata lite om alla de fallgropar som finns och alla de saker som jag missförstått och gjort fel, hittills. Tanken är att skriva en komisk grej om svårigheten med att faktiskt ta hand om andra liv, trots att jag i mitt fall knappt kan sköta mitt eget. Jag har funderat på idén i ett halvår snart och ska nog skrida till verket när jag blir gammal (OBS: "Äldre"). Tänkte jag. "Läs detta innan du blir farsa: Världens mest improviserade handbok för blivande föräldrar" ska den heta. Och jag råder ingen att vare sig läsa eller lyda råden i den, om den nu blir av.