Dear Basketball

Det slog hårt, Kobe Bryant död (och hans 13-åriga dotter, såklart). Slog ned som en bomb, chockerade mig (och en hel sportvärld). Det slutar inte smärta, heller. Även fast jag naturligtvis aldrig ens varit nära att träffa karln. Och här blir detta väldigt speciellt, åtminstone för mig. För jag har aldrig gråtit när någon dött som jag inte känt. Det där har alltid framstått som en smula märkligt för undertecknad. Jag sörjde ju att idolen Francis Albert Sinatra gick ur tiden, Paul Walker, Neil Peart samt Heath Ledger (med flera). För att deras arbete hade påverkat mig, på ett sätt eller annat - såklart. Men inga tårar. Förrän igår. Ett dygn efter att Kobe och Gigi Bryant omkommit. Då kom det. Jag drog igång den Oscars-vinnande kortfilmen "Dear Basketball" (igen) och flertalet meningar som Kobe läser upp här, greppade tag och vred om tårkanalerna. Idag känns denna underbara lite snutt som ett lovtal. Och jag kommer verkligen att sakna Kobe...

Not because challenge called me, but because you called me... I did everything for you... because that's what you do when someone makes you feel as alive as you've made me feel."

Dear Basketball