Franks första spel...

Nu är vi igång. Jag har medvetet dragit ut på det lite, bara för att. Dragit ut på hela grejen med att introducera min son (Frank, fem år gammal) till TV-spel. För att, ja. Det hinns ju med, såklart. Pappa badar ju i spel och han kommer ju att intressera sig för det snudd-på oavsett om han vill eller ej, med tiden. Och nu har vi dragit igång. Hans första spel ligger på hans Ipad numer, stavas Super Mario Run och spelas ofta. Frank gillar det, väldigt mycket. Och jag har fått en lite annan uppskattning för Nintendos första riktiga mobilspel tack vare detta.

För jag gillar det fortfarande inte supermycket. Jag fattar inte varför de inte kunde göra något fiffigare än ett trött autorun-spel. Men för en femåring som aldrig skulle klara av nippriga touch-controls, är det strålande underhållning som dessutom är gratis. Och då menar vi ju "gratis!" som i riktigt gratis. Inte l"gratis" som det vedervärdiga Mario Kart Tour där det kostar 200 kronor att låsa upp Dankey Kaang. Det är urlarvigt.