"Pappa, kan vi köpa några spel?"

Det var Frank som frågade lite försynt i tisdags om vi kanske kunde köpa några fler spel. Jaha! Såklart, sade jag och trodde såklart att polarna på dagis pratat Pokémon till Switch, eller Minecraft. Men det var gamla, retromysiga brädspel från det glada 80-talet som min lilla femåring ville ha.

"Pappa! Ett spel börjar på samma bokstav som farmors döda hund och det är svarta kort som man byter med varann".

Uno?

"Jaaaaah! Så heter det.

Det fixar jag!

"Det andra är brickor, runda. Som är svarta på ena sida och vita på den andra."

Othello?

"Jaaa, det! Bra!"

Nu har allt anlänt tillsammans med ett exemplar av mitt favoritbrädspel från barndomen; Den försvunna diamanten. Nu ska det spelas. För vi har spelat sönder Zoo: Mix Max och finns i sjön senaste månaderna. Blir skoj med lite variation och det blir superskoj att hitta tillbaka till dessa tre klassiker igen.

Ljuvlig nostalgi, för mig. Något nytt och superspännande, för Frank (som är 5,5 år).