Keeeehryddah!

Jag och min barndomsvän Diesel är en Livsstil® började för någon månad sedan prata om hur vi åt förbannat mycket Sibylla-burgare med kryddade pommes när vi var 13-14 år gamla. Vi åt det ofta. Väldigt ofta. Och vi åt maten från samma ställe där han som sålde den, hade ett talfel och inte kunde uttala R, riktigt. Flera, flera gånger i veckan i säkert två år fick vi alltså frågan om vi ville ha "Salt eller keeehdryddah på steeeehripsen?". Vi valde natuuuuuuurligtvis alltid/alltid krydda, eftersom kombinationen friterad potatis och Santa Marias Kartoffel-krydda, är himmelsk. Och ja, i och med att vi började rota i gamla minnen återvände vi till gatuköksvärlden, klev in på Dixies här i Östersund och började äta de där brända, i grunden rätt hemska, frysburgarna.

Sen dess har vi varit fast, båda två. Vi äter den här maten alldeles, alldeles, alldeles för ofta nu, vräker i oss och keeeehryddhan har köpts hem igen och öses på allt. Det är nåt alldeles visst med gammal svensk gatuköksmat, hur risig den är nu är i grunden. Smakerna sitter som en schmäck, som en gjuten del av hjärnan.