Mina kära kollegor (och de är verkligen "kära") Måns och Marcus är lite som en pojkbands-duo. Som de där norska Idol-bröderna, men längre och utan tandställningar. Måns & Marcus. Båda hatar damm, älskar designarmöbler, märkliga indiespel, filmer med 31 minuter långa svart/vita scener där kameran sitter blixtstilla och fokuserar på ett ledsamt, urblekt, trasigt uthus, och de älskar båda katter. Innekatter. Båda gubbarna har sina respektive lägenheter proppade av katter och det där tycker jag snabbt blir mer än lovligt olustigt. Katter gives me da creeps, ärligt talat. Jag har aldrig gillat katter och blir alltid misstänksam när någon äger flera stycken, som Måns och Marcus. Jag tror att Marcus har sju (!) medan Måns har fyra och när de inte pratar omkull varandra om klösleksaker/kattsand med optimal uppsugningsförmåga delar de här internt med sig av mängder av "gulliga" bilder på när deras horder av innekatter belamrat sig på köksbordet eller bajsat i soffan. Inget av det är särskilt gulligt, i grunden. Mest motbjudande.
Jag är ganska övertygad om att det verkligen går att skilja världsbefolkningen åt, dela upp den i två läger, med en enda enkel metod. Är du katt människa eller hundmänniska? Jag är 100% på hundsidan. Bara. Jag älskar hundar och har så alltid gjort. Katter däremot? De låter jag helst vara, för sig själva. Jag vill inte klappa dem. Jag vill inte ha dem på mig eller i närheten av mig och jag vill inte se bilder på när dina katter klättrat upp i skafferiet för att sprida 61 000 hårstrån i frukostflingorna. Med det sagt är jag ingen direkt katthatare, som Marie är. Hennes kaffemugg som hon pimplar java ur varje morgon är inget jag skulle kunna ställa mig bakom direkt, men alla har vi våra åsikter och preferenser.
Är du katt- eller hundmänniska?
Marie Liljegrens kaffekopp.