Grönt är skönt

Jag vet, jag vet. Jag tjatar. Jag skriver om samma sak igen, åtminstone inledningsvis och jag vet att den som inte är bilintresserad ser dessa inlägg som rent nonsens. Och det är såklart helt okej, för jag tänker bara högt. Detta är bara mina innersta gubbtankar som slinker ut i form av ett inlägg. 😁 Gagg. Babbel. Gorm. Inget viktigt.

Men! Mitt letande efter "rätt" Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio fortsätter. Jag kikar varje dag och har anmält intresse (uppsatt på listor) hos landets två största bilkedjor. Tidigare har jag ju skrivit om hur jag inte vill ha en vit bil igen och helst inte en svart, heller. I detta beslut börjar jag nu vackla. Fööör tanken är att köpa Koshi Designs GTAM-bodykit, oavsett. Byta ut hela fronten, huven, bakvingen, bredda bakskärmarna, ersätta OEM-diffusorn. Och när allt detta ska göras, kan jag ju lika gärna lacka om hela bilen, byta färg. Dyrt? Absolut, men gubbarna på Autolack Östersund brukar vara sjyssta. Kortsiktigt tänkt och dumt beslut med tanke på hur färgbyte ofta sänker andrahandsvärdet? Absolut, men jag tänker sällan så och inte det här fallet nu när jag gör mig redo för ett fullfjädrat bilprojekt, igen. Trim, fälgar, bodykit, lackering... Rubbet.

Färgen då? Jag är sen ett par veckor tillbaka helt insnöad på Alfa Romeos gamla originalfärg "Montreal Green", och då syftar jag på den från 60-talet och inte den nya, moderna blandningen då man kastat in rikliga mängder blått, vilket gör bilen semi-mörkturkos, nästan. Den är läcker den med, men jag tänker grön som i grön. Metallic, kanske till och med candy-grön. Jag har aldrig tidigare ägt en grön bil. Brukar sällan tycka att det passar och aldrig känt något sug, heller. Förrän nu. Montreal Green eller Rouge Candy Rosso, känns det som. Och då kan jag ju faktiskt lika gärna köpa en vit bil, när den ändå ska lackeras grön.