Fighting från förr: My Hero

Det fanns ninjor, punkare, robotar och vildsint våldsamma apor i arkadversionen som anföll vår välklädde och till synes anspråkslöse hjälte Steven. Och det var ju fränt, att slå dem i skallen med en tomflaska eller svepa deras ben, precis som i NES-klassikern Kung Fu. Jag testade My Hero i arkadform på en pizzeria i byn strax nordväst om där min mormor bodde och jag minns hur mycket jag gillade Kotaro Hayashidas Double Dragon-klon. Detta var 1985, om jag inte blandar ihop allt. När Sega sen, året därpå, konverterade sin arkadhit till Master System beslutade de sig tidigt för att rubbet skulle få plats på ett sånt där litet Hang On-plastkort. Detta gjorde att snudd-på allt som gjorde arkadspelet bra, slängdes bort. Haha.

Fiendevariationen kastades bort och i konsolversionen mötte Steve samma karaktär, om och om igen. Tre av banorna och en av attackerna slungades också bort vilket gjorde Master System-My Hero till en av Segas mest nedbandtade konsolversioner. Min klasskompis Suzette köpte det 1987 och jag skulle ljuga om jag påstod att vi inte lade mängder med tid på det. För det gjorde vi. Black Belt och detta var två titlar som spelades så ögonen blödde även om inget av dem var av samma klass som Double Dragon eller Kung-Fu. Men då... Som niorång, kvittade det såklart.