Fighting från förr: Dead or Alive

I oktober 1997 (juli 1998 till Playstation) släpptes Dead or Alive till Sega Saturn och det fanns en tid, under i stort sett hela 90-talet, då fighting var min favoritgenre. Jag konsumerade allt, allt som släpptes, körde massor av arkadvändor och pulade då i femkronor i alla fightingspel jag kunde hitta. Dead or Alive testade jag aldrig i arkadform, dock, utan stiftade bekantskap först när det rullades ut till Saturnen. Jag var (är än idag även om det svalnat rejält) ett stort, stort fan av Virtua Fighter 2 och med tanke på att Tecmo initialt kopierade Segas slagsmål utan och innan (senare i Dead or Alive-seriens historia skulle Tecmo snegla mer på Tekken, särskilt gällande karaktärsdesignen) var detta verkligen ett spel för mig.

Jag lärde mig Bayman, direkt, och höll mig till honom och hans King-aktiga brottarmoves. Kontringar har ju alltid varit en stor del av Dead or Alive och jag minns hur imponerande det var där i början att man kunde hinna med att kontra rappa slag och sparkar på ett sätt som parrys i Virtua Fighter och Street Fighter bara inte kunde mäta sig med.

Idag är Dead or Alive stendött och det kan såklart ha att göra med att senare spel handlade mer om shock value och enorma jiggly-titties än fightingen i sig som hamnade i skymundan och helt enkelt inte utvecklades i takt med tekniken, eller/och genren.