Fighting från förr: Burning Fight

Idag vet jag ju såklart att Capcoms Final Fight var originalet och att SNK:s Burning Fight var en rätt blek kopia, trots allt. 1991, när jag precis skulle fylla 14 år - Visste jag det dock ej och efter att ha spelat mig leds på det alldeles suveräna Final Fight, var det som en uppenbarelse att få syn på Burning Fight inuti den lokala arkadhallen. Jag minns dagen, faktiskt. Jag minns hur otroligt imponerad jag var, hur bra det såg ut, då, och hur mycket jag gillade att spela som Billy, som rände runt i Shibuya och dängde lejda hejdukar iklädd mörkblå smoking.

Burning Fight var precis som Art of Fighting / Fatal Fury ett snabbt och icke-originellt svar på vad Capcom gjorde under denna för genren så viktiga period. Eikichi Kawasaki hade bevisligen bankat skurka ri rollen som Haggar i ett drygt år innan han och hans lilla 12-mannateam började skissa på det här spelet, som rullades ut under hösten 1991. Jag minns hur jag gång-på-gång-på-gång körde fast på samuraibossen högst upp i den där mörkröda byggställningen, en nivå som jag inte klarade förrän Arcade Dreams byggde ett Burning Fight-arkadspel till mig som jag nyttjade oavkortat i en månads tid. Piskade pixelskinn så svetten lackade.

Tidigare delar ur denna följetong: