Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Ingmar...

Ingmar...

Skrivet av Petter den 27 december 2006 kl 12:17

Om man gillar film, är intresserad av film - måste man älska Ingmar Bergman. Så är det väl? För mig kom dock kärleken sent, och jag hymlade aldrig tidigare med att jag sällan förstod det briljanta i hans mest älskade filmer. För ungefär tio år sedan såg jag om hans bästa film; Jungfrukällan, och har sedan dess samlat på mig en hel del av hans verk, och kommit att älska dem alla.

Ja, alla var att ta i. Det sjunde inseglet begriper jag fortfarande inte ett skvatt av och gillar den därmed inte märkbart. Men guldklimpar som Såsom i en spegel, Hets, Smultronstället, Skammen, Vargtimmen och (givetvis) Fanny & Alexander är däremot några av de bästa filmer jag vet.

Idag lever Ingmar som en vresig eremit på Fårö, omruskad och sedan länge urless på såväl kändisskapets baksidor som svenska skatteproblem av storlek: XXXXL. Bergman pensionerade sig från filmskapandet redan 1982 och har sedan dess aldrig återvänt. Men det stoppar givetvis inte oss filmälskare från att med jämna mellanrum plocka fram hans bästa rullar och njuta av svensk filmkonst i absolut världsklass.

Igår sände SVT 2 den oklippta versionen av Fanny & Alexander. Fem timmar ren filmhypnos, i mina ögon. Bergmans kanske starkaste karaktärsgalleri i en av hans absolut mest odödliga klassiker. Jan Malmsjö spelar så svetten lackar och glänser ifrån såväl alla andra i filmen som alla andra svenska skådespelarinsatser, någonsin. Den lömske, ondskefulle biskopen med sitt lugna och metodiska sätt skrämmer mig lika mycket idag som det gjorde för 20 år sedan. Och Fanny & Alexander slutar, rent filmtekniskt, aldrig att imponera.

För drygt ett år sedan fick jag äntligen tag i den enda utgivna spelcialversionen av Fanny & Alexander, nämligen Criterion Collections jättebox innehållande inte mindre än fem skivor. Den var dyr... ruskigt dyr, men också det finaste jag har i min filmhylla idag. På en av bilderna som medföljer den maffiga boxen står Ingmar lutad mot en vägg iklädd basker och mörkgrå, stickad cardigan. Han ser ut att lida nåt alldeles jävulskt. Ångesten fanns enligt källor ständigt närvarande under inspelningen. Något som skiner igenom inte minst i de mer täta scenerna där exempelvis Emilie informerar Biskop Edvard Vergerus om att hon spetsat hans aftonkaffé med sömnmedel för att under den stundande natten kunna rymma från hans "borg". Biskopen sluddrar, förtvivlat, om hat, kärlek, hämnd och om hans enkla och kärva sätt. "Jag har bara en mask och den sitter fastbränd i mitt kött". Det känns verkligt, och plågat... aldrig överdrivet. Även scenerna då Alexander straffas och tvingas sova på vinden känns ångestladdade men aldrig jobbiga. De spöken som Alexander ser förmedlar en känsla av hopplöshet som bara skymtas i filmen... men som ändå spelar så stor roll.

När giganter som Spielberg, Coppola, Scorsese eller Oliver Stone pratar förebilder, inspirationskälllor och odödliga filmgudar är det alltid först och främst Ingmar Bergman som nämns. Han är tillsammans med Ikea och Volvo vår största exportvara och i mångt och mycket det som placerat Sverige på världskartan, åtminstone kulturellt. Och i direkt jämförelse med dagens svenska filmklimat, där filmer som Kopps trängs med den 41:a Beck-filmen och ännu ett förutsägbart drama med Micke Nyqvist i huvudrollen, är det alltid skönt att titta tillbaka på Bergmans bästa och bli varse om vad vi en gång stod för. Vad vi som filmland en gång presterade - tack vare en vresig gubbstrutt.