Kung Cornell

1991 var jag 14 år och levde för de dryga gitarrsolon som permantentade pudlar som Yngwee Malmsteen, Steve Vai, John Sykes och John Norum bjöd på. Jag var fast i glam-metall-träsket och tyckte faktiskt inte alls det var särskilt tramsigt att sångarna i band som Mötley Crue, Ratt, Tesla och Whitesnake hade större frisyrer än min (på den tiden) supersminkade storasyster.

Men något hände. Jag vände Yngwee och Vince Neil ryggen tvärt. Jag svek alla hemanenter och jeansvästar med Iron Maiden-tygmärken bara sådär, pang! Jag var förändrad. Varför?

Svaret stavas: Soundgarden. Med Kung Cornell vid micken var det ingen del av mig som ens kunde fundera över något slags försvar. Nej, jag smälte som en häxa i regnet till skivan Badmotorfinger, och släppte sedan inte taget förrän... ja, jag har fortfarande inte släppt taget trots att bandet splittrades för drygt tio år sedan.

Soundgardens karriär som ett av världens bästa band någonsin var en kort och intensiv sådan. De gick från Ep till superstjärnor bara på något år och formade hela grungerock-genren tillsammans med Nirvana och Pearl Jam. Skivan Superunknown är fortfarande en av mina fem absoluta favoriter och står sig lika starkt idag som grungens absolut bästa. Visst, Nevermind (Nirvana) och Ten (Pearl Jam) var även de fantastiska skivor, men Superunknown var overkligt bra - och när jag idag återvände till Cornells sorgsna melodier slås jag (igen) av hur genialt det låter.

"The Day I Tried to Live", Fell on Black Days", "Like Suicide", "Spoonman" och givetvis "Black Hole Sun" är låtar som känns lika sanslöst grymma oavsett hur många tusentals gånger jag lyssnar på dem. Jag kommer aldrig att ledsna.

Soundgarden splittrades 1997, till min stora sorg. Chris Cornell fortsatte dock på egen hand och släppte två år senare soloskivan Euphoria Morning som jag anser vara en av de mest underskattade rockskivorna någonsin. Även om den under inga som helst omständigheter håller samma geniala kvalitet som Superunknown är den fortfarande mycket bra.