Svenska
Blog
Jag tål inte Stockholm

Jag tål inte Stockholm

Skrivet av Petter den 19 april 2017 kl 23:36

Det kommer kanske inte som någon nyhet, direkt, att jag verkligen avskyr vår huvudstad mer än i stort sett alla städer jag besökt i hela mitt liv. Och nog känns det nedrigt att posta en bild på Henrik Schyffert för att illustrera en rätt tramsig poäng då jag inte har nånting emot den gamla Killingen, alls. Men han får agera posterpojke för den här gången (sorry Henke), bara för att. Bara för att jag drabbas av akuta kväljningar när jag hör den där urtypiskt breda stockholmskan uttalas, uttrycken (som är mycket, mycket ungdomliga och hippa) som används samt mentaliteten som enligt mig genomsyrar stora delar av staden och de som bor där. Jag åker aldrig ned frivilligt. Aldrig. Har snarare hållit mig från huvudstaden väldigt effektivt under större delar av mitt liv och minus när jag bodde där under Missil-tiden och minus när jag och min fru pendlade och bodde en vecka i Östersund och en vecka i Stockholm (i cirka två år) har jag verkligen lagt krut på att slippa vara där, så gott det bara gått.

Och ja, jag är en farbror. Ja, jag är en norrländsk, konservativ gubbjävel och ja, jag föredrar vischans lugn och problemfria inställning som kommer på köpet. Det stämmer. Men jag är allt annat än inskränkt, åtminstone i det här fallet. Jag är dessutom berest, i mångt och mycket genom jobbet som speljournalist. Jag har haft nöjet att besöka huvudstäder som Aten, Paris, Berlin, London, Köpenhamn, Oslo, Istanbul, Warzawa samt andra hålor som Frankfurt, Köln, Madrid, Nice, Cannes, Lyon, Neapel, Venedig, Dubai, Bologna, Malaga, Alicante, San Pedro, Marmaris, Kemer, Alanya, Rhodos, Kreta, Vancouver, Seattle, Miami, Orlando, New York, Chicago, Montreal, Boston, Toronto, San Francisco, San Diego, Los Angeles, Las Vegas, Austin, Helsingborg, Göteborg, Linköping, Enköping, Umeå, Luleå, Sundsvall, Örebro, Kalmar och Karlstad. Av alla de platser jag rest till, gillar jag Stockholm allra, allra minst. Jag tänkte berätta lite om varför.

(1) Stressen
Det är i och för sig en tjatig gammal poäng detta som framförallt Stockholmarna är dödströtta på att lyssna till. Jag förstår det. Men det spelar i det här fallet ingen roll. För det finns mig veterligen ingen huvudstad på denna planet frånsett möjligen New York där befolkningen stressar så in i hellböbbö som de gör i huvudstaden. Människor springer i rulltrappor, springer på gatorna, i tunnelbanan, inuti affärer och på varenda trottoar. Alla har mer bråttom än den där felaktigt anklagade, kroniskt nervöse men samtidigt uppfinningsrike läkaren i Jagad. Att se hur folk liksom vrålkutar ned mot tunnelbanan dagarna i ända bara för att inte missa sitt tåg, är rent utsagt mördande för någon som inte fostrats i det där överdrivna tempot. Tågen går varannan minut, eller något sådant bisarrt, ändå springer och stressar folket som om det vore likställt omedelbar död via polsk stegling om de skulle råka missa det. I gigantiska världsstäder som Miami, Boston, Chicago, Berlin eller San Francisco är tempot avsevärt, avsevärt mycket lugnare trots 122 000 gånger mer invånare - vilket säger det mesta.

(2) Trafiken + alla kroniska vägbyggen
Det finns någon liten hemsk miljöpartist någonstans i en liten trång skrubb som för 30 år sedan bestämde sig för att han skulle förstöra livet för alla som äger/kör en personbil i Stockholms stad. Detta genom att hela tiden bygga sönder/om varenda gata i hela länet, konstant. Året om. Alla gatjävlar ska rivas upp och trafik ska omdirigeras och saktas ned. Maximalt mycket, dessutom. Köerna ringlar sig från Vasastan upp till Gävle på daglig basis och att sitta 50 minuter och bara stirra på Volvon framför, är såklart ingen konst i vår uuunderbara hufvudstad (Obs! Sarkasm). Jag minns särskilt en gång då jag landade på morgonen, från Boston, och tog en taxi in till Kungsholmen. Det tog över tre timmar. Att åka lite drygt fyra mil. I samma veva bestämde jag mig för att försöka lämna staden snabbt och aldrig återvända.

(3) Mentaliteten och storebrors-komplexet
Vi vet alla hur det brukar låta, även fast det naturligtvis finns massor av undantag (som bara bekräftar regeln). Stockholmaren tror att de lever i världens största och bästa stad, fast det i jämförelse med riktigt stora världsstäder bara är en liten byhåla. Folk har en besserschmidt-attityd som jag har svårt för och på diverse krogar/restauranger ska man som kund snarare be om ursäkt för att man köper en tjänst eller produkt, än att kunna förvänta sig vettig service. Jag veeeet såklart att du anser att det finns lika många duktiga servicepersoner vilket jag givetvis förstår, men min helhetskänsla efter att ha levt och besökt staden i omgångar är att mentaliteten ofta är helt åt helvete.

HQ