Jobbar med förlorarhumöret

Det är inte lätt, men jag kämpar. Jag gör mitt bästa, försöker bättra mig, hela tiden. Steven Seagal sade det i en film en gång, så vackert, och det är nu dags att citera denna obeskrivligt usla våldsbringar-farbror. "What does it take to change the essence of a man? It takes time. You need time. I need time too..."

Men jag vet inte om jag kan, men jag ska banne mig försöka. Kanske gå så långt som anger management-terapi...? Vem vet. Jag är fast besluten att hyfsa till mitt hemska förlorarhumör, och det kvickt.

Jag är 30+ ju. Gubbe. Det borde ha gått över by now, kan man tycka. Jag borde vara fri det, jag borde kunna ta en förlust med en klackspark. Ta en förlust som en vuxen människa. Men det är svårt. Jag klarar det inte... än.

Det var värre förr dock, jag bröt sönder soffor, hoppade sönder dyra spelkonsoler, slog mig själv med diverse köksredskap och bet mig själv i armarna. Jag blev tokig då jag förlorade i spel, insane. Loco. Galenpanna. Psycho.

Idag bryter jag inte sönder några soffor alls, särskilt inte med min tantrygg. Men en och annan dosa får stryka med ibland, och en del porslin. Det är nämligen mycket skönt att slå sönder en hög dyra bröllopstallrikar med en hammare efter man förlorat i exempelvis Halo 3. Klirr, klirr, klirr. Ilskan puts väck, ingen har kommit till skada.

Idag har jag spelat Race Driver: Grid på nätet. Det gjorde jag även en liten stund igår. Roligt spel, älskvärt spel. Men satan vilket humör det frambringar. Spelade ett canyon-race mot en annan speljournalist, gick hur fint som helst fram till näst sista kurvan. Skuggan låg på över hela vägbanan och jag missbedömnde. Krasch i bergsväggen, bilen kvaddad. "You crashed. End of race".

"Siii yaaaaa" sa killen i headsetet. Och körde i mål, med mina prispengar. Men se då, då jävlar. Knölade sönder Mäkis nya trådlösa Xbox 360-headset till en liten, liten smula av tjusig vit plast och skrek för allt vad halsen höll för. Sen gick det över, snabbt, och jag gick upp på Game för att ersätta Mäkis headset.

Så jävla onödigt. Men hur gör man för att bota det? Jag förstår inte. Jag har varit på hur bra humör som helst idag, och ändå så förlorar jag kontrollen efter en enda krasch?

Jag önskar att jag kunde vara bättre. En bättre människa. Ett litet raseriutbrott någon gång ibland skulle räcka. Alla andra gånger skulle jag vilja kunna skrika lite lätt, men ändå prisa vinnaren. Min motståndare. Visa sportsmanship. Vara en riktig karl.

Men icke...