Fragment

Försökte med ytterligare ett jobb,
Gick skit å helvete
men jag kände dig intill och allt blev bättre.
ville bara du skulle veta, saknar dig
- det e så jävla kallt här nu.

Hon minns ljudet som om det aldrig lämnat hennes medvetande. Som om minnet bevarade nutiden; hade förbättrat individen medan ingen tittade. De tittade alla på något helt annat.

[Det tycktes ofta hända.]

Nu stod hon bland singlande snö och stickande frost, handen om mobilen som för en stund sedan direktlänkat sig till Saras långt borta, och minns ljudet av hur deras kroppar möttes och musiken tystnade.

[Det fanns ord och termer som skulle kunna beskriva händelsen. Men det behövdes aldrig några ord den gången.]

... var allt en fantastiskt fin mössa du har där, måtte antagligen värma huvet ganska bra?

Säkert den fjärde tanten - äldre damen - som högljutt observerat hennes rosprydda och stickade mössa på två dagar. Sara hade alltid sagt att det vilade något så fromt och vänligt över den att ingen kände sig osäker i närheten.

Värmer helt finemang.

Gjort den själv?

En vän.

Tanten nickade.

I ett litet kvarterstumult någonstans betydligt varmare, satt en man och åt nudlar till det blandade ljudet av internationell radio och misstänkt misshandel. Han satt där för att han kunde se henne komma förbi varje vardag runt klockan tretton.

[Han åt för att han var hungrig. Och nervös.]

Första gången han såg henne var tillsammans med sin bäste vän Khoo.

Mannen hade ännu en gång beklagat sig över den fetma som aldrig ville lämna hans rätta former ifred.

Khoo sa, Sluta ät så mycket, för helvete. Hur kan du skylla på nåt annat än dig själ-

[Hon bröt sig emellan och världen vräkte sig i slowmotion.]

Slimmad i lila dress, kragen hög, klackarna definierade genom vad de alluderade och inte vad de gjorde; det långa svarta håret smekte varje år som hennes ansikte bar med stolthet.

Hon jobbade nära honom. Innanför de höga glasväggarna.

Han kunde stå ute på parkeringen i timmar och bara titta. Längta efter skymten som fick livet att förändras.

Det var så det kändes.

[Sida vid sida med tättpackade okända; pretentiösa konstklassammankomster som tar upp plats och talar över alla privata röster.]

Jag tryckte mig fram med min vän Sebastian genom myllret av Dali-uppskattare eller bara nyfikna på Moderna Museet - en av de sista internationella institutionerna för ensidighet i mångfald.

Det var en fascinerande potpurri där allt var inkluderat: Hur-DU-får-Dalis-mustasch smektes samman med tavlor som vände ut och in på det interna; svartvita filmer om att se sig själv ur tredjepersonsvinkel med en kulminering i "I believe in death in general but in the death of Dali absolutely not".

Men jag hade svårt att hålla ögonen borta från alla kvinnliga besökare. Alla lika vackra; alla lika upptagna.

[På sitt sätt.]

Sebastian ryckte i min arm och med skratt i rösten pekade på ett klipp från ett amerikanskt lekprogram med Dali under någon tid då den offentliga världen fortfarande verkade svartvit, men min åtrå hade redan raminringat en tös och utan övrig tillåtelse förberett livets gråa pensel.

Lustigt egentligen, att jag mellan vänskapens intimitet och konstens gränslösa frihet, kände mig mer ensam än på evigheter.

Ett matteproblem har sin egen rytm, sin egen melodi, precis som musik. Din uppgift är att finna den så att du kan undvika fallgroparna!

Pojken hade protesterat så pass länge att han insett att det inte fanns någon mening längre. Så han sa, med en besegrad suck: Jag köpte två handdukar och två par strumpor för 38 kronor. Två handdukar och fem par strumpor kostar 71. Hur mycket kostade varje handduk och varje strumppar?

Hans mattesnille till pappa sa entusiastiskt, Nå, var börjar vi!?

[Verkade ganska svårt.]

Pojken ryckte på axlarna. S[ilke]n[eryn]urrade på huvudet.

Vad du inte inser är att du redan har gjort det största. Problemet består av tre rader. Handdukarna och strumpparen förekommer båda tre gånger var, och du hade rytmen helt rätt: så många handdukar... så många strumpor... så många kronor; handdukar, strumpor, kronor. Du fick ett tråkigt matteproblem att låta som poesi!

Pojken var lagom imponerad över sin egen oanade förmåga.

Okej, så vad vi gör nu är att föreställa oss situationen på riktigt - genom att rita den här lilla shoppingrundan. Så, här har vi då strumporna-

Det där ser ju faen inte ut som strumpor! Mer som ormar med stora munnar!

Hmm, jag ser vad du menar - nå visa du i så fall.

[Och det var igång på riktigt.]

Pojken sa, Det är bara priset på strumporna som ökar, eller hur?

71 - 38 = 33

33/3 = 11

Så, varje par kostar 11!

Exakt! Pappan rufsade till pojkens hår. Men det är nu du måste se upp. Handdukarna kanske verkar oskyldiga-

... Mina börjar också se ut som ormar pappa!

Haha, nej då, tänk nu!

Tystnad; endast ljudet av en penna mot papper hördes.

[11 x 2 = 22

38 - 22 = 16

16/2 = 8]

Sedan, Jag har det - varje handduk kostar åtta kronor!

Pappan log brett. Ställde sig sedan upp för att säga att pojken var bättre än han själv någonsin var i samma ålder, rufsade till hans hår; medan tiden förde pojken vidare mot det okända.

/ Till alla fragmentariska själar. Vi är i varandras hjärtan.