Det var nog mitt fel, trots allt

För ett par veckor sedan befann jag mig på lokalpendeln till en mellansvensk större stad. Med musik i öronen, ett par glas Chablis i kroppen och därmed även ett gott humör hade jag konstruerat en trevlig liten bubbla åt mig själv. Denna bubbla skulle emellertid komma att spräckas av en ilsken röst, som med bred göteborska frågade mig exakt vad i helvete jag sysslade med. Det är sällan avgränsningen mellan trevnad och obehag är så tydlig, men i detta fallet var det nästan komiskt. Lite som när nålen från en vinylspelare kvickt slits bort från skivan och orsakar en kort ton av dissonans följt av tryckande tystnad. Precis så var det i den nästan folktomma tågvagnen. Det var jag, en ilsken medresenär (som i denna berättelse agerar antagonist, men det har ni säkert redan klurat ut) och en anonym herre som sjönk så långt ner i tågsätet att han blev ett med textilen då denna cirkus tog sin början. Att bli uppryckt ur trevnadens dis på ett sådant abrupt sätt var lika otrevligt som att få en hink kallt vatten i ansiktet vid en särskilt god tupplur. Genast reagerade jag på mitt sedvanliga sätt; i med alla befintliga växlar, sätt igång alla motorer, skruva på reglage och bli den jobbigaste jäveln på planeten. Antagonisten var förbannad för att jag innan avgång ringt ett par samtal och min musik läckt ur mina lurar. Detta var särskilt allvarligt eftersom vi befann oss i tysta vagnen.

I efterhand är hans irritation inte märklig överhuvudtaget, det enda ifrågasättbara är han respektlösa tilltal (som trots allt inleddes med en förolämpning), men syftet med detta inlägg är inte att utmåla honom som en total idiot och mig själv som ett stackars offer för hans galenskap. Naturligtvis svarade jag inte väl på detta i stunden, jag svarade själv med en förvånansvärt sammanhängande och avvägd harang förolämpningar, som jag då var nöjd med. Konflikten nådde sin kulmen när jag slutligen tappade kontrollen helt och slängde mig med ett särskilt olämpligt könsord, varpå den tredje i vagnen fullkomligt förenades med tågsätet han sjunkit så djupt i. Föreställningen avslutades med ett jag fick lämna vagnen. Nästkommande timme spenderade jag med att ondgöra mig över idioti och gubbvälde, både för mig själv och vänner jag ringde upp. När jag kom till krogen hade jag beklagat mig tillräckligt och läget var återigen helt OK. Och här hade jag kunnat lämna det, om bara inte min personlighet var en kombination av narcissism och absurt rättshaveri, vilken jag på något sätt måste svära mig ifrån.

Återigen! Märk väl att syftet med inlägget inte är att utmåla mig själv som ett offer för en aggressiv medresenär. Det jag vill klargöra är att jag i princip aldrig erkänner mina misstag, än mindre om den som påpekar dem inleder sin kritik med en förolämpning. Detta inlägg är en slags inofficiell pudel, där jag (till viss del, jag är långt ifrån god nog för någonting annat) ber om ursäkt för att jag betedde mig som jag gjorde. Samtalen, förolämpningarna och musiken. I en märklig ordning. Tyvärr ifrågasätter jag dock min egen uppriktighet, då få saken har varit mer tillfredsställande än att be dig dra åt helvete. Tyvärr. Jag jobbar på det.

Avslutningsvis hoppas jag ingen läser denna ambivalenta (med snudd på schizofrena) blogg. Min förhoppning, i och med att jag aldrig redigerar, är att den är helt oläslig. Så.