"Nej, jag vill inte!"

"Vill du hoppa ner i det här mörka, läskiga hålet?"
Va? Ehm ... njae ...

Nu har jag äntligen gjort slag i saken och beställt Silent Hill 2 till PS2. För trots att jag redan kört igenom det och trots att jag har svårt för allt som har med skräckgenren att göra så är nämnda spel enligt min mening värt varenda krona. Silent Hill 2 är berättarkonst.

Det är inte många spel som lämnar något kvar hos en efter att man slagit av konsolen. Oftast är man så less på att grinda eller precisionshoppa att man helt enkelt glömmer bort allt man gjort sedan man började spela. Vid min första genomspelning av Silent Hill 2 upplevde jag dock något annat. När jag väl slog av apparaten dröjde stadens gåtor (och hjärnspöken) kvar hos mig tills dess att jag tog mig i kragen och återvände till dimman. Spelet i sig själv verkade dock vilja att jag skulle vända om, rycka sladden och gömma mig under någonting.

Spelupplevelsen visade sig vara skräckinjagande beroendeframkallande. Trots att jag tvekade utanför sjukhuset och trots att jag vart frusen i steget när jag stod öga mot öga med Pyramidskallen så valde jag ändå att fortsätta. Jag kom på mig själv mer än en gång med att snegla mot fönstren för att försäkra mig om att solen fortfarande stod högt på himlen innan jag gick ner för ännu en tokläskig trappa. Att spela på kvällen/natten var inte att tänka på för min del.

Silent Hill 2 är ett spel där storyn och stämningen håller en fångad från början till slut. James är ju lagom dum som vägrar att dra från stan för att "han inte har någon anledning" men mot slutet av historien kan man inte undvika att känna att man sitter i samma sits hemma i TV-soffan. Har man kommit så här långt kan man lika gärna fortsätta. Och varje hörn jag viker runt i korridoren är en liten seger. Åtminstone för en sådan hare som jag.