Att hata ett spel

Hat
En passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta. Dess motsats är kärlek, och dess närmaste frände inom själslivet är vreden, vilken som kortvarig affekt är detsamma, som hatet är som permanent sinnesbeskaffenhet.

(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hat)

Att hata något är för mig en väldigt stark handling. När man har valt att hata något innebär det att man i djupet av sin själ inte kan hitta minsta korn av välvilja mot det utvalda hatobjektet. Samtidigt anser jag att man för att kunna hata något grundligt måste känna till alla dess egenheter. Visst, man kan hata folk på avstånd men för att ha någon slags grund att stå på måste man ha kommit närmare.

Därför har jag spelat igenom "Breath of Fire: Dragon Quarter" en gång så att jag ärligt kan säga att jag hatar det.

Redan från start ringde varningsklockorna när jag fick se grafiken. Bortsett från introfilmen och den avlägsna slutsekvensen är den "cel-shadade grafiken" inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Nåja, grafik är inte allt ... men man blir ständigt påmind då spelet allt som oftast avbryts av meningslösa mellansekvenser med krystad dialog och tokfula animationer. Värst är det när spelskaparna valt att visa en händelse i slow-motion, ett grepp som oftast är väldigt effektfullt i film och dylikt (se filmen "300") I "Drakkvarten" är det tvärt om i slow-motion som spelets sanna grafiska brister gör sig påminda ...

Tidigt introduceras jag för sparsystemet. Ett sparsystem som, även efter att jag hört om Dead Rising, kan vara det sämsta någonsin. För att kunna spara vid de glest utspridda sparmodulerna i "Drakkvarten" måste man använda så kallade "Save Tokens." Sådana föremål får man ett visst antal i början av spelet och sedan får man i stort sett streckspela för att ha en chans. Det är nämligen i princip omöjligt att få tag på nya längs spelets gång. Det innebär att om man sparar någon gång för mycket så kanske man inte kan spara när man absolut måste.

Vidare till själva spelandet. De många striderna man halkar in i blir snabbt enformiga för att inte tala om tråkiga. Dessutom känner jag allt som oftast att jag har för lite föremål med mig i kombination med att jag har för få item slots. Dessa fenomen lider flera RPG av, men till "Drakkvartens" försvar ska sägas att fällorna man kan lägga ut innan man går in i strid åtminstone ger lite variation. En annan funktion som är till för att främja variationen, och som för övrigt är en funktion som hela spelet bygger på, är SOL.

SOL finns bara i "Drakkvarten" och är kortfattat en funktion som gör att man när som helst under spelets gång kan välja att starta om spelet från sin senaste save point eller varför inte från början (?!) med en del av sina föremål intakta. Anledningen till att utnyttja SOL är att man ju fler gånger man spelar spelet från början får nya (fula) filmsekvenser och nya dörrar att gå in genom. Blir man dödad i strid har man rent av inget annat val än att använda SOL.

Det CAPCOM verkar ha glömt bort när de lade in SOL-systemet i "Drakkvarten" är att för att spelaren ska vilja använda det så förutsätter det att spelet i fråga har något som helst återspelningsvärde. Det har inte "Drakkvarten." Inte över huvud taget. Tvärtom kände jag att jag ville slå sönder något när jag började om från början och insåg att jag skulle behöva göra samma sak en gång till ... med den skillnaden att jag redan visste allt som skulle hända flera timmar framöver. De nya filmsekvenserna man får är för övrigt inte värda besväret.

Jag kan tycka att de brister/funktioner jag redan nämnt skulle vara nog för att jag skulle börja hata eländet. Men "Drakkvartens" djävulskap slutar inte där! Nu kommer vi in på den största egenheten med spelet i fråga som gör det totalt omöjligt för mig att tycka om det. Jag talar om D-Counter.

Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att huvudpersonen Ryu (som huvudpersonen alltid verkar heta i Breath of Fire-spelen) någonstans på vägen blir besatt av en drake (något som också verkar ha en ovana att inträffa i alla Breath of Fire-spelen). Det medför att vår hjälte får drakens krafter som han kan utnyttja i strid för att smiska småvilt. Lagom till "Drakkvarten" har spelskaparna dock valt att skruva till det en aning. Man kan gå in i "drakform" när som helst i strid och banka för glatta livet, men varje gång man gör det så fylls en räknare uppe i högra hörnet av skärmen. Denna räknare kallas D-Counter. När D-Counter når 100% är det GAME OVER oavsett hur bra det går i striden och avsett var man befinner sig i spelet. Nämnde jag förresten att det inte går att minska räknaren?

Äsch, det är lugnt. Jag låter bara bli att använda drakkrafterna i det längsta. Vad jag snart blev varse var dock att den förbenade mätaren ökar lite hela tiden medan jag springer runt i underjorden, något som tänjde väldigt hårt på mina nerver och gjorde mig sjukt stressad. Sedan finns det strider som man inte kan klara på annat sätt än att använda drakformen mot slutet av spelet och det var där spelet blev riktigt outhärdligt. Det var ungefär i den vevan som jag fick slut på "Save Tokens."

I slutstriden är min D-Counter oroväckande hög, jag har ont om helande föremål och jag vet att om inte bossen släcker lyset för mig när jag är så nära ljuset i slutet av tunneln så kommer CAPCOMS D-Counter att göra det. När det kommer till kritan så är det bara matematiken som räddar mig. Jag sitter nämligen på fullaste allvar och räknar ut hur mycker varje drag kommer att ge i skada, både på bossen och på mig själv. Jag försöker rent av att räkna ut hur många gånger jag har råd att missa innan det är kört. Således är slutstriden ingen strid - den är en sabla ekvation!

Med minsta möjliga marginal lyckas jag nedgöra slutbossen (D-Counter 99,89%) och får så, efter ungefär sex försök, äntligen se slutsekvensen och skapa mitt välförtjänta "New Game Plus." När jag sparkar igång det inser jag att mina förutsättningar är de samma som om jag startat om med SOL ... det är bara fler fula filmsekvenser och jag vet exakt vad som kommer att hända de närmaste 20 timmarna.

Jag hatar "Drakkvarten" ...