Bleeding Effect

"Prolonged exposure to the Animus causes a "Bleeding Effect". The result is a blending of genetic and real-time memory."

Källa:
http://assassinscreed.wikia.com/

Vissa spel påverkar en mer än andra. I mitt fall är det ofta storyn som suger in mig och gör att jag gärna lever mig in i det som sker.

Till exempel så trycker jag ibland lite hårdare på attack-knappen i tron att svärdsstöten blir mer effektiv i Shadow of the Collosus. Nämnda spel är tacksamt på det sättet eftersom hjälten är så där lagom anonym. Man tillåts att ikläda sig hans stövlar och tillföra sin egen person. Detta blir inte minst tydligt när jag finner att jag håller på att få stryk av en koloss och känner hur desperationen gör sig påmind i TV-soffan.

Sedan har vi då Assassins Creed-serien. Dessa fantastiska spel som innehåller precis de element som jag har letat efter i spelväg. En engagerande story, spännande uppdrag och framför allt en atmosfär som är så tät att man kan ta på den. Sekunderna innan jag lägger in nådastöten känner jag hur pulsen går upp, och under den påföljande jakten känner jag nästan hur svetten bryter fram fast det inte är jag som springer.

Känslan av att komma undan är speciell. Känslan av att utföra sitt uppdrag på bästa möjliga sätt. Men ändå ser jag tillbaka på uppdraget och försöka komma på hur jag skulle kunna genomföra det ännu bättre. Det är inte i många spel av den här typen jag orkar tänka så.

De bästa spelen tycker jag ska uppfylla ett enda kriterie. De ska lämna en med något efter att man slutat spela. Det kan vara att man ligger sömnlös om nätterna för att försöka komma på hur man ska ta sig vidare. Att man känner sig nöjd flera timmar efter en särskilt lyckad spelsession. Eller lika gärna att man är förbannad efter ett misslyckat hopp. Så länge man är engagerad så känner man något.