Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Jag fattade första gången, tack!

Skrivet av Tokhopp den 2 oktober 2011 kl 15:14

Har precis kört ut Star Ocean: The Last Hope och jag fullständigt kokar av återhållen vrede över storyn. Vad fasen var det där?!

Att japanska rollspel alltid tycks följa exakt samma dramaturgiska mall kommer inte som någon överraskning för den som har grävt ner sig i genren lika mycket som undertecknad. Helt vanlig pojke reser runt tillsammans med sällsamma kamrater, kommer på att han har speciella krafter, slåss mot valfri släkting/vän (som hör och häpna visar sig vara antagonisten!) räddar världen och vinner flickan på slutet. Vi har sett det förr och det stämmer in på det mesta inom JRPG-genren, med ytterst få undantag.

Tjatigt, ja. Men det säljer ju uppenbarligen. Annars skulle väl spelskaparna knappast fortsätta att spotta ur sig samma koncept over and over again tills en annan i stort sett kan förutspå alla vändningar i storyn innan de kommer. Man ser tecknen som är tänkta att vara subtila men som för en annan gör det enkelt att räkna ut allt som ska hända. Rubbet. För de kan väl omöjligt tro att de kan överraska någon annan spelare än den som aldrig har kört något japanskt rollspel förrut? Dessutom vet jag inga spelserier som är så seglivade och uppföljarfrekventa som de japanska rollspelen. Se bara på Final Fantasy.

Själv har jag spelat japanska rollspel sedan 1997 (ja, det började med Final Fantasy VII) och sedan dess har jag provat serier som t.ex. Dragon Quest, Grandia, Suikoden, och Star Ocean. Därmed kan jag konstatera att jag har ganska så bra koll på hur historierna brukar utveckla sig i spel av den här typen och det tar inte lång tid att hitta genomgående mönster. Jag behöver väl knappast nämna att huvudkaraktärerna i alla dessa spelserier har svärd? Att slutstriderna alltid utspelar sig i den ondes boning (bortsett från Grandia där det av någon anledning brukar vara inuti ... ehörm. Hade kunnat bli en spoiler där.)

Nu kanske det är dags att påpeka att jag älskar spel av den här typen innan jag blir för negativ. Varför skulle jag annars fortsätta att konsumera nya spel i jakten på en spelupplevelse som kan toppa när jag körde Final Fantasy VII för första gången? Jag har inga problem med att levla i flera timmar för att rå på nästa boss. Jag kan leva med att de använder sig av röstskådespelare med varierande begåvning. Tror inte ens att de spikiga frisyrerna som hemsöker hjältarna retar mig något vidare. Det enda jag har problem med är hur spelskaparna väljer att berätta storyn.

Ta Star Ocean: The Last Hope som jag nämnde i början. Jag har aldrig varit med om ett spel som försökt så hårt att få mig att tänka över min existens och som misslyckats så fatalt. Karaktärerna är för många, för platta och det är alldeles för många plot holes i storyn för att jag riktigt ska kunna njuta av upplevelsen. Gång på gång fastnar jag i halvtimmeslånga filmsekvenser där karaktärerna diskuterar sina emotionella problem och annat som är tänkt att få mig som spelare att relatera till dem. Vad det istället leder till är att jag önskar att de kunde sluta att påpeka saker som jag redan lagt märke till och räknat ut för flera timmar sedan. För jag vet redan vad som ska hända. Jag såg det redan 1997 i Final Fantasy VII. Jag fattade första gången, tack.


Avslutningsvis: Vad är grejen med att alla i teamet promt måste säga något så fort det ska vara lite pampigt? Aldrig har så många haft så lite att säga i ett spel som i Star Ocean: The Last Hope.