Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Som att spöa sexton jättar ... nästan

Skrivet av Tokhopp den 4 april 2012 kl 00:56

Jag tror att det var "Shadow of the Collosus" som var först med att öppna mina ögon för att spel kunde vara mer än bara underhållning för stunden.

Inte nog med att spelet i fråga bjöd på ett interaktivt äventyr av episka proportioner, det fick mig att engagera mig och leva mig in i handlingen mer än något spel gjort tidigare. För det var inte bara ett spel. Det var (och är fortfarande) en upplevelse. Jag minns fortfarande hur jag, efter mycket om och men, lyckades dräpa min första koloss. Jag minns hur adrenalinet fortfarande pumpade när jag satte av mot min nästa utmaning. Detta trots att jag satt i soffan på behörigt avstånd från stridens hetta. Det är ingen underdrift att spel av den här typen inte växer på träd.

Det var bara naturligt att jag gav mig på den vackra föregångaren "ICO" så snart jag varvat "Shadow of The Collosus". Sedan började den ännu pågående väntan på att "The Last Guardian" ska komma ut. En väntan som ser ut att bara bli längre och mindre värd för varje negativt besked som kommer från utvecklarna. När ska jag få avnjuta en upplevelse som kan mäta sig med att rida omkring och spöa sexton jättar?

"Journey" såg på förhand ut att vara spelet som kunde lindra mina stigande abstinensbesvär och när de första trailer-videorna dök upp rådde det inte längre något tvivel om saken. Thatgamecompany har överträffat sig själva den här gången. I samma anda som den andliga föregångaren "Flower" sätter de spelaren i kontroll över ett spel som är lika mycket en upplevelse för livet (för den som känner sig djup) som det är ett konstverk utöver det vanliga.

Fatum är att likheterna med Team Ico's vinnande koncept är fler än vad man kan tro. En anonym huvudperson. Ett avlägset mål. En stor värld redo att utforskas i den takt spelaren själv väljer. Ingen häst dock. Man kan väl inte få allt antar jag. Avsaknaden av dialog är uppfriskande och ger utrymme för att ta in det ljuvliga sceneriet och den vackra musiken. Eftersom jag är rollspelare i grunden är jag inte sen med att söka mig åt totalt motsatt håll än vad spelet vill att jag ska färdas åt, och även fast jag inte belönas med någon schyst loot så hittar jag ändå små skatter i form av upplevelser bakom varje sanddyn. I slutet nådde jag bergstoppen. Utan att spoila någonting kan jag säga att det var ett närmast magiskt ögonblick för mig. Jag kände mig berikad. Ännu en resa hade nått sitt slut och den var utan tvekan värd varenda minut.

Spel som "Journey" och "Shadow of the Collosus" växer sannerligen inte på träd. Det är nog lika bra det. Jag tror att det är tack vare att de här upplevelserna i spelform bara dyker upp någon gång ibland som de påverkar oss som de gör. Mycket av deras charm ligger ju i att de skiljer sig från mängden spel och påminner oss om vad spel kan vara. För nu, mer än någonsin tidigare, är det är bevisat att de kan vara mer än bara verktyg för att slå ihjäl tid. Eller för att slå ihjäl kolosser ...