Mina minnen av Nintendo Wii

Idag begravs Wii Shop Channel. Därför tänkte jag se tillbaka på min tid med Nintendo Wii. Jag har många goda minnen av Wii, nästan bara goda minnen dessutom. Då, för en sisådär tolv år sedan, var detta som att gå rakt in i framtiden. Jag kunde spela utan en kontroll. Jag kunde styra saker på skärmen bara genom att röra på mina händer (och så klart Wiimote).

Jag kommer ihåg hur bra jag var på Wii Sports, det fantastiska spelet som fick både barn, vuxna och pensionärer att spela tv-spel. Många, många timmar spenderades med att fejkbowla och slå virtuella tennisbollar. Boxningen, basebollen och golf var väl okej, men inte mer än så.

Det var också på Nintendo Wii som jag fick upp ögonen för Fire Emblem med det magiska Radiant Dawn. Det är nu en av mina absoluta favoritserier. Det kryllade dessutom av bra Mario-spel på Wii. Mario Kart Wii, om än inte lika bra som Double Dash enligt mig, Super Mario Galaxy (1 och 2), Mario Strikers Charged och Super Paper Mario för att nämna några. Den röde rörmokaren hade verkligen en god tid på den vita boxen.

Och Guitar Hero III: Legends of Rock. Mums. Det fanns visserligen på andra konsoler också, men det var på Wii som jag spelade plastgitarr och dunkade fejktrummor. Det är få spel som jag haft så roligt med som Guitar Hero. Tyvärr är den genren död nu och jag har svårt att se att den kommer tillbaka. Men då, i den stunden, var det nog det bästa av allt.

Det är svårt att säga att en konsol som sålt över 100 miljoner exemplar är underskattad, men jag tycker faktiskt Nintendo Wii är det. Det är ingen som nämner den om det startas en konversationen om tidernas bästa konsol. Det bör man göra, för Wii var en riktigt bra och väldigt underskattad konsol.