Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Nu har jag impulshandlat skräpfilmer igen...

Nu har jag impulshandlat skräpfilmer igen...

Får du någonsin impulsen att byta upp dig från DVD till blurre? Jag äger alldeles för många DVD-filmer för att kunna göra det med alla. De flesta filmerna finns nog inte ens på blu-ray; jag får vara glad att de ens tog sig till DVD från VHS. Men ibland drar det i shoppingnerven och jag spontanbeställer ett gäng filmer.

Ofta kan det vara konstiga uppgraderingar, måste jag erkänna. Visst, att uppgradera Night of the Living Dead och Kieślowskis Dekalogen till blu-ray är rimligt. Smart, till och med. Briljanta verk som alltid förtjänar bästa möjliga bild och ljud. Men de senaste veckorna har jag dessutom införskaffat Rawhead Rex (som Clive Barker själv avskyr), Grizzly (den första Jaws-kopian), Zombie Holocaust (som inte ens var bra på VHS), Beyond the Darkness (behövs Joe D'Amatos filmer egentligen på bluray?), The Story of Ricky (martial arts-splatter när det är som fånigast) och Killer Klowns From Outer Space (okej, det är ju en riktig kultklassiker). Jag gillar filmerna, hur skräpiga de än må vara. Och visst tittar jag hellre på dessa än Marvel Movie #54. Men... behövde jag dem verkligen i full HD?

Tillsammans med dessa köpte jag dock även William Friedkins Sorcerer, en av de bästa filmerna som för få har sett, och 60-talsspökfilmen The Innocents. Lite klass finns i hyllan, ändå!

Någon annan som fortfarande håller stenhårt på fysisk media? Den dagen Netflix slänger upp titlar som Rawhead Rex kanske jag ändrar mig...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Drömmen om en remake av Alone in the Dark

Efter nyheten om att Atari förnyade varumärket Alone in the Dark kom jag att tänka på spelserien i helhet. Jag ska inte låtsas att jag har spelat genom alla spelen, eller orkat mig genom Uwe Bolls film (klarade inte många minuter), men jag kan ändå inte låta bli att grotta ner mig i vissa spelserier. Under en av de där klassiska sena-nätterna-på-Youtube för ett par år sedan, hittade jag en video som visade upp en "fan-remake" av just Alone in the Dark-originalet från 1992. Jag verkligen älskar originalet, förutom att det är så svårstyrt att det nästan blir ospelbart idag.

Kolla videon, liksom!

Denna fan-remake var ett projekt av Guillaume Colomb, som tidigare jobbade på Eden Games. Han skapade det främst för sin portfolio, men själv blev jag givetvis alldeles till mig av glädje (och sorg, när jag insåg att det aldrig skulle bli av). Originalet är verkligen vad Resident Evil tillslut blev, fast oerhört mycket mer prototypiskt i både grafik, menyer och kontroller. Spelet förtjänar en riktig andra chans, inte en massa action-titlar som släpptes på senare år. Det hemsökta huset i Louisana bör vara lika kultförklarat som Spender Mansion från Resident Evil - om det inte vore för att spelet är vansinnigt daterat och komiskt fult (och var det redan när Resident Evil lanserades, bara 4 år senare).

Guillaume Colombs projekt såg ut att kunna hamna i klass med Resident Evil Remake från 2002. Mörkare atmosfär, kuslig ljussättning, seriösare ton, (troligtvis) bättre kontroller och AI, förfinade pussel (de var ganska svåra att tyda i originalet) - men ändå i stort sett vara samma spel. Jag tycker ärligt talat att äventyret man upplever i Alone in the Dark, när man anländer på vinden för att sedan arbeta sig ner mot husets källare/grottor för att ta sig ut, är ikoniskt på många vis. Men... det går knappt att spela idag. Man bokstavligen lider för att ta sig genom det.

En av mina största speldrömmar är att rätt utvecklare får chansen att ge oss en redig nyversion av Alone in the Dark från 1992. En vacker dag kanske? Tyvärr inte än, eftersom dagens nyhet antydde något om en tv-serie, snarare än ett spel. Annars hade en Resident Evil 7-aktig tolkning varit välkommen!

Förövrigt är den svartvita noir-skräckisen White Night det enda spelet jag känner till som påminner om Alone in the Dark, mer än de påminner om Resident Evil. Rekommenderas starkt!

Drömmen om en remake av Alone in the Dark

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Korta tankar om Dark Souls Remastered-nätverkstestet

Korta tankar om Dark Souls Remastered-nätverkstestet

Först och främst har jag missuppfattat nätverkstestet och dess tider, till min glädje. Testet är uppenbarligen mycket oftare och totalt sett längre än tidigare utannonserat. Det är alltså bara att starta igång spelet och ha roligt, nu på en gång, men det förekommer att servrarna stängs ner då och då. För att sedan starta igång igen lite senare. Jag har haft möjligheten att spela både nu på morgonen och igår på kvällen. Så länge som du laddade hem nätversktestat före 8 maj kan du ta del av detta!

Nätverkstestet i sig är som förväntat: samma gamla Dark Souls på alla sätt, men med högre upplösning och bilduppdateringsfrekvens, samt "ny" ljussättning som märks av mest på karaktärerna. Det kändes riktigt bra att lira det på PS4, och de små förändringarna såg hittills ut att vara till det bättre. Har inte gjort en närmare jämförelse, dock. Man får endast spela en väldigt kort sektion, som inte tar värst lång tid om man har spelat det förr. Tyvärr.

Härligt att vara tillbaka till Lordran. Mest längtar jag efter att sätta foten i det vedervärdiga Blighttown när spelet lanseras den 25 maj.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Ja, Tropical Freeze är suveränt!

Ja, Tropical Freeze är suveränt!

Okej, jag måste bara skriva av mig om Donkey Kong Country: Tropical Freeze...

Min historia med Donkey Kong Country börjar och slutar med det andra spelet som släpptes till Super Nintendo. För över 20 år sedan nötade jag Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest hemma hos en kompis så att fingrarna (bokstavligen inte) blödde. Det kvarstår i minnet som ett av de bästa plattformsspelen som konsolen hade att erbjuda. Efter det blev det inte mycket Donkey Kong alls för egen del. Fram tills idag, då!

Som Switch-ägare vars senaste Nintendo-apparat var Nintendo 64, kände jag givetvis ett tvång att greppa tag i Donkey Kong Country: Tropical Freeze nu - något som verkade vara ett suveränt spel, som jag alltså missade under förra generationen. Vad kan man säga? Det är ett fenomenalt plattformsspel. Rakt genom. Bevisligen är spelet en fröjd för både nostalgikern och nykomligen, då jag har spelat flera timmar med min fru (vars enda konsol i uppväxten av Sega Mega Drive) och vi båda har apskoj!

Svårighetsgraden har ju varit diskuterad flera gånger om, men det uppskattas att Nintendo slängde in en specialkaraktär för de som gärna hoppar över panikångest och vredesutbrott. Funky Kong är den "coola" surfar-apan som underlättar spelet drastiskt, med mer liv från början och möjligheten att sväva kvar i luften lite längre. Men... vad spelar det för roll, för mig? Jag spelade ju aldrig spelet på Wii U, så lockelsen att påbörja spelet i Originalläget var för stark. När det kommer till de svårare delarna får jag bara acceptera att jag var i kontroll över mitt egna öde, och Funky Kong finns inte där att hjälpa mig. Som tur är finns frugan där, oftast som Dixie, men när spelet blir för svårt hoppar hon upp på min rygg och låter mig lida i ensamhet igen. Tack!

Jag håller inte med Nintendo när det kommer till priset, men jag måste säga att det är ett underbart bra spel. Det känns som att jag spelar alldeles för många plattformsspel ibland, men det har aldrig funnits ett som känns som Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest, som jag var så förälskad i. Då menar jag direkt i hur spelet känns att spela: i hur karaktärerna kontrolleras, hur fiender beter sig och ska hanteras med, designen på banorna, den härliga humorn, sidokaraktärerna... Allt detta slänger mig tillbaka till Super Nintendo-kvällarna, och jag fullkomligt älskar det. Inte det bästa plattformsspelet som finns där ute - dock ett måste om man älskar genren, äger en Switch och aldrig spelade det på Wii U.

Vad tycker ni andra?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Devin Townsend ger mig gåshud

Devin Townsend ger mig gåshud

Jag är inte musikalisk. Troligtvis kan jag inte ens höra om en musiker är duktig eller helt enkelt skriver låtar som passar mig. Däremot finns det ju en herre som jag utan tvekan anser vara ett geni: Devin Townsend. Hans bipolära proggmetal tar dig genom alla mänskliga känslor som finns, från barnsliga skämt till ren depression. Han är en av få som jag kan hylla i klass med David Bowie och Alice Cooper när de var som bäst. Och på scenen är han givetvis otrolig.

Därför tänkte jag bjuda på två av hans absolut bästa scenframträdanden, och även då två av de bästa framträdanden som jag har sett:
Kingdom (EMGtv)
Här står han givetvis ensam utan bandmedlemmar, för att visa upp lite prylar från EMG - men lyckas ändå trycka fram ett legendariskt uppträdande som visar både humor och nivåerna hans röst kan nå. Detta verkar vara ett uppträdande som lockar folk till hans musik, så förhoppningsvis blir någon mer frälst av er!

The Death of Music (Royal Albert Hall)
I slutet av en dubbelshow levererar Devin en låt från nästan 20 år tidigare som om man aldrig hade hört den tidigare. Så känslomässigt tungt att jag får gåshud. Min numero uno av musikuppträdanden, alla kategorier. Hela live-spelningen från Royal Albert är guld!

Nu är ju inte detta musik för alla, men jag kunde inte låta bli...

På bilden ovan ser du Ziltoid, den intergalaktiska kaffeberoende filuren som Devin bland annat skrivit skivor om.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus