Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Google Pixel 2 XL och Android 9 - Intryck

Google Pixel 2 XL och Android 9 - Intryck

This post is tagged as: Prylar, Telefon, Android

Mobiltelefoner har på senare tid blivit ett stort intresse för mig. Sedan jag förra året provade på Samsung S8+, en kortvarig kärlek som efter kortvarigt batteri och märkbart långsamt gränssnitt fick mig tillbaka till iPhone bara efter några månader, har jag fortsatt lägga mycket tid åt att fundera över de digitala nallar vi alla bär med oss idag.

Jag fortsatte ha kvar min iPhone 8 Plus ett tag och var överlag nöjd med den. Apples serie av telefoner är kvalitet och de är väldigt bekväma att använda. Men de saknar det där lilla extra och jämfört med Googles ekosystem är de långt ifrån så flexibla och öppna som jag hade hoppats. Med Google Home smarthögtalare i hemmet ville jag återigen ge Android en ny chans. För trots att Samsung ofta kväver sina lurar under lager av onödig mjukvara, Bixby som ingen använder och känslan att telefonen ogillar tunga telefonanvändare som mig så tyckte jag fortfarande om Android 8.1. Googles mobila operativsystem har, med rätt skin, mognat något oerhört på senare tid.

Så i maj införskaffade jag på release en OnePlus 6. Som flera säkert vet så har OnePlus fått sig ett väldigt bra rykte då de levererat väldigt pålitliga telefoner med nästan rent Android, med vissa smarta justeringar därtill, till en jämförelsevis låg peng. Till en början var också OnePlus 6 en dröm att använda. Med sin Snapdragon 845, 8GB med RAM och silkeslena upplevelse så kändes det som en telefon som aldrig saktade ner oavsett vad jag kastade mot den. OnePlus 6 var nästan den perfekta Android-telefonen om det inte vore för en liten, distraherande sak... Kameran.

Kameran i OnePlus 6 är inte hemsk direkt. Jämfört med andra telefoner i sin prisklass så kan vi skaka fram imponerande foton för den som snabbt vill fånga de där stunderna i livet. Men då jag är en amatör till hobbyfotograf som ofta passar på att dela lite bilder då och då så märkte jag med tiden kamerans brister. Starkt ljud kunde producera en hel del bloom samt att lövverk nästan alltid hade att ljuset från himlen "smälte". Detta är kanske inte något majoriteten av Instagram-generationen tänker på medan de trycker Like på sönderkomprimerade matbilder, men det irriterade mig väldigt mycket. Sedan så kunde ofta porträttläget få ren panik och ha stora problem att känna igen kanter, objekt och liknande.

Så med en djup suck började jag kika vidare, och såg nu att Pixel 2 XL sakta hade börjat sjunka i pris jämfört med tidigare.

Jag vet, den är fortfarande inte "billig". Förra årets processor (835), bara 4GB med RAM och en importerad telefon vars pris endast börjat skjunka då Pixel 3 nu visats upp och ska ersätta denna. Men det var överkomligt och Pixel 2 XL har fortfarande vad många kallar för den bästa mobilkameran på marknaden trots Samsungs och Huaweis framfart. Så jag tog en chansning och passade på att beställa den "pandavita" versionen med 128GB.

Direkt ur kartongen så känns det att Pixel 2 XL inte är världens mest moderna telefon. Den har fortfarande en hyfsat stor ram runt sin 6" stora 1440p OLED-display med en enorm panna och haka placerade för sina fronthögtalare. Jämfört med Apples iPhone XS eller ens OnePlus 6 så är detta inte ett praktexempel i trendig design. Men den vita helgjutna aluminiumkroppen, med endast ett parti av svart glas mot baksidans topp, och distinkta strömknapp i orange ger telefonen ett distinkt utseende. Jag vill nästan inte ens försöka hitta ett fodral till luren, för trots sin omoderna stil så är det en väldigt unik telefon.

Den är även överraskande lätt. En fördel med att slippa en helt glasklädd telefon är just att slippa en viss extra tyngd. Men trots detta så känns den inte billig heller. Den är känns solid som den tunna skiva den är. Ytan är också behandlad så att den inte ska kännas som hal metall, utan den har ett bra grepp i mina händer. Jag saknar lite kurvan OnePlus 6 hade på sin rygg då den låg väldigt bra i handen. Men efter några dagars användande blev jag van vid Pixel 2 XL-formen.

Googles telefoner handlar dock inte så mycket om utsidan och ren stil, utan det är insidan som räknas här och kärnan i användandet med en Google Pixel är mjukvaran. En fördel med Googles egna telefoner är att de alltid är först ut med säkerhetsuppdateringar och senaste versionerna av Android. Så min lur är såklart laddad med Android 9 "Pie". Som jag nämnde innan så var jag överlag väldigt nöjd med Android 8.1 Oreo från förra året och de små justeringar som gjorts för att underlätta mitt användande. Android 9 fortsätter förbättra saker ytterligare med små quality-of-life-förändringar.

Det handlar ofta om småsaker som att vi nu lättare kan ta en skärmbild genom att hålla inne strömknappen där det dyker upp som alternativ. Kärnan i Android 9 handlar om att göra telefonen ännu smartare och nästan få mig att använda den mindre, på ett bra sätt. Smart Batteri, en funktion där telefonen med tiden ska lära sig hur jag använder den och automatiskt strypa bakgrundsprocesser som den vet att jag inte prioriterar, samt Smart Skärmljus, som fungerar likt tidigare automatisk ljusstyrka på våra telefoner, fast där den med tiden själv ska lära sig hur vi personligen vill ha den under olika förhållanden. Mindre pillande med småsaker, mer rent användande.

Pixel-användare kan också ta del i betan för vad som kallas för "Digitalt Välmående". Detta annonserades i våras och påminner en del om vad även Apple introducerade med iOS 12 nyligen, där vi kan se vår totala användning av appar och lättare se över hur vi brukar våra telefoner och kanske ska försöka att använda den mindre. Vi kan även sätta en timer för "varva ner", ett läge som tonar ner skärmen för att göra det lättare för våra ögon, stänger av notiser och hjälper oss att kanske slappna av och sova bättre istället för att manuellt varje kväll stänga av den eller starta "Stör Ej". En annan funktion som ska komma inom kort är så kallad "Shush" där telefonen automatiskt byter till Stör Ej om vi lägger den med skärmen ner mot bordet.

Alla dessa småsaker och optimeringar är en positiv vidareutveckling. Speciellt Smart Batteri som jag själv märkte kunde ge min OnePlus bättre tid i stand-by än tidigare efter sin Android 9-uppdatering som telefonen fick ganska nyligen. Allt jag tyckte om från tidigare versioner finns också kvar här och mer därtill. De smarta sätten att hantera och "snooza" notiser om vi vill bli påminda senare, Google Assistenten som jag fortsätter att integrera mer och mer med mitt liv och hushåll. Sedan så har även Pixel 2 XL sina egna små tillägg för upplevelsen. Som Active Edge, där vi kan krama om sidorna för att få upp Assistenten, eller hur den i bakgrunden lyssnar efter musiken som spelas i min omgivning och kan på låsskärmen berätta vilken låt det är.

Google Pixel 2 XL är en telefon som är byggd för att vara just en smart sådan. Den rockar inte alla de senaste gimmickarna och har inga kameraflärpar som tydligen är "bättre". Men mjukvaran och Googles egna vision av operativsystemet är fenomenal. Nu är detta sant för alla nya telefoner men batteritiden är än så länge strålande då jag enkelt får ut 6-7 timmar skärmanvändning mellan laddningarna och kameran har än så länge imponerat enormt. Nu kan jag såklart få bättre foton om jag skulle orka ta med mig min enkla Canon Eos M10 med ett 50mm-objektiv överallt, men det är fortfarande imponerande vad Google lyckats skapa med bara en kamera och en massa mjukvara som fortsatt blir bättre och bättre.

Inga av de telefoner jag brukat på senare tid har varit perfekta. Detsamma gäller Pixel 2 XL som vars största problem egentligen är skärmen. Att den skiftar i färg vid vinklar stör mig inte för mycket, utan det är snarare att den extra höga displayen inte är helt kompatibel med alla appar, vilket märks extra i spel då dessa inte är centrerade på skärmen vid spelande. Sedan så är telefonens olika färglägen ganska ospecifika vilket kan få bilder att se annorlunda ut på min display jämfört med när jag laddat upp denna på Instagram. Men det är små bagateller på det stora hela som jag sakta lärt mig leva med.

Pixel 2 XL är just nu den bästa mobilupplevelsen jag haft och det är helt på grund av mjukvaran i den. Den är dyr och utvändigt tråkig men samtidigt den telefon som passar som bäst in i min livsstil samtidigt som den sakta försöker värna mig och mitt beroende. Så just nu är det denna telefon jag använder om dagarna tillsammans med min Samsung Gear S3 Classic-klocka. Förutsatt att den inte saktar ner för markant är detta en telefon jag på sikt kan tänka mig ha tills det är dags för en Google Pixel 4. Den som lever får se.

Facebook
TwitterReddit
Angående mikrotransaktioner i Assassin's Creed

Angående mikrotransaktioner i Assassin's Creed

Min recension av Assassin's Creed Odyssey har nu varit uppe sedan i måndags och jag valde att ge det en solid 8/10. Odyssey var ett intressant steg i en ny riktning för serien och levererade enligt mig ett underhållande äventyr i en stor och vacker spelvärld. Men sedan embargot gått ut har frågor allt eftersom kommit upp angående Ubisoft fortsatta val att ha mikrotransaktioner spelet och hur omfattande dessa är. Jag själv har under de senaste dagarna funderat över detta och även jämfört Odyssey med sin föregångare; Origins.

Jag valde att inte nämna spelets mikrotransaktioner i min recension. Det var inte för att jag inte visste om att de fanns då jag faktiskt öppnade upp butiken och spanade in vad som fanns där. I Ubisofts butik, som vi alltid kan komma åt genom ett knapptryck så fort spelet är pausat, finns det en uppsjö av alternativa kostymer för ens karaktär, ens skepp och ens häst. Dessa är ganska extravaganta och mer av det fantastiska slaget än det mesta vi faktiskt ser i grundspelet. Det är dock inte bara här som mikrotransaktionerna stannar utan det som många föragrar sig över och ogillar är vad Ubisoft själva valt att kalla för "Time Savers".

Det är under Time Savers som vi ser hur vi kan köpa olika mängder av allt från guld till vår karaktär till även de resurser vi använder för att uppgradera vår utrustning i kampanjen. Vi har även permanenta bonusar vi köper som gäller för alla våra sparfiler som ökar mängden guld och erfarenhetspoäng vi får under spelets gång med 50%, något som utan tvekan snabbar upp hur vi avancerar genom spelets kampanj på ett markant sätt. Detta var något jag själv skrattade åt när jag såg i menyn och butikens egna paket med "best value" osade av desperation på ett sätt som jag bara sett i mobilspel jag undviker.

Så, varför valde jag att inte nämna dessa mikrotransaktioner i min recension av Assassin's Creed Odyssey? Enkelt: Jag kände aldrig något behov eller tvång att ta del av detta under min speltid. Utöver en kort stund under kampanjen då det blev en plötslig torka på sidouppdrag så har jag personligen inte råkat ut för vad som känns som artificiella hinder som förstört min spelupplevelse till den nivån att jag skulle fundera över att plocka fram plånboken och betala för att slippa detta. Faktum är att jag personligen kände mig mindre tvingad till detta än förra årets Assassin's Creed.

En stor skillnad mellan Origins och Odyssey, ett spel vars butik är näst intill identisk, är vad det finns för typ av resurser och hur vi förvärvar dessa. I Origins så behöver vi konstant uppgradera vår utrustning för att hålla oss statistiskt relevanta under spelets gång. Uppgraderar vi inte vår Hidden Blade så är det traditionella lönnmördandet och smygandet lönnlöst. För att uppgradera denna, samt våra olika delar av Bayeks utstyrsel, så behöver vi olika metaller, typer av läder, trä och dylikt. Detta krävde att vi var tvungna att nästan konstant jaga eller överfalla konvojer med dessa material. I Odyssey så är detta strömlinjeformat. Vi har i stort sett samma mängd av olika material men de har nu mer specifika användningsområden plus att det nu bara finns EN typ av djurhudar, istället för två-tre och så vidare.

Denna strömlinjeformning av resurser har lett till att det nu under mitt spelande var allmänt lättare att samla på sig vad jag behövde under ganska passivt spelande. Oavsett om jag springer in i ett lejon eller en hjort så får jag alltid läder, där bara mängden kan skilja sig av balansskäl med rovdjur som ger större belöningar. Det tillsammans med trä och metaller finns för det mesta överallt, så en vanlig tur genom skogar och dalar mellan uppdragen ger mig ett ganska konstant flöde av vad jag behöver utan att jag konstant avbryter det jag gör och tar omvägar för att få tag i vad jag behöver. Nu tog jag mig såklart några jaktturer under min speltid, men det var aldrig så extremt som vissa fått det att låta som.

Men jag är såklart medveten om att detta är något som kanske har med min specifika spelstil att göra. Jag är den typ av spelare som tycker om att ta min tid, resa runt, samla och uppgradera vad jag har och jag tacklade Assassin's Creed Odyssey ungefär som jag väljer att tackla mina andra rollspel. I The Witcher 3: Wild Hund så kunde jag spendera åtskilliga timmar åt att resa land och rike runt efter materialen för som krävs för spelets bästa rustningar och så vidare. Så att ett spel inte nödvändigtvis rusar fram i tempo är inget jag personligen klagar på. Detsamma med att jag kanske måste göra lite sidouppdrag för att få ihop erfarengetspoäng eller pengar för att få det lättare i huvuduppdragen. Det är något jag ser som en del av genren.

Betyder det att jag inte har något att ogilla vad gäller mikrotransaktioner placerade i stora AAA-klassade fullprisspel utan multiplayer? Absolut inte. Jag själv var väldigt kritisk när Ubisoft introducerade Helix-poängen och sin butik i Assassin's Creed Unity 2014 där vi med vår plånbok nästan direkt kunde komma åt vad vi ville för att uppgradera Arno utan att behöva spela. Hade jag kunnat välja ett Assassin's Creed där dessa betalningsmöjligheter inte fanns hade jag tagit det direkt. Utan min synpunkt här är att jag personligen under min tid med spelet inte kände att det varit direkt negativt påverkat eller stympat för att få mig pynta ut extra för att ha roligt.

Vi har gott om spel idag som visar att de kan leva, frodas och vara kvalitativa utan att dessa former av inkräktande extra utgifter nästlar sig in och jag önskar att fler utgivare var villiga att ge efter angående detta. Men jag tänker inte hålla mikrotransaktionernas existens mot spelen i fråga om jag personligen inte känt mig hämmad av deras existens. Assassin's Creed Odyssey är ett av de spel jag aldrig kände mig påfrestad eller motiverad att öppna upp plånboken extra och för mig personligen så kändes spelets kvalitet inte kompromissat.

Men det behöver såklart inte vara exakt hur ni andra också känner angående detta. Vad har ni för tankar angående mikrotransaktionerna och hur har ni kanske upplevt spelet? Dela gärna med er så har vi en diskussion kring det!

Facebook
TwitterReddit

Den vidrigaste Festisen jag smakat

Det är inte allt för ofta jag dricker Festis nu för tiden. Jag försöker i allmänhet undvika sockrig läsk och dricka så mycket jag kan men till och från händer det att jag unnar mig något sött från kyldisken. Denna gången var det av ren nyfikenhet då jag skådade en av Festis nya smaker med den unika kombinationen... "Päron Popcorn". Jag tog på mig ansvaret att testa denna överraskning och se hur den stod sig.

Jag klarade inte mer än att smutta på den. Visst, vid första doften kan jag erkänna att den sannerligen har en doft av blandningen frukt och biosnask, men det är inte direkt en aptitlig sådan. Det luktar som gamla, sega, naturella popcorn som legat i fukt på tok för länge med en frän, söt odör inblandad. Och när jag smakade denna kände jag direkt mitt misstag. Päron Popcorn är verkligen horribel. Tänk er att ta deras traditionella päron kiwi-smak, men filtrera den genom en strumpa. Eller en strumpa fylld med kalla popcorn. Eftersmaken är väldigt unken och den satte sig för resten av kvällen. Den brände sig fast i min stackars själ och jag slukade flera flaskor Pepsi Max Lime för att bli fri från denna smörja.

Undvik denna så gott det går.

Den vidrigaste Festisen jag smakat

Vidrik på alla sätt.

Facebook
TwitterReddit

Två spel jag verkligen måste spela med hörlurar.

Trots min tendens att samla på mig fler hörlurar och headsets än jag faktiskt behöver så tycker jag oftast inte om att använda dessa när jag är hemma. När jag spelar eller lyssnar på musik i min lägenhet så är det högtalare som regerar då jag önskar frihet och lätt känner mig nästan panikartat instängd med kåpor konstant mot öronen. Så sitter jag inte i ett gruppsamtal i Discord eller på konsol så är det väldigt sällan jag frivilligt drar på mig hörlurar och stänger ute världen omkring mig.

Men det finns två spel där detta enligt mig är ett krav. Tekniskt sett tre om vi räknar med Hellblade: Senua's Sacrifice där ljudupplevelsen nästan var integral med ett par fina lurar att höra igenom, men det är ett lite för enkelt exempel.

Doom (2016) är det första spelet där jag oavsett vad drar fram mina hörlurar, skruvar upp Mick Gordons adrenalinpumpande soundtrack och kastar mig in i raseriet. id Softwares actionskjutare är ett av mina favoritspel och en närmast euforisk upplevelse där Doom Marine och hans Super Shotgun dansar sig fram. Ljudet är tryckande, explosivt, detaljerat och brutalt på ett sätt där världen omkring mig nästan smälter bort under tiden jag spelar, speciellt på högre svårighetsgrader där jag verkligen måste fokusera för att inte råka bli sliten i stycken av en Hell Knight.

Det andra spelet kanske inte riktigt är av samma typ som en blodsprutande actionskjutare, men lever helt på ren kvalitet och lekfull stereomix. Det spelet är The Legend of Zelda: A Link Between Worlds på 3DS. Många har säkert redan kört det med lurar under tåg- och bussresor för de är väluppfostrade människor som respekterar andra omkring sig, men det är fortfarande ett spel där jag älskar att höja ljudet lite extra. Ljudet är glasklart glasklart och Ryo Nagamatsus musik är verkligen ypperligt mixat på ett sätt som den bärbara konsolens små högtalare aldrig kan återskapa. A Link Between Worlds är ett superbt spel men det var en upplevelse där ljudet kunde engagera även titelns lite tråkigare delar. Faktum är att om man är intresserad av bra exempel på riktigt bra, klassiskt stereoljud i en värld av högupplöst surround och Dolby Atmos så är Nintendos bärbara titlar bland de bästa att spana in.

Två spel jag vägrar spela utan ett par lurar kring öronen. Har ni några egna exempel på spel där hörlurar nästan är ett krav?

Två spel jag verkligen måste spela med hörlurar.

På PC använder jag just nu trådlösa Siberia 840 för spelande och Discord-tjatande.

Facebook
TwitterReddit

Återvänt till Sonos i hemmet

This post is tagged as: Prylar, Musik, Smart

Det var ungefär två år tillbaka jag valde att skaffa mina första multiroom-högtalare. Appstyrda saker som ofta går på wifi i hemmet istället för dagens fortfarande väldigt begränsade bluetooth och som kan spridas ut på olika platser i hemmet. Även om jag bara bodde i en etta på den tiden så införskaffade jag mig själv två stycken av Sonos kompakta Play:1-apparater och jag var redan då förskräckligt nöjd med mitt köp.

De hade knappast det mest magnifika av ljudprofiler även om de kan imponera med sin storlek. Det finns flera motsvarande enheter som kan producera djupare dalar, högre toppar och mer bastant bas, men det betydde inte så mycket då det var funktionaliteten som regerade för mig. Stödet hos Sonos är näst intill oslagbart idag då dessa maskiner kunde ha Spotify (samt Spotify Connect), Apple Music, Google Music och flera andra musiktjänster inloggade och fördelade mellan hemmets olika rum. Det var väldigt smidiga leksaker som jag ofta använde när jag satt för att skriva eller för att bara slappna av.

Men med tiden så blev jag intresserad av något.. mer. Så när jag flyttade till min senaste tvåa så valde jag att sälja bort mina Play:1 i jakten på något nyare. Ett tag ville jag bygga ett Google-anpassat hemmasystem med Chromecast-stöd och Google Assistant i centrum, där jag till exempel kunde köpa olika varianter av Marshalls högtalare. Sedan började jag efterforska Apples kommande Airplay 2 och vilka högtalare som kunde tänkas ha stöd för det. Ett tag funderade jag även på att kanske spana in Apples egna HomePod i hopp om att Siri kunde fylla mitt hem med ljuvlig musik.

Dessa planer ebbade alla ut med tiden dock och efter lång irritation så dök det till slut upp en lösning. Sonos valde att uppdatera sitt utbud av högtalare med en smart sådan. Sonos One: Deras första högtalare med röststyrning.

För nuvarande driven av Amazons aningen lyhörda Alexa så kan jag med min Sonos kontrollera allt från min lägenhets belysning till att leta upp mina spellistor på Spotify medan jag ligger halvt utslagen på soffan och inte behöver röra en fena. Ljudet är ingen markant uppgradering sedan Play:1 på något sätt men det tar inte ifrån att det är en väldigt smidig smarthögtalare. Speciellt när den senare i år ska få Google Assistant enligt Sonos själva, något jag uppskattar då det kommer fungera utmärkt med min Google Home Mini som regerar över mitt nattduksbord för tillfället. Smarthögtalare är något som sakta men säkert växer med tiden och jag är sedan ett tag tillbaka fascinerad över vad som kan göras med dessa och de assistenter som idag finns på marknaden.

Jag är än så länge fruktansvärt nöjd än så länge och ser fram emot att bygga ut med en extra för ett stereopar.

Återvänt till Sonos i hemmet

Facebook
TwitterReddit