Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Den vidrigaste Festisen jag smakat

Det är inte allt för ofta jag dricker Festis nu för tiden. Jag försöker i allmänhet undvika sockrig läsk och dricka så mycket jag kan men till och från händer det att jag unnar mig något sött från kyldisken. Denna gången var det av ren nyfikenhet då jag skådade en av Festis nya smaker med den unika kombinationen... "Päron Popcorn". Jag tog på mig ansvaret att testa denna överraskning och se hur den stod sig.

Jag klarade inte mer än att smutta på den. Visst, vid första doften kan jag erkänna att den sannerligen har en doft av blandningen frukt och biosnask, men det är inte direkt en aptitlig sådan. Det luktar som gamla, sega, naturella popcorn som legat i fukt på tok för länge med en frän, söt odör inblandad. Och när jag smakade denna kände jag direkt mitt misstag. Päron Popcorn är verkligen horribel. Tänk er att ta deras traditionella päron kiwi-smak, men filtrera den genom en strumpa. Eller en strumpa fylld med kalla popcorn. Eftersmaken är väldigt unken och den satte sig för resten av kvällen. Den brände sig fast i min stackars själ och jag slukade flera flaskor Pepsi Max Lime för att bli fri från denna smörja.

Undvik denna så gott det går.

Den vidrigaste Festisen jag smakat

Vidrik på alla sätt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Två spel jag verkligen måste spela med hörlurar.

Trots min tendens att samla på mig fler hörlurar och headsets än jag faktiskt behöver så tycker jag oftast inte om att använda dessa när jag är hemma. När jag spelar eller lyssnar på musik i min lägenhet så är det högtalare som regerar då jag önskar frihet och lätt känner mig nästan panikartat instängd med kåpor konstant mot öronen. Så sitter jag inte i ett gruppsamtal i Discord eller på konsol så är det väldigt sällan jag frivilligt drar på mig hörlurar och stänger ute världen omkring mig.

Men det finns två spel där detta enligt mig är ett krav. Tekniskt sett tre om vi räknar med Hellblade: Senua's Sacrifice där ljudupplevelsen nästan var integral med ett par fina lurar att höra igenom, men det är ett lite för enkelt exempel.

Doom (2016) är det första spelet där jag oavsett vad drar fram mina hörlurar, skruvar upp Mick Gordons adrenalinpumpande soundtrack och kastar mig in i raseriet. id Softwares actionskjutare är ett av mina favoritspel och en närmast euforisk upplevelse där Doom Marine och hans Super Shotgun dansar sig fram. Ljudet är tryckande, explosivt, detaljerat och brutalt på ett sätt där världen omkring mig nästan smälter bort under tiden jag spelar, speciellt på högre svårighetsgrader där jag verkligen måste fokusera för att inte råka bli sliten i stycken av en Hell Knight.

Det andra spelet kanske inte riktigt är av samma typ som en blodsprutande actionskjutare, men lever helt på ren kvalitet och lekfull stereomix. Det spelet är The Legend of Zelda: A Link Between Worlds på 3DS. Många har säkert redan kört det med lurar under tåg- och bussresor för de är väluppfostrade människor som respekterar andra omkring sig, men det är fortfarande ett spel där jag älskar att höja ljudet lite extra. Ljudet är glasklart glasklart och Ryo Nagamatsus musik är verkligen ypperligt mixat på ett sätt som den bärbara konsolens små högtalare aldrig kan återskapa. A Link Between Worlds är ett superbt spel men det var en upplevelse där ljudet kunde engagera även titelns lite tråkigare delar. Faktum är att om man är intresserad av bra exempel på riktigt bra, klassiskt stereoljud i en värld av högupplöst surround och Dolby Atmos så är Nintendos bärbara titlar bland de bästa att spana in.

Två spel jag vägrar spela utan ett par lurar kring öronen. Har ni några egna exempel på spel där hörlurar nästan är ett krav?

Två spel jag verkligen måste spela med hörlurar.

På PC använder jag just nu trådlösa Siberia 840 för spelande och Discord-tjatande.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Återvänt till Sonos i hemmet

This post is tagged as: Prylar, Musik, Smart

Det var ungefär två år tillbaka jag valde att skaffa mina första multiroom-högtalare. Appstyrda saker som ofta går på wifi i hemmet istället för dagens fortfarande väldigt begränsade bluetooth och som kan spridas ut på olika platser i hemmet. Även om jag bara bodde i en etta på den tiden så införskaffade jag mig själv två stycken av Sonos kompakta Play:1-apparater och jag var redan då förskräckligt nöjd med mitt köp.

De hade knappast det mest magnifika av ljudprofiler även om de kan imponera med sin storlek. Det finns flera motsvarande enheter som kan producera djupare dalar, högre toppar och mer bastant bas, men det betydde inte så mycket då det var funktionaliteten som regerade för mig. Stödet hos Sonos är näst intill oslagbart idag då dessa maskiner kunde ha Spotify (samt Spotify Connect), Apple Music, Google Music och flera andra musiktjänster inloggade och fördelade mellan hemmets olika rum. Det var väldigt smidiga leksaker som jag ofta använde när jag satt för att skriva eller för att bara slappna av.

Men med tiden så blev jag intresserad av något.. mer. Så när jag flyttade till min senaste tvåa så valde jag att sälja bort mina Play:1 i jakten på något nyare. Ett tag ville jag bygga ett Google-anpassat hemmasystem med Chromecast-stöd och Google Assistant i centrum, där jag till exempel kunde köpa olika varianter av Marshalls högtalare. Sedan började jag efterforska Apples kommande Airplay 2 och vilka högtalare som kunde tänkas ha stöd för det. Ett tag funderade jag även på att kanske spana in Apples egna HomePod i hopp om att Siri kunde fylla mitt hem med ljuvlig musik.

Dessa planer ebbade alla ut med tiden dock och efter lång irritation så dök det till slut upp en lösning. Sonos valde att uppdatera sitt utbud av högtalare med en smart sådan. Sonos One: Deras första högtalare med röststyrning.

För nuvarande driven av Amazons aningen lyhörda Alexa så kan jag med min Sonos kontrollera allt från min lägenhets belysning till att leta upp mina spellistor på Spotify medan jag ligger halvt utslagen på soffan och inte behöver röra en fena. Ljudet är ingen markant uppgradering sedan Play:1 på något sätt men det tar inte ifrån att det är en väldigt smidig smarthögtalare. Speciellt när den senare i år ska få Google Assistant enligt Sonos själva, något jag uppskattar då det kommer fungera utmärkt med min Google Home Mini som regerar över mitt nattduksbord för tillfället. Smarthögtalare är något som sakta men säkert växer med tiden och jag är sedan ett tag tillbaka fascinerad över vad som kan göras med dessa och de assistenter som idag finns på marknaden.

Jag är än så länge fruktansvärt nöjd än så länge och ser fram emot att bygga ut med en extra för ett stereopar.

Återvänt till Sonos i hemmet

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Black Panther var "okej"

Att påstå att jag nu för tiden är ganska ljummen över superhjältefilmer är en underdrift. De senaste åren har mängden av Marvel-rullar sakta men säkert vittrat sönder och förvandlats till en substanslös, grå massa där de flesta filmerna nu känns som samma breda underhållningsspektakel. Det betyder inte att jag ogillar någon av filmerna egentligen. Långt ifrån. Disneys storfilmer har alla fortfarande en kvalitativ botten att stå på med en fungerande formula. De är aldrig lika usla som DC varit på länge (för ja, DC gör inte bra filmer förutom acceptabla Wonder Woman). Marvels problem idag är att de sällan gör något intressant med sitt berättande, tematik eller har konsekventa berättelser som engagerar rakt igenom.

Jag hoppades dock lite på Black Panther. Dels för att det är en karaktär jag inte har överdrivet stor koll på utöver de vanliga maskotarna som Spider-Man, Iron Man och Captain America och för att jag faktiskt fann den visuella designen spännande. Regissören, Ryan Coogler, är talangfull och gjorde ett makalöst jobb med Creed sedan tidigare och det var en bred och engagerande ensemble av skådespelare med i det här projektet vilket verkade väldigt lovande. Men trots all hype och alla månader av konstiga twitter-krig kring filmen så känner jag tyvärr att Black Panther trots sina styrkor i slutändan bara är en okej, standard Marvel-film.

Black Panthers största problem som film är att den bollar med flera olika koncept och teman men fortsätter aldrig med att utforska ett enda av dessa. Som hur den fiktiva staten Wakanda med alla sina hemliga resurser och teknologiska underverk ska ställa sig till problemen som visar sig världen över. Eller hur filmens huvudkaraktär, T'Challa (Chadwick Boseman) ska kunna hantera sin position som kung efter sin fars död i Captain America: Civil War. Det pratas även om tunga ämnen som rasrelationer och marginaliserade människor världen över, men trots att filmen pratar om dessa olika saker så är dessa sällan något som faktiskt utforskas. Det saknas en faktisk central konflikt mellan T'Challa och antagonisten Killmonger (Michael B. Jordan) då det mera ebbar ut i "jag vill döda alla och ta över världen" som enkelt besvaras med "nej". Det är inget intressant eller utmanande för fem öre utan filmen har endast förklätt sitt tunna manus med ridåer av viktigare ämnen snarare än att faktiskt utforska dessa.

I övrigt går filmen som på räls framåt utan vare sig direkta överraskningar och har för det mesta också väldigt mediokra actionscener och specialeffekter. Det är ofta stundtals hur distraherande saker kan vara när en strid kan gå från att ha en på tok för närgången och skakig kamera till att sedan ha väldigt märkbara datoranimationer. Detta förvånade mig då vi vet att Coogler kan regissera spännande scener efter den makalösa boxningsmatchen i Creed några år tillbaka. Black Panther har vacker och detaljerad design för sina omgivningar men dessa känns sällan verkligare än bakgrunderna än George Lucas prequel-trilogi med sin färgkomposition.

Det som räddar filmen lite är att jag gillar nästan alla skådespelare i filmen. Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Letitia Wright och resterande gör ett utmärkt jobb rakt igenom, även Michael B. Jordans Killmonger lyckas vara intressant trots sin svaga konflikt och aningen monotona framförande. Det finns talang med i varje scen men filmen har inte riktigt fötterna att stå på med sitt manus och berättande. Speciellt när en del väldigt enkla sammandrabbningar mellan några av karaktärerna hade kunnat lösas direkt bara pratat med varandra lite mer. Det finns få saker som är mer frustrerande än när dumheter sker på skärmen utan faktisk motivation. Inte blir det bättre när filmens ibland märkliga humor plötsligt drar in antika memes och tjuter "WHAT ARE THOOOOSE" som om vi vore fångar hemma hos Jake Paul eller något.

Black Panther var okej. Den är visuellt intressant och har bra musik och skådespelare, men faller pladask genom att vara en under ytan väldigt ointressant actionfilm. Den fortsätter försöka vara mer färgsprakande likt Guardians of the Galaxy: Vol 2 och Thor: Ragnarok vilket jag uppskattar. Om den hade haft en starkare, central konflikt mellan T'Challa och Warmonger och även ett bättre klimax (seriöst, slutstiden är nästan hysteriskt medioker och visuellt bedrövlig på sina platser) så hade jag kunnat ge den ett högre betyg, men som den är just nu så är Marvels Black Panther inte mer än en kompetent men oengagerande 6/10.

Katten morrar men den saknar klor

Black Panther var "okej"

Mjau

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Sjöröveri i Sea of Thieves-betan: Korta tankar.

Jag ska erkänna att jag inte lagt extremt många timmar i Sea of Thieves-betan. Istället för att leva rövare på havet har jag, som jag skrivit om, spenderat under ytan i Subnautica. Men jag lyckades ändå få in lite tid med några vänner där vi letat skatter och lobbat kanonkulor på det böljande blå. Jag är fullt medveten om att detta är en beta och inte representerar det slutgiltiga spelet, men av det vi fått prova så måste jag erkänna att jag har blandade känslor kring det vi fått prova än så länge.

En av mina första tankar jag hade efter min första spelstund med spelet var "är detta allt..?" För om vi direkt ska prata om vad vi faktiskt gör rent kontextuellt i Sea of Thieves, uppdragsmässigt och liknande, så är jag inte alls imponerad. De första turerna ombord på vårt ståtliga skepp, där vi skumpar mellan öar med skattkartor och gåtor i högsta hugg var lagom underhållande, men tyvärr mer än måttligt enformigt efter kista nummer tre. För även om det är smått pusselliknande uppbyggt med hur vi luskar ut var dessa kistor förvaras så föll de flesta uppdragen under samma upplägg. Om och om igen. Det kanske finns mer senare i betan eller till och med i det slutgiltiga spelet, för om detta är vad som i slutändan erbjuds så kommer jag knappast att klättra på väggarna dagarna innan spelet släpps.

Det tråkiga var också att det enda jag verkade kunna göra med mina surt förvärvade dubloner var att köpa lite nya kläder eller förbättrade saker av vad jag redan hade. De faktiska sysslorna spelet verkar vilja att vi gör och vill motivera oss till kändes oerhört tafatta och tråkiga. För även om jag verkligen tyckte om min stund med mina vänner online så var dessa delarna det absolut tråkigaste i betan. Det mest spännande var dock de unika spelmoment som vi själva skapade under tiden vi spelade.

Under min andra spelsession med mina andra skeppsgossar så fick vi syn på en annan liten båt. Det var ett litet tvåmannaskepp som vi skymtade runda en liten ö långt borta. Som de onlinemonster vi är så var det såklart en båtjakt det enda logiska att ha. Det är här Sea of Thieves spelmekanik och sporadiska öga för detaljer gick från ett mekaniskt "meh" till ett pirrande "åhååå". För att navigera bland ölandskapet (som också kunde kännas aningen smått kan jag säga. Det känns mer som Karlskrona Skärgård än Västindien) och gå mellan att vara spejare och navigator till att hålla koll på väder och vind för att justera segel för maximal hastighet och använda ankaret för att nästan bredsladda var bland det roligaste jag haft i samarbetsväg på ett tag. Seglingen är något Rare faktiskt fått till bra och det som kanske kan locka mig att prova på spelet mer i framtiden.

Jakten pågick nog i en halvtimme där vi besköt den stackars lilla båten med din ensamma kapten (vi misstänker att han lämnade sin kamrat på en ö när vi dök upp och såg hotfulla ut). Vi hade skjutit slut på våra kanonkulor och valde till slut att ramma det mindre skeppet och beskjuta blöta kaptenen med våra pistoler. Han hade tyvärr inga skatter vi fick ta del av, men vi fick i alla fall lite underhållning ur det hela.

Så summering av min tid med betan: Verkar vara ett intressemässigt vakuum utan kontextuell motivation för tillfället, men bara det kommer mer innehåll (vilket det kanske kommer, måste erkänna att jag har haft ganska lite koll på informationen kring Sea of Thieves) så har spelet gott om myspys och faktiskt bra hantering av skeppen och fysiken som kommer därtill. Jag är ljummet intresserad av att se mer av Sea of Thieves och hoppas att det finns mer att göra i det slutgiltiga spelet.

Sjöröveri i Sea of Thieves-betan: Korta tankar.

Trots spelets verkligen hysteriskt tråkiga grafiska stil så kan det ibland vara väldigt vackert att se på.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus