Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Adjö igen, Samsung Galaxy S10

Jag föll för det igen. Tyvärr. Jag kunde inte hålla fingrarna borta efter att Samsungs Galaxy S10+ utannonserades. Det verkade vara telefonen som till synes skulle fixa många av de problem jag personligen hade med S8+ några år tillbaka. Massivt 4100Mah-batteri, komplett kamera-lösning med en ultravidvinkel för att kompletera standardlinsen och zoomen och därtill en fenomenal display som pressar hutlöst många nits på en vacker HDR-klassad AMOLED.

Som alltid verkade det till en början vara guld och gröna skogar. Kameran hade inte riktigt samma punch som min Google Pixel 2 XL men producerade oftare mer naturtrogna färger och hade fler kameralägen att leka med, batteriet kompletterat med AI-driven hantering av bakgrundsprocesser gav mig till en början utmärkt batteritid och One UI var ett klart steg i rätt riktning vad gäller användarvänlighet. Samsung Galaxy S10+ var ett sant monster med fantastisk byggkvalitet och den bästa displayen jag fått använda. Jag accepterade till och med deras "Infinity O" med ett stort hål i displayen för kameran, bara för att få slippa en stor notch eller tydliga ramar.

Men verkligheten kom sedan ifatt och gjorde sig påmind. För detta är som sagt en Samsung-telefon så trots alla de fantastiska hårdvarulösningar den erbjöd så började mitt tålamod att tryta. Batteritiden blev allt sämre med tiden. Trots att jag manuellt ströp bakgrundsappar, klockade ner processorn med 30% och försökte sluta stänga ner alla processer efter användande så fortsatte min skärmanvändning bli kortare och kortare. Även efter fabriksåterställning så kom dessa problem krypandes tillbaka efter några dagar.

Jag kanske bara hade extrem otur, men det verkar inte bara jag som har haft problem med den europeiska Exynos-versionen av telefonen och märklig standby-tid. Lägg även till buggar som hur telefonens skärmkontroller för musik slutade fungera på låsskärmen och behövde återställas, eller hur musik slukade ström över huvud taget. Jag kunde till slut inte helt lita på min telefon som till en början gjorde mig fruktansvärt nöjd. Många av dessa saker hade säkert löst sig med uppdateringar, men jag hade inte tålamod att vänta och hoppas på att Samsung ska klura ut saker de strulat med i flera år. Så jag gav upp.

Min dagliga telefon är istället min OnePlus 6T McLaren Edition. Trots introduktionen av OnePlus 7 och OnePlus 7 Pro så är det fortfarande en blixtsnabb och silkeslen upplevelse. Kameran är långt ifrån fenomenal, men den duger för snabba bilder under dagarna. Displayen är inte i närheten lika bra, men den fungerar utmärkt för Youtube och Netflix. Jag hade gärna sluppit kameraflärpen i toppen, men skärmen är så hög att majoriteten av innehåll inte är där uppe och syns hur som helst. Detta plus att OxygenOS fortfarande är utan tvekan min favoritversion av Android på långa vägar.

Så till nästa gång, Samsung. Förhoppningsvis så löser sig era problem någon gång.

Adjö igen, Samsung Galaxy S10

Lycka till så kanske vi ses om 2-3 år igen, Samsung

Capcom är tillbaka, baby!

This post is tagged as: Spel, Bra skit

Capcom hade sig några tunga år, utan tvekan. Resident Evil-serien kändes väldigt ljummen väldigt länge med mera actionbetonade Resident Evil 5 samt 6, det västutvecklade Devil May Cry förargade många fantaster av serien, "on-disc-dlc" kritiserades ofta och Dead Rising-serien blev med tiden mindre och mindre intressant. Inte blev det bättre av att denna generationen av konsoler började oerhört långsamt med få nya spel och ett extremt försenat Deep Down med sin beryktade Panta Rhei-motor (som båda inte har släppts). Men vinden verkar nästan ha vänt nu för Capcom har nu på senare tid levererat finslipade titlar på löpande band nästan.

Resident Evil 7 tog sin överlevnadsskräck tillbaka till sin kärna men från ett nytt, spännande perspektiv, Monster Hunter World kändes som en nästa generation av monsterjagande efter några äventyr på 3DS och Wii U, Resident Evil 2 lyfte upp en älskad klassiker med moderna inslag och nu har vi Devil May Cry 5 som efter i alla fall några timmar in känns som spelet många av oss har väntat på. Det är snabbt, det är bombastiskt och det är kaxigt som få. Men framförallt så osar det av självförtroende vilket är något som Capcom inte gjort på länge.

Problemet med Capcom under sina senare år är att de ett tag helt tappade förtroendet för sina egna varumärken och värdet av helt enkelt bra spel. Resident Evil blev actionbetonade spel med co-op för det var vad som var "modernt", Devil May Cry lämnades till Ninja Theory (en bra studio, utan tvekan!) för att försöka tilltala västerlänningar mer och Dead Rising tappade också sin charm med senare delar efter att ha skiftat sin utveckling från ett japanskt perspektiv till en västutvecklad produktion. Det var en serie av tråkiga beslut som lämnade fans besvikna och kvaliteten lidande i många fall. Detta verkar ha vänt nu och vi har nu en tilltro till sina egna kampanjer på ett sätt många utgivare idag saknar.

Det är fortfarande inte helt fläckfritt såklart, Devil May Cry 5 hade inte direkt behövt alternativa mikrotransaktioner för att kunna låsa upp moves och specialförmågor, men det är fortfarande ett rejält lyft och ett spel som till stor del levererar vad fans önskar och med kvaliteten att locka in nya spelare. Capcom lyser med något jag inte sett på länge från EA eller Activision och det är ren och skär entusiasm, något som är nästan roligare att se än spelen vi får ut av det.

Jag hoppas innerligt att detta fortsätter och att Capcoms satsningar och bra spel belönas. För vi behöver fler exempel på hur bra spel är bra produkter och fortfarande har ett utrymme på en marknad som fortsätter försöka dregla över games as service-modellen. Guldstjärna till Capcom. Nu ska jag fortsätta sparka demonrumpor.

Ciao.

Capcom är tillbaka, baby!

En klassiker återvänder - Logitech MX518

En klassiker återvänder - Logitech MX518

Det är ett billigt nostalgibete, jag vet, men jag kunde inte låta bli. Gick idag och köpte Logitechs nysläpp av klassikern MX518; datormusen från min ungdom som alla hade till sin PC. Den rundade formen som ligger perfekt för min hand får mig att drömma tillbaka till en enklare tid. Knapparna är underbart klickiga och responsiva.

Men det är inte bara en avdammad relik vi nostalgiker fått kasta pengar på, utan vi har också några mer moderna uppgraderingar med i paketet. Det är en ny sensor, Hero 16K, som Logitech utlovar vara deras mest precisa sensor någonsin med upp till 16 000 DPI. De har även lagt till stöd (via deras egna mjukvara såklart) för att kunna spara upp till fem egna profiler för känsliget, hastighet och programerbara knappar.

Jag har precis börjat använda den och den känns nästan exakt som jag minns den. Om det är en sak jag kunde tänka mig hade kunnat förbättras ytterligare så är det väl att scollen hade kunnat kännas lite bättre. Den har inte så tydliga klick medan jag använder hjulet, något jag till exempel uppskattade på min Steelseries Rival 300 jag hade fram tills nu. Men det är en liten petitess på det stora hela. Detta är en utmärkt men fortfarande billig mus för den som fortfarande kan tänka sig spela med en sladdad sådan och vill röja runt i till exempel Apex Legends med.

Jag har köpt en McLaren

Billig rubrik, men ibland kanske man får göra så. Men jag fick äntligen hem min OnePlus 6T McLaren Edition som jag beställde för över en månad sedan. Det är en underdrift att jag kanske fnittrade oerhört högljutt på vägen hem med paketet som jag knappt kunde vänta med att öppna paketet och klämma på enheten.

Så efter att ha unboxat telefonen som ligger tryggt nedpackad i en bok om McLaren och OnePlus livsfilosfi om hastighet och annat fluff, använt OnePlus Switch för att ladda över det mesta från min Google Pixel 2 XL och kopplat över min Samsung Gear S3-klocka så... var det läggdags. Jag har inte haft tid att klämma på den med sin Snapdragon 845, 10GB med RAM(!!) och 256GB med lagringsutrymme, men det jag kan säga lite snabbt om den är helt enkelt;

Den. Är. Snabb. Som. Skabb.

OnePlus OxygenOS är kanske den bästa versionen av Android och efter att ha halverat animationshastigheten i utvecklarinställningarna så känns den som en blixt medan jag sveper omkring bland menyerna. Deras Gester känns bra, Warp Charge som laddar upp till 50% på 30 minuter är galet snabb och telefonens milda, kolfibertryck på baksidan med McLarens orangea lilla rand är oerhört vacker.

Men mycket mer har jag inte hunnit testa. Det bästa med att jag äntligen fått tag i den nu är att jag faktiskt kan ta och jämföra den med Honor View20 som jag flög till Paris för att plocka hem och testa (recension ska bli klar under helgen). Då de båda är högkvalitativa telefoner i runt samma prisgrupp kan det vara intressant att lite snabbt jämföra kamera och funktionalitet och se vad de olika kinesiska jättarna har att erbjuda just nu.

Jag har köpt en McLaren

Vacker telefon, men hur kommer den stå sig mot Googles egna lur?

Skriker mig sakta igenom Resident Evil 2

Jag är en mes vad gäller skräckspel. Film kan jag garva mig igenom och få moderna skräckisar ger mig faktiska kalla kårar med dagens klyschor, men spel får mig att skrikgråta medan jag fumlar med kontrollerna och försöker ta mig framåt. Alien Isolation är till exempel spelet där jag spenderade majoriteten av min speltid åt att studera insidan av alla skåp på rymdstationen Sevastopol och jag har fortfarande aldrig klarat ut Outlast, men jag tycker fortfarande om genren och att försöka utmana mig själv ibland.

Resident Evil-serien var en klassiker jag aldrig hade äran att spela som liten och min första tur var med Resident Evil 5, som var ett sådär spel med kul co-op, och sedan Resident Evil 7 som ärligt talat är fenomenalt. Men originalen har jag aldrig riktigt spelat i någon större utsträckning. Så jag passade på nu att skaffa Resident Evil 2 och även om jag bara är en liten bit in så är jag mäkta imponerad över vad Capcom lyckats knåpa ihop. Det kanske inte är originalet till Playstation, men det är the next best thing i en toppmodern skrud.

Något som imponerar på mig än så länge är den fruktansvärt tajta designen och hur väl sammanflätad spelvärlden är med utforskandet. Survival Horror-genren har sedan ett tag tillbaka, bland annat i Dead Space och Resident Evil 5 och 6, sakta vandrat över till ren action men Resident Evil 2 undviker detta väl. Resurserna är det snålt med och att prioritera om jag ska gå runt med lite helande örter eller om jag kanske kan behöva den där lustiga nyckeln runt hörnet i bristen på extra fickor får mig till och från att faktiskt att stanna upp och fundera innan jag ska utforska nästa flygel av polisstationen (det är fortfarande där jag är i skrivande stund). Pusslande och knåpande med resurser känns klockrent.

Sedan älskar jag hur områdena jag utforskar känns väl sammansatta. Det påminner mig lite om hur Prey designade sin spelvärld som lyckades kännas realistisk i hur vi utforskar och hur varje bit och alla rum sitter ihop på ett realistiskt sätt. Sedan så håller det sig för det mesta konsekvent där en zombie i en korridor stannar kvar även om vi tappert gör en taktisk reträtt. Varenda gång jag ska gå en trappa upp så vet jag att det ligger två inaktiva odöda på golvet som jag tidigare sänkt, men som ändå kan resa sig igen eller att jag lämnade en snubblandes omkring i biblioteket för att spara ammunition och jag kan försöka minnas och anpassa mig efter det. Ju mer jag utforskar ju fler siffror har jag att stoppa in i ekvationen och riskbedömningen samtidigt som det aldrig är överväldigande.

Nu är jag fortfarande i spelets tidigare delar och jag är inte den snabbaste av spelare. Jag är den som kan ta några steg in i en korridor, höra en kruka trilla och med gråten i halsen springa tillbaka till säkerhetsrummet där jag kan spara tre gånger innan jag går tillbaka och gör ett nytt försök. Om Resi 2 fortsätter såhär starkt så kommer det utan tvekan att vara ett av årets bästa spelupplevelser för mig. Det är vackert renderat och mjältspräckande skrämmande för mig men låter mig fortfrarande sakta ta mig framåt.

Spelar ni Resident Evil 2? Vad tycker ni än så länge?

Skriker mig sakta igenom Resident Evil 2

KraaAAaaAaAAAaaam