Svenska
Blog

Jedi: Fallen Order var behagligt

This post is tagged as: Spel, Star Wars

Det känns smått overkligt att sitta här och äntligen ha ett nytt Star Wars-spel. Ett Star Wars-spel med enbart en solid kampanj, inga mikrotransaktioner eller krav på konstantuppkoppling eller liknande moderniteter. Det är ett spel jag bara startar, klickar på spela och det kör igång utan all bullshit vi fyller spelen med idag. Det borde nästan vara kriminellt hur länge vi har gått utan detta. Tänka sig, det är nästan som att en spelupplevelse blir bättre om man designar det som ett faktiskt spel först istället för en plattform riktad mot försäljning.

Men nog om min vanliga cynism och bitterhet kring många av spelindustrins problem. Respawn är en studio som överlag fortsatt leverera utmärkta upplevelser med bra spelande i fokus och det är vad vi får här i Jedi: Fallen Order. Det är ett spel jag verkligen önskade mig på många sätt. Slående grafik, tajta ljussabelstrider, en galax av mystik och en simpel men fungerade story. Det behövs inte mycket mer än så och att resa runt i galaxen med Cal Kastis var mycket mer behagligt än jag vågade hoppas.

Nu är det inte ett felfritt spel på något sätt. Prestandaproblem verkar finnas här och var, även på mitt Xbox One X kan jag få märkliga tapp i bilduppdateringen och det märks till och från när spelet försöker ladda in data medan jag söker mig över kartan. Sedan så finner jag också spelets inspiration av Dark Souls stundtals märklig. Dark Souls och Bloodborne är fenomenala spel, utan tvekan, men jag förstår inte riktigt vad det gör kontextuellt i Jedi: Fallen Order eller hur det passar in vare sig mekaniskt eller storymässigt att jag mediterar och fiender återbefolkar planeterna jag utforskar. Det är inte dåligt, men känns snarare som en kul idé som inte helt hamrats till för att få rätt form.

Men trots detta så hade jag väldigt roligt med äventyret och jag tyckte om presentationen av storyn trots att det var ganska förutsägbart och spelets huvudperson stundtals är väldigt platt och ointressant. Jag tyckte om själva äventyret, utforskandet och sidokaraktärerna var överlag starka (blev väldigt förtjust i piloten Greez). Det jag nästan uppskattade mest var att det var ett spel som märkbart skapats av folk som älskar Star Wars och att utforska den världen. Som hur vi börjar på en planet där vi ser de gamla vraken från klonkriget brytas ner för reservdelar eller imperiets inverkan på mångas liv i galaxen. Det är inte bara meningslösa referenser som är till för att öppna min plånbok som det mesta vi serveras idag utan mer världsbyggande i funktion.

Det var lite kort om Jedi: Fallen Order. Jag tyckte om det väldigt mycket och blev smått beroende av utforskandet och att hitta nya vägar, hemligheter och att bemästra mina Jedi-krafter. Jag hoppas innerligt att vi får se mer såna här spel i framtiden och att vi inte behöver vänta lika länge på en titel utan live service-skräp inproppat.

8/10

Jedi: Fallen Order var behagligt

HQ

Spelat nästan 10 timmar Greedfall nu

Det är lätt att fastna i AAA-träsket där man som ett tryffelsvin grottar ner sig i alla topproduktioner med den mest skinande grafiken och de största av spelvärldar. Men om vi ska vara ärliga, det är sällan vi får dessa extremt välproducerade rollspelen i denna klassen. Bioware snavar salongsberusade runt utan riktning och Bethesda har sakta lämnat dagarna av involverande rollspel långt bakom sig. Utan det är ofta studior som Larian, Obsidian och InXile som istället levererar involverande världar med välskrivna scenarion och äventyr. Ännu en uppstickade bland dessa är Spiders som bland annat har det som bäst ojämna Technomancer under bältet. Men efter goda ord om deras senaste spel, Greedfall, så har jag lagt helgen åt att utforska den främmande landmassan Teer Fradee och jag är glatt överraskad.

Nu måste jag säga att Greedfall inte är en gåva från gudarna på något sätt. Presentationen är ganska ojämn, med läppsynkade ansiktsanimationer några generationer bakåt i tiden, uppdragen har varierade lösningar men låter oss ofta inte klura ut dessa lösningar på egen hand utan rabblar upp allt vi kan göra och jag finner svårighetsgraden stundtals obalanserad. Men trots dessa bagateller så hade jag svårt att slita mig, för Greedfall känns än så länge uppmuntrande gammaldags. Lite som ett Jade Empire med lite förenklade dialoger och istället för antikens Kina så spenderar vi tiden i en era inspirerad av kolonialtiden blandat med magi. Spelets värld och omgivningar är fascinerande och jag önskar vi hade haft mer av denna typen av spel med nya världar och idéer att utforska. Röstskådespeleriet är också överraskande stabilt och påminner mig en del om Witcher 3, där jag känner igen flera skådespelarinsatser från det spelet.

Jag har inte kollat hur länge det tar att klara ut Greedfall, men jag är en spelare som plockar upp alla sidouppdrag innan jag avancerar genom storyn så det lär ta ett tag till. Men jag måste säga att även om Greedfall inte är det mest polerade och glansigaste av rollspelen ute idag, så är jag fortfarande väldigt glad att jag plockade upp och provar det. Är också glatt överraskad efter att ha blivit väldigt frustrerad över Technomancer som jag hade hoppats på när det kom.

Har ni provat på Greedfall? Vad tycker ni om det i så fall?

Spelat nästan 10 timmar Greedfall nu

HQ
Spelen jag spelar i väntan på Cyberpunk 2077

Spelen jag spelar i väntan på Cyberpunk 2077

Det är mindre än ett år tills vi får chansen att spela CD Project Reds ambitiösa rollspel. Det känns smått overkligt och jag kan knappt behärska min hype och jag försöker desperat att hämma begäret att spela ett djupt science-fiction-rollspel här och nu. Så jag har rotat igenom mitt spelbibliotek efter det närmsta bästa i hopp om att inte implodera innan april nästa år. Detta är några av spelen jag nöjt mig med under tiden!

Deus Ex
Detta är en spelserie som har stil och spelmekanisk frihet som heter duga och spenderar sin tid med att doppa tårna i cyberpunk-genren. Transhumanism, megaföretag, korruption och konspirationer frodas tillsammans i denna "immersive sim" och vi får själva tackla uppdragen eller forma våra karaktärers förmågor efter eget tycke. Jag håller just nu på att spela om Mankind Divided som är ganska... märkligt i sina liknelser till faktiska sociala ämnen och slutet känns lite hastigt. Men den visuella designen och spelvärlden är utsökt utformade och det är väldigt underhållande att försöka spela som en smygare med noll döda fiender. Men om vi ska ha något som är kanske lite mer jordnära men fortfarande tankeväckande så är såklart originalet från 2000. Det har inte åldrats så väl rent visuellt och och kontrollerna känns ibland som om de kommer från en annan planet jämfört med dagens standarder. Men installerar ni modden Revision, som är enkel att ta ner bland annat genom Steam om ni äger spelet där, gör ganska mycket för att i alla fall piffa upp det visuella utan förluster till vad som faktiskt gör spelet bra; Spelmekanisk frihet och spännande narrativ. Det saknar en del av det "punkiga" jag önskar, men det kvittar när spelen ändå är så väldesignade att det kvittar.

Shadowrun
När jag nämner Shadowrun så frågar de flesta av mina kompisar om jag menar det där konstiga multiplayerspelet på Xbox 360 från 2007. Men Shadowrun som serie har existerat längre och i helt annan form. Med sina rötter som pappersrollspel så har vi inte bara ett spel med extrema drag av Cyberpunk-genren med neon-skyltar, hackare, implantat och megaföretag utan också inslag av fantasy. Alver, orcer, dvärgar och troll är alla spelbara varelser och utöver högteknologiska arsenal så kan vi även lära oss behärska elemental magi, andar och andra mystiska krafter. Det första digitala spelet i serien kom till SNES för många år sedan men det är Hairbrained Schemes kickstarter-producerade rollspel jag spelar just nu. Returns, Dragonfall och Hong Kong är tre väldigt intressanta och överlag välskrivna rollspel med ofta intressanta personligheter. Som rollspel är de överlag ganska linjära och uppstyrda, men det är i karaktärsskapandet och dialoger som spelen kan skina för allt från bakgrtundshistoria till förmågor kan ha inverkan i vad vi får veta eller vad vi kan göra för att lösa problem. Och när verbala lösningar tar slut så har vi ett XCOM-doftande stridssystem som underhåller. Tre väldigt fina rollspel som ibland kan visa sin budget ganska tydligt men väger upp med stil och tajt berättande.

Syndicate (ja, det där från 2012)
Ja, jag vet att det inte är ett rollspel, immersive sim eller ens ett spel allt för många minns väl. Det är en kort och förutsägbar story utan direkt personlighet och spelets inslag av Dubstep har åldrats lika väl som mjölk ute i solen. Men! Det är fortfarande något som dansar i genren med sin dystopiska anda och högteknologiska inslag. Vi har förtryck från megaföretagen med bokstavliga krig och konflikter där invånarna knappt är mer än slavar som sliter för de rikas vinster. Det saknar mycket av "punken", men det väger istället upp med sin estetisk och strider. Detta var Starbreeze sista titel i studions väldigt fysiska form av förstapersonsskjutare. Detta plus ett vettigt arsenal av både mer traditionella men också futuristiska vapen som spårande smartgevär. Vi har även det såkallade DART-chippet som låter vår karaktär interagera trådlöst med elektroniska föremål men också människor, där vi på direkten kan hacka en fiende till att begå självmord eller få hans gevär att explodera för extra skada. Striderna blir mot slutet väldigt utdragna och repetitiva, men det är fortfarande ett överlag kvalitativt spel med som får vara med och mätta min hunger tills nästa år.

Detta är några av spelen jag valde ut i väntan på Cyberpunk 2077. Har ni själva några exempel på spel vi kan rota fram under tiden?

Google, jag är redo för Pixel i Sverige

Det är två telefoner jag skiftar mellan just nu. Den första är OnePlus 6T, som erbjuder en extremt len och nästan stock Android-upplevelse med små tillägg för ytterligare personliga inställningar och bland de bästa gestnavigationerna på någon telefon. Den andra telefonen jag ofta byter till är min Google Pixel 2 XL. Denna saknar lite av de komforttillägg OnePlus erbjuder, men det är bokstavligen rent Android utan bloat och vad som fortfarande är en av industrins bästa mobilkameror som jag använder nästan konstant.

En stor skillnad mellan dessa telefoner är att det bara är OnePlus som är officiellt släppt i Sverige. Den kinesiska tillverkaren av entusiastlurar har samarbete med Telenor och flera olika återförsäljare och har en växande skara av entusiaster. Detta medan megaföretaget Google än så länge inte existerar i Sverige som mobiltillverkare. Till en början var jag förstående. Google Assistant, deras AI-drivna smartassistent existerade inte i Sverige och är faktiskt en flaggskeppsfunktion för deras Pixel-upplevelse, plus att Sverige i övrigt är ett ganska ynkligt land jämfört med Europeiska länger som Tyskland och Storbritannien.

Men det hindret ändras sakta men säkert. Förra hösten lanserades Google Assistant med svenskt stöd och både Google Home och Google Home Mini är nu officiella produkter som går att köpa utan import och deras prillans nya Nest Hub släpptes förra veckan. Dessa produkter säljer också fortsatt väl, i alla fall där jag jobbar, med gott om nyfikna kunder som är villiga att ta del av ett framtida smarthem inom Googles ekosystem. Dessa hinder från en möjlig konsumentsynpunkt vittras sakta men säkert bort för varje år och är inte längre en ursäkt.

En annan möjlig anledning är att Googles Pixel-telefoner haft en svag försäljning. Eller i alla fall deras flaggskepp som Pixel 3. De har ett problem att dra till sig en stor skara av publik trots sina fördelaktiga kameror, utlovade livslängd, molnlagring och smarttjänster, delvis på grund av till synes osexig och smått föråldrad design (flärpen på Pixel 3 XL är bland det mest horribla jag sett på länge) till en hög prislapp. Flaggskeppspriser förväntas leverera flaggskeppsdesign och det var inte riktigt vad Google levererade.

Men detta är något som förhoppningsvis kan ändras med Googles senaste lansering; Pixel 3a. Detta är en budgetlur som har en långsammare processor, byter ut glas mot högkvalitativ plast och skippar vattentåligheten, men levererar fortfarande en OLED-panel och samma industriledande kamerateknik men till en lägre prislapp. $399 dollar börjar telefonen på och den skriver om reglerna helt och hållet. Många telefoner idag försöker att leverera en flaggskeppsupplevelse i pris mid-range men de måste alltid göra uppoffringar. OnePlus själva har för det mesta kameramjukvara som ofta är medioker och Honor själva har ofta fortfarande LCD-paneler för sina telefoner i mellanklassen. Så att se Google komma in under många av deras lurar med andra prioriteringar som många som med en lägre budget fortfarande kan uppskatta är spännande.

Det trista är att vi i Sverige måste dras med ökade priser på grund av import. Pixel 3a XL, deras 6" stora lur med ett vettigt batteri och design som påminner mer om Pixel 3 eller Pixel 2 XL, kostar $479 i staterna men dansar in på 6490 svenska kronor om jag väljer att köpa från till exempel Inets hemsida. Nu är såklart svenska priser som de är med miljöskatter och allt emellan, men denna lur kostar mer än senaste OnePlus 7 (inte Pro-varianten) och värdet med denna annars möjligen prisvärda produkt faller helt bort. Min importerade Pixel 2 XL med 128GB lagring kostade ett tag över 10 000kr att köpa och det sjönk inte innan Pixel 3 skulle släppas. Det är nästan absurt.

Trist är vad det är, för jag tror att 3a är en prisklass många idag kan uppskatta och många vill säkerligen ha en vettig kamera utan att behöva gå upp till Samsungs eller Apples höga prislappar för att fånga stunderna i livet. Eller betala mycket pengar för en Android som inte är garanterad långtida support vad gäller uppdateringar, något som är operativsystemets just nu största problem.

Jag hoppas att vi får chansen att legitimt köpa en Pixel-telefon, vare sig det är genom butikspartners eller svenska operatörer, där vi slipper de markant ökade importpriserna. En Pixel 4 i höst hade suttit fint för mig, eller en Pixel 4a nästa år om det kommer. Men det skulle bli svårt att motivera att köpa dessa rakt av med de priser vi fortsatt se på grund av att den helt enkelt inte är distribuerad i Sverige.

Snälla Google. Passa på nu. Speciellt då Honor/Huawei verkar vara ett osäkert kort. En trevlig lur som 3a hade kunnat klämma sig in här med en lagom prislapp och välgjord marknadsföring.

Google, jag är redo för Pixel i Sverige

Transparens: Jag har ett dagjobb hos Elgiganten som är svenska partners och återförsäljare av Google Home, Home Mini och Nest Hub. Jag står dock inte med personlig vinning och har inte fått betalt för att skriva om ämnet. Det är ren och skär entusiasm och gnäll för att telefonerna jag vill köpa är så dyra.

Adjö igen, Samsung Galaxy S10

Jag föll för det igen. Tyvärr. Jag kunde inte hålla fingrarna borta efter att Samsungs Galaxy S10+ utannonserades. Det verkade vara telefonen som till synes skulle fixa många av de problem jag personligen hade med S8+ några år tillbaka. Massivt 4100Mah-batteri, komplett kamera-lösning med en ultravidvinkel för att kompletera standardlinsen och zoomen och därtill en fenomenal display som pressar hutlöst många nits på en vacker HDR-klassad AMOLED.

Som alltid verkade det till en början vara guld och gröna skogar. Kameran hade inte riktigt samma punch som min Google Pixel 2 XL men producerade oftare mer naturtrogna färger och hade fler kameralägen att leka med, batteriet kompletterat med AI-driven hantering av bakgrundsprocesser gav mig till en början utmärkt batteritid och One UI var ett klart steg i rätt riktning vad gäller användarvänlighet. Samsung Galaxy S10+ var ett sant monster med fantastisk byggkvalitet och den bästa displayen jag fått använda. Jag accepterade till och med deras "Infinity O" med ett stort hål i displayen för kameran, bara för att få slippa en stor notch eller tydliga ramar.

Men verkligheten kom sedan ifatt och gjorde sig påmind. För detta är som sagt en Samsung-telefon så trots alla de fantastiska hårdvarulösningar den erbjöd så började mitt tålamod att tryta. Batteritiden blev allt sämre med tiden. Trots att jag manuellt ströp bakgrundsappar, klockade ner processorn med 30% och försökte sluta stänga ner alla processer efter användande så fortsatte min skärmanvändning bli kortare och kortare. Även efter fabriksåterställning så kom dessa problem krypandes tillbaka efter några dagar.

Jag kanske bara hade extrem otur, men det verkar inte bara jag som har haft problem med den europeiska Exynos-versionen av telefonen och märklig standby-tid. Lägg även till buggar som hur telefonens skärmkontroller för musik slutade fungera på låsskärmen och behövde återställas, eller hur musik slukade ström över huvud taget. Jag kunde till slut inte helt lita på min telefon som till en början gjorde mig fruktansvärt nöjd. Många av dessa saker hade säkert löst sig med uppdateringar, men jag hade inte tålamod att vänta och hoppas på att Samsung ska klura ut saker de strulat med i flera år. Så jag gav upp.

Min dagliga telefon är istället min OnePlus 6T McLaren Edition. Trots introduktionen av OnePlus 7 och OnePlus 7 Pro så är det fortfarande en blixtsnabb och silkeslen upplevelse. Kameran är långt ifrån fenomenal, men den duger för snabba bilder under dagarna. Displayen är inte i närheten lika bra, men den fungerar utmärkt för Youtube och Netflix. Jag hade gärna sluppit kameraflärpen i toppen, men skärmen är så hög att majoriteten av innehåll inte är där uppe och syns hur som helst. Detta plus att OxygenOS fortfarande är utan tvekan min favoritversion av Android på långa vägar.

Så till nästa gång, Samsung. Förhoppningsvis så löser sig era problem någon gång.

Adjö igen, Samsung Galaxy S10

Lycka till så kanske vi ses om 2-3 år igen, Samsung