Svenska
Blog
Drakboll målar jag

Drakboll målar jag

På senare tid har min hälsa tagits ifrån mig. Energinivåerna obefintliga. Förr, i mina tonår målade jag ofta miniatyrer. I huvudsak Warhammer 40.000. Den här generationens största spelmässiga överraskning för egen del kallar jag för Dragon Ball Fighterz. Samlarfiguren som igår i värstingutgåvan av det spelet är något jag genuint dreglat över en längre tid, men då jag just landat i försäkringskassans händer så kräver omständigheterna dumsnålhet. En billig wish-kopia och lite blötta warhammer färger senare så känner jag mig färdig. Alla talang med hanteringen av olja är som väck, om jag får vara självkritisk, men roligt har jag haft. Ett återupptäckt intresse måhända. I väntan på bättre tider kan det här helt klart hålla mig sysselsatt :)

HQ

Jag lider med dig Paolo Roberto.

I så många avseenden är vi av samma skrot och korn du och jag. Jag har sett mig själv i dina styrkor, men kanske relaterat mer till dina brister, och sett upp till hur du i denna ständiga balansgång av toppar och dalar lyckats få ett tillsynes välfungerande framgångsfullt liv, och indirekt blivit en representation för det bästa den typen av person jag i mångt och mycket är kan bli.

Något jag inte trodde kunde hända har under de senaste dagarna hänt, och jag har upplevt det som relativt jobbigt hur distanserad jag känt mig till denna person jag i så mycket delat åsikter med, och i omgångar till och med inspirerats av. Jag sörjer hur Paolo låtit sig bli en självuppfyllande profetia. Hur han låtit sig helhjärtat lyssna till sina självdestruktiva tendenser och låtit en stor skara av sin innersta krets betala det stora priset för hans högst omoraliska agerande. I mitt livs absolut lägsta punkt kan jag inte ens föreställa mig själv i dom skorna. Vi är visst inte helt samma du och jag, men för det betyder det inte att jag inte kan förstå delar av dig. I den stora, komplexa frågan som kallas självdestruktivitet.

Jag tvivlar på att många av de i det främre ledet av det offentliga hat som Paolo just nu behöver, och till viss del förtjänar, utstå faktiskt kan leva sig in i faktumet att en identitetskris likväl kan frodas i en framgång som en dal. Allt hänger samman med att inte känna igen sig i livssituationen man befinner sig i, då den inte överensstämmer med den egna självbilden. Av vem man är eller vad man tycker sig förtjäna. En stor skara depressioner grundar sig i känslor av att inte ha något man vill ha, men tycker sig borde få, och vilsenheten i varför man inte har det. I den andra änden av spektrat har vi de som tycker sig ha privilegierats med något de inte förtjänar, oavsett hur hårt de i själva verket jobbat för att få det. Där denna typ av person i detta stadium på helspänn inväntar den domedagsprofetia som förr eller senare förväntas ska inträffa, för att återigen återvända tillbaka till den verklighet där dom mer känner sig som sig själva. På botten. Det är inte vad dom vill, men det är vad dom förtjänar. Blir det tidskrävande och fallet från framgång inte infaller sig naturligt måste något vara fel. Då måste situationen rätas till med egna medel. Det är en långtmer komplex form av identitetskris än det första exemplet. Vägen till den inre upprättelsen mer ofokuserad, men också sorgligare. Åtminstone i min bok.

Med detta som grund köper jag Paolos förklaringsmodell till varför det som inträffade hände. För även om jag inte levt det under samma extrema utveckling så har jag åtminstone kommit i kontakt med det. Sökt hjälp för det, och blivit långt bättre på att hantera det. Det är något äkta, och något oerhört jobbigt. I alla de som är ivriga i att skjuta ner denna förklaringsmodell och menar att Paolo söker sympati i en enda stor snyfthistoria; vad tror du? Att Paolo sexuellt behöver något så nischat som han inte kan uppnå med någon inom ramarna av lagens långa armar? Eller inte har tid eller råd med en tur och retur till Hamburg om nu det begäret inte kan stillas? Jag är oerhört skeptisk till den förklaringen, men åtminstone öppen för den, till skillnad från de som menar att det här är den ENDA rimliga förklaringen, och talar om det med sådan hatfylld passion att jag inte kan göra annat än att skratta åt den och finna den som en väldigt empatilös, sorglig reaktion till en person i nöd. Som tar ansvar i sin handling, ber om hjälp, erkänner problemet och antyder en stark vilja i att förändra den. Det krävs sällsynt och respektabel stake att erkänna det för sig själv, framförallt inom ramarna av det offentliga livet Paolo lever i där tidigare praktexempel varit att hålla tyst om det och förskjuta ansvar. Som i längden visat sig gynnats i både rättsprocesser och betydande delar av det svenska folket. Är du tyst om det tillräckligt länge så har det förr eller senare förmildrats, men du har heller inte på riktigt gjort upp med dig själv och dina problem. Just detta väljer Paolo att göra. Offentligt, som en lärdom för andra på bekostnad av sin egna image. Jag hade nog inte vågat det och jag tror inte du heller hade vågat. Om du känner igen dig i ett strängt förakt mot honom, tänk efter: vem fan är du att håna hans linje?

Just detta anknyter till det jag har som störst problem med i denna pågående diskussion. Sveriges direkt kontraproduktiva linje, som maskerar sig i något som ska framstå som progressivt. Där personer som älskar att straffa Paolo inte låter honom vara den enskilda bäraren av deras hat. Fastän dom ramar in det som att det är det dom vill, och fastän Paolo själv ber om det. Det här borde vara ett ärende så simpelt som att stå mellan Paolos nära och kära, de involverade i sexhärvan och rättsväsendet. Istället blandas ytterligare kedjor in som önskar axla det som egentligen är rättssystemets ansvar. Att straffa honom, för ett straff förtjänar han, men här sker det utan gränser för rimlighet och trampar i själva verket på folk helt utanför händelsen ifråga. Vart är sambandet i varför jag inte ska kunna köpa Paolos företags pasta på Coop för att Paolo försökte köpa en prostituerad? Tycker nu det Svenska folket att det är rimligt att jämna Paolos företag med anställda till marken för detta, låt folket åtminstone bestämma företagets framtid med sina egna plånböcker, och ta inte det beslutet ryggradslöst för givet i förtid! Du kan fortsätta köpa vad du vill menar vissa, men hur när alternativet helt tas ifrån mig från makter som står över mig och tror sig spegla det jag vill?

Sexhandel är ett självdestruktivt forum fyllt av förlorare, men jag vill heller inte blint erkänna att jag ser på varje prostituerad som ett offer påtvingad sin uppgift i det relativt kompletta välfärdssamhälle vi lever i. Snarare ser jag prostituerade som en helt avgörande del i problemet av sexhandeln som tilldelas en för stor del empati och utan motsägelser ska tilldelas titeln som offer. Utan denne har vi inget brott, jag ser dom istället som sjuka i behov av hjälp, och det enda som denna paradoxala lag som gör det lagligt att sälja sex men inte köpa gör är att vi kräver en konkret handling från personen vi kallar gärningsman innan rättsprocessen kan träda in och hjälpa i den bestialiska handlingen som vi menar att den prostituerade till varje pris ska undanhållas från. Vems tjänst är det?

Detta grundar sig i det mest konkreta exemplet jag stött på i varför min åsikt i det här inte skulle vara ok att ha när jag fört min diskussion kring ämnet. Att jag i det pågående fallet med Paolo inte ser det så entydigt som ett offer, en gärningsman. Ovanstående kritiska exempel på problematiken jag ser kring prostitution kanske talar för att det är 2 gärningsmän jag ser, men det är det inte heller. Jag ser minst två offer, som båda är i behov av hjälp och grundar sig i självdestruktiva tendenser vi borde vara behjälpliga i istället för att håna. Det är inte min entydiga bild som kan tillämpas i varje fall av sexhandel. Absolut inte, så långt ifrån, men ändå står min åsikt som det mer kontroversiella har jag upptäckt. Där en mer accepterad åsikt vid fikaborden är att önska se någon, med alla band denne har knutna till sig, ruttna bort. Progressivt kallar vi det, motbevisad kommer jag kalla det när vi ser en rehabiliterad Paolo tillbaka i rampljuset. För jag vet att jag kunde lämna stora delar av mina självdestruktiva tendenser bakom mig genom den hjälp jag sökte för det, och kan jag så kan han. För i mångt och mycket är vi av samma skrot och korn, han och jag. Paolo Roberto.

HQ
Best of: Bäst åldrade spel.

Best of: Bäst åldrade spel.

I spelsammanhang innebär nyare inte per automatik något bättre. Negativa trender av att skapa stora spelvärldar utan att först lista ut hur man gör hälften av den totala ytan underhållande att utforska först. Passiv spelmekanik som gärna håller dig gömd bakom skydd i ett väntspel på din tur att attackera och illusionen av anpassningsbara dialoger och världar där dina val oftast inte resulterar i ens en bråkdel av vid utvecklaren poetiskt på förhand predikat om. Några av de vanligare fällorna jag ofta upplever att moderna utvecklare fastnar i och som jag till varje pris vill se försvinna. Men idag handlar inte om detta. Idag blickar jag tillbaka till fläckfria trendsättande favoriter från förr och baserar en lista helt över hur väl titlarna åldrats enligt modern standard där en plats på listan måste grunda sig i en tanke av att jag än idag skulle rekommendera dessa titlars spelbarhet. Retrofantast, förstagångs handkontrollsklämmare eller fundamentalist av de senaste årens spelupplevelser ska inte spela någon roll då jag genuint menar att alla de som väljer att gå vidare med någon av dessa rekommendationer har något att uppleva och uppskatta i de här för mig helt tidlösa klassikerna. Då jag sannolikt inte lär återvända till det här formatet att lista välåldrade spel igen så väljer jag att tänja lite på spelets regler i denna tävling och även lista 5 onumrerade tröstpris i kommentarsfältet för de ivriga att inspireras till mer spelvärd retro.


5: Wonder Boy: The Dragons Trap 1989
Ett av tidernas bäst åldrade spel som vid första anblick omöjligt kan uppfattas som ett 30 år gammalt äventyr. En tidig tolkning av vad som skulle komma att kallas för metroid-vania genren där jag dock vågar kalla The Dragons Trap för genrens kanske riktiga trendsättande gudfader. En nyare version existerar som vågat återskapat spelet med såpass stort självförtroende i att dess välåldrade spelbarhet fortfarande levererar att det mer än något annat egentligen bara agerar ett uppiffat grafikfilter. Faktum är att jag är helt övertygad om att det existerar folk som köpte den nyligen uppgraderade versionen, tog sig igenom denna och helt ovetande älskade vad dom såg utvärderat efter dagens standard.

4: Resident Evil 4 2005
I en lista över sämst åldrade spel hade seriens föregångare tills denna del troligtvis platsat med en spelkontroll så illa att de på snudd kan uppfattas som ospelbara idag. Kanske motiverar detta faktum hetsen bakom allas önskan att få den ursprungliga trilogin återskapad, men det är också ett faktum som helt motiverade denna placering på listan för mig för Resident Evil 4. För sida vid sida, där Resident Evil 2: Remake är ett galet imponerande uppiffat mästerverk, så skulle jag i ett fantasiscenario där jag bara får uppleva en del i serien om på nytt med glasklar högljudd självsäkerhet fortfarande välja Resident Evil 4, den snart 14 år gamla föregångaren. För från ingenstans återskapades serien med ett helt nytt fokus som på egen hand födde en helt ny genre. Såpass olik seriens föregångare utan någon uppenbar koppling att det egentligen hade kunnat kallas för något helt annat än just Resident Evil utan att någon skulle ha reagerat. Men när de trendsättande förändringarna tillämpas bättre för 14 år sedan än någon annan valfri modernare konkurrent, då är det uppenbart att Resident Evil 4 uppfyller kriterierna för en plats på denna lista med råge. En för mig paradoxal total spelrelaterad förälskelse där jag funnit enorm lycka och spelglädje i mörker, död och elände. Och las plagas suplexande också då, såklart.

3: Ninja Gaiden 2004
Från början till slut har jag inte spelat något annat spel mer. En standard inom genren som fortfarande konkurrenterna inte sett skymt av och ett spel som jag heller aldrig kan förmå mig att sluta köpa om och om igen. Samtliga 4 format ägda, samtliga genomspelade mer än en gång vardera. I Sigmas fall 6 där jag tog mig in i den högsta rankingen i Europa vad gäller Karma-poäng. Än idag i ett 15 år gammalt spel så anser jag att stridssytemet inte toppats i vad som bara kan beskrivas som ett utmanande, rättvist, tidlöst, tempomässigt mästerverk som jag regelbundet återvänder till och troligtvis aldrig kommer tröttna på.

2: Dragon Quest III: Seeds of Salvation 1988
Om det första Dragon Quest spelet var det som på riktigt födde den japanska rollspelsgenren så var det Dragon Quest III som på riktigt skapade alla de trender vi återser idag i nyare tappningar av genren. Det första spelet att nyttja dag och nattcyklar. Det första att använda både båt och flygande hjälpmedel för att navigera världen och först ut att använda djupare klassystem där du dessutom kan välja kön för första gången på dina följeslagare. I en tid där berättarelement praktiskt taget inte existerade i japanska rollspel så är Dragon Quest III ett spel som gång på gång vågar tvinga dig att omvärdera allt du trodde du visste skulle hända härnäst. Där mörka ämnen som självmord, hämnd diskuteras och där en psykologisk utvärdering bokstavligt talat ingår och spelar en central roll i din genomspelning där spelet gång på gång vågar låta det gå åt helvete för dig och världen, invånarna du kommer lära dig att älska. Där du kommer gå seriens tidigare delar i fotspåren, eller är det tvärtom? I en lista av välåldrade spel där jag visste att jag ville ha en representant av JRPG genren så var det aldrig egentligen svårt att välja frontfigur. För i genren jag värderar över någon annat vågar jag självsäkert påstå att min förälskelse i den troligtvis inte varit lika total i nutid om det inte vore för inspirationerna genren fortsätter att ta från Dragon Quest III än idag i ett 31 år gammalt spel.

1: Gunstar Heroes 1993
En av få spelrelaterade åsikter som alla tycks kunna enas om är att Contra är ett tidlöst actionmästerverk som åldrats oerhört väl. Föreställ dig nu ett snarlikt spel i det dubbla uppskruvade tempot som gränsar till kaotiskt där du kan glidtackla och nacksvinga, med mer lekfull design och en svårighetsgrad som definierar uttrycket perfektion. Gunstar Heroes är ett någorlunda kort spel på cirka 2 timmar som är allt annat än omöjligt att avklara redan vid första försök, och det tror jag är ett medvetet självsäkert designval baserat på att du trots detta kommer vilja återvända mer än en gång. I min favorit couch co-op upplevelse någonsin eller ensam på egen hand hade detta om jag recenserat det idag fortfarande varit ett mästerverk i mina ögon. Innehållandes min favorit boss-strid genom alla tider som jag upplevt fler gånger än vad jag kan räkna så känner jag redan i detta knapprande på tangentbordet att jag kommer återvända till detta tidlösa mästerverk redan idag, och det borde även du!

Vår tids tantigaste VR-användare.

Vår tids tantigaste VR-användare.

Skrivet av AlphaOmega den 18 oktober 2018 kl 11:27

Så ivrig att på riktigt uppleva äkta virtuell verklighet, men när det innebär fullkomlig fontänspy-inkontinens där jag konstant känner mig som Gandalf när han i första filmen i sagan om ringen trilogin dubbelstavs snurras okontrollerat, länge, av Sauroman så måste denna förtidspensionerade PSVR användare inse att det här blev ett påkostat flopp-äventyr som kanske tog slut lika snabbt som det började.

Med 13 spel köpta digitalt, utan ångerrätt. Headset, kamera och dubbla move-kontrollers för bara det dryga 3000-lappen. Jag satsade helhjärtat, mycket för att jag var som helt övertygad om att jag skulle falla pladask för sonys vr-headset genom i huvudsak spelsläppet Astro Bot som jag som lättflörtad maskot-plattforms-fanatiker omöjligt kunde se förbi.

Med ett konstant leende om läpparna, men med en mage som identifierar sig som i mitten av en seppuku. Efter att ha lagt i sprint-knappen ner för bergsparti i högst tantvänlig lutning så hände det. Headsetet åkte av och jag fick rusa mot toaletten med en kaskadspya i hals som på riktigt vågade utmana vad ett svenskt avlopp är kapabelt till. Kallsvettig, yr. Gravt illamående. Likt den sortens snefylla där du förundrar dig över hur du fortfarande kan vara vid medvetande.

Trots viss poetisk överdrift så verkar jag onekligen inte kunna hantera VR-tekniken efter hur den ser ut idag. Tryckande huvudvärk, illamående som närmast påminner om känslan av att konstant befinna sig i tekopparna på tivoli och yrsel där sulorna av min fot rullar som om jag under hela upplevelsen skulle stå på balansbräda. Jag är trots detta oerhört imponerad av vad jag i mina småsessioner hinner uppleva med PSVR, där jag om jag så tvingas stirra döden i vitögat kommer att fullfölja mitt påbörjade uppdrag i astro bot. Ett genialiskt plattforms mästerverk som närmast för tankarna till, och känns som, en hybrid mellan Ape Escape, Tearaway och Super Mario Galaxy. En blandning som i slutändan är precis lika bra som det låter där jag vågar sticka ut hakan och säga att Astro Bot kan komma att på egen hand stå för en plattforms revolution, både vad gäller genre och format.

Genuin spelglädje blandat med en magkänsla som registrerar ett tarmpaket som gör en fullständig 180 är långsiktigt såklart inte ett vinnande koncept, och efter att ha forskat mer i frågan så har jag funnit studier som talar för att illamåendet vid VR skulle bero på en konflikt i kroppen som registrerar rörelse fastän du är stillastående/sittande. Att det närmast härmar effekterna av när du i båt befinner dig på öppet hav en längre tid och att det tydligen under FPS-genrens begynnande dagar fanns spelare som upplevde samma illamående av denna konflikt då som många nya VR-spelare gör idag. Jag fanns där som spelare när FPS-genren föddes genom ID-software, men kan inte minnas att jag någonsin upplevde illamående då. Vad jag däremot vet är att min överkänslighet kring i huvudsak yrsel förvärrats rätt rejält på senare år och att jag återhämtar mig från det väldigt långsamt. I högre hastigheter och på håliga, ojämna, lågprioriterade landsvägar nyttjar jag exempelvis slaviskt tanthållaren vid bildörren, 27 år gammal, och skulle jag mot all förmodan få för mig att besöka ett nöjesfält så vet jag att jag skulle förbli fullkomligt obrukbar de nästkommande dagarna.

En annan fundering jag själv fått kring frågan om illamående i VR är huruvida min oförmåga att se 3D-effekter påverkar mitt illamående. Jag fick detta problem bekräftat efter ett besök till optikern när jag skulle ansöka om boxningslicens där det kunde konstaterat att min syn på högerögat är såpass nedsatt att jag kan få problem med att uppfatta djup. Ett synfel såpass gravt att jag med kisat öga experimentellt upptäcker att jag inte ens kan läsa det jag själv skriver på skärmen i detta nu.

Jag söker nu stöd i form av erfarenheter från er andra följare på sajten. Har ni exempelvis överkommit känslan av illamående i VR själva? Blir det bättre med tiden, vana? Underlättas det för er med synfel om ni använder glasögon/linser? Jag vägrar ge upp när jag genuint ser potentialen i formatet och är nyfiken på så mycket mer nu när kvalitets titlar äntligen börjat dyka upp. Jag tar också gärna emot tips om VR spel som nyttjar funktionen i mer nybörjarvänlig light-tappning, men med det sagt inte heller en lat påklistrad version där headsetet enbart ersätter den ena analoga spaken. Jag tackar för tips på förhand, och det här tycker jag om vad jag provat så långt:


Astro Bot: Rescue Mission - Denna generations bästa plattforms äventyr. Det vågar jag påstå fastän jag ännu inte är klar med äventyret.

Until Dawn Rush of Blood - On-rails shooter genren tolkas bokstavligt, och 2 banor in i äventyret så är det uppenbart att mitt illamående aldrig kommer kunna utstå det här äventyret. Som plåster på såret upplevde jag dock aldrig något iögonfallande imponerade med Until Dawn: Rush of Blood.

REZ Infinite - Area X står sig som ett av mitt livs mest emotionella spelrelaterade ögonblick, men i VR blev det inte förstärkt i något avseende. Snarare blev de imponerade partikel effekterna långt grumligare där kontrollen kändes dåligt anpassad, mer svårstyrd.

Batman Arkham VR - Det billigare priset till trots, men detta känns aldrig som något mer än ett VR-demo kring vad formatet framöver kan åstadkomma.

Farpoint - Den konstanta toppen i mitt VR-relaterade illamående som i princip omgående resulterade i genuina krampaktiga skrik fontänspyor.

Doom VFR - Ett spel som hade gynnats av att vara med linjärt där det aldrig känns naturligt att ändra vinkel/vända om när det behövs.

Playstation Worlds VR - En hysteriskt medioker demo-disk som borde ingå som bäst gratis i varje köpt headset och absolut inte få säljas fristående.

Creed: Rise to Glory - Extremt imponerande boxningssimulator som toppade mina förväntningar med råge. I vissa fall är däremot träningsredskapens fysik för realistiska för move-kontrollerna som inte alltid imiterar dina rörelser fläckfritt, exempelvis vid användning av speedbagen. Mina jabbar bedöms dessutom som lika avgörande kraftslag som min raka höger vilket jag som aktiv kampsportare inte alls kallar realistiskt eller långsiktigt underhållande.
.

Spelminnen del 2: Vakna min son, Pappa ska skrikpruta.

Spelminnen del 2: Vakna min son, Pappa ska skrikpruta.

Oavsett om jag var redo för det eller inte var det dags att släppa tag om den trygghet jag alltid kunnat falla tillbaka till, och nu bli en symbolik för den själv, för någon annan. Jag lovade att ge dig mitt allt redan från mammas mage, men förväntades inte att förhöras på det omgående, ännu mindre att DITT allt skulle förväntas från DIG omedelbart, sekunden du kom in i våra liv. Med din snedlagda missbildade fot, svag, liten, tidig och gul låg du på mammas bröst, och redan från ditt första andetag var jag redo att dö för dig.

För att ett medelvärde ska existera måste alltid något underprestera, i det här fallet dina värden. Jag var orolig. När dina skrik inte var panikfyllda var de istället fulla av smärta. När du inte skakade okontrollerat höll du istället på att kvävas av fostervatten. Du stacks i händerna, armar, fot och huvud, regelbundet. Du fick inte behålla maten utan såg ut att få upp mer än du fick ner. Som från vår barnmorska; "Er son luktar mer spya än bäbis".
Jag hatade dom orden, för jag visste att dom var sanna.

Du var bara några dagar gammal men redan med utmaningar i bagaget för en livstid. Jag gav dig oavkortat mitt allt, varje dag, men från en utgångspunkt av maktlöshet räcker det inte alltid med att göra sitt bästa. Jag kunde inte göra det bättre för dig, trots att jag redan älskade dig av hela mitt hjärta. Det här var din kamp att utstå, men det var också din kamp att vinna. För att ett medelvärde ska existera måste det också alltid finnas någon som överpresterar, och i det här sammanhanget imponerade du på oss alla.

För hur kunde du förmedla värme i dagar som var så mörka och kalla, och hur kunde du ge mer energi än du tog trots att du hade det tuffare än mig själv och pappa bara gick på ångor? Allt eftersom kom ditt vänsteröga till halvglimt, och med det såg vi igenom varandra fullkomligt. Självsäkerheten i dina föräldrars ögon om att vilja bilda familj med dig, och där vi trots alla tidiga motgångar aldrig önskade oss någon annan än just dig.

Din introduktion till livet skulle komma att bli en mer utmanande väg att gå än för de flesta. Men tillsammans fick vi gå i mål starkare än någon annan. Livet jag som förstagångsförälder oroade mig över att ge upp har jag inte saknat för en dag. För du min son är mer än summan av allt det jag trodde att mina högsta drömmar kunde resultera i.

Det här var försök nummer 2 i att få komma hem och på riktigt påbörja det nya livet vi tillsammans startat jag och min fru. Min son hade äntligen stabiliserat sig. Vi hade våra utmaningar framför oss. Både långsiktigt och kortsiktigt där de nästkommande dagarna skulle handla om att sekundbevaka andningen och få mitt miniatyr-jag att mer regelbundet äta.

Det blev inte mycket sömn för någon av oss de nästkommande veckorna. Som bäst sov han i knät, mot en amningskudde, med höga krav på kroppskontakt. Med underlag av cirka 2 timmar sömn i snitt per dygn blev det en riktig utmaning att hålla sig vaken de senare nattetimmarna. Jag hittade ett knep. Byggde jag som en vägg runtom amningskudden behövde jag inte nödvändigtvis nyttja mina händer till bäbisrelaterade ting.

Jag dammade av min DS enhet. Startade en del i spelserien jag alltid älskat, men länge skjutit upp och missat. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass. Jag avancerade snabbt i storyn. Inte bara var det mitt hittills mest effektiva sätt till att hålla mig vaken och fick nattetimmarna att gå, det var också ett spel jag hade svårt att slita mig ifrån. Smarta pussel som nyttjade konsolens unika funktioner till fullo, men det var också på denna merit som mitt spelande tvingades till fullkomlig tvärnit. Jag behövde en ny del till min båt. För att få den behövde jag likt något jag så ofta gör i verkliga livet passionerat skrikpruta, direkt in i enhetens microfon. Desto högre, desto billigare.

Väcka en ljudöverkänslig bäbis eller spara tid och pengar i spel? För den gamla jag hade valet varit uppenbart, men på bara några dagar hade jag blivit som en helt ny person. I min självutnämnda vackraste uppoffring och gest hittills som förälder samlade jag rupees hela natten, gav av det försiktigaste, mest konstgjorda hostljudet jag kunde förmå direkt in i micen. Delen till båtjäveln såldes lös till spelets högsta möjliga lurendrejeri pris som praktiskt taget kunde skicka NPC:n i fråga direkt in i digital förtidspension.

Det hade tagit hela natten, men det här var en lätt uppoffring för din skull, lätt för att redan lovat att aldrig ge dig något mindre än mitt allt. Det här var vår första spelrelaterade stund tillsammans, där jag önskar uppleva långt fler framöver med dig när du blivit större, starkare. Det här var historian om min tuffa första tid som förstagångsförälder och det första mötet mellan 2 ting jag gränslöst älskar och hur den stunden uppenbarade faktumet att jag bevisat allt jag på förhand lovade och trots all tidigare oro KAN bli en bra pappa.