Svenska
Blog
Spelminnen del 1: Jag hatar husvagn

Spelminnen del 1: Jag hatar husvagn

This post is tagged as: Ridge Racer, PSP

Jag spelar allt mindre och mindre. Långa dagar, ofta med övertid, på jobbet i kombination med att nyligen ha blivit småbarnsföräldrar har gjort att jag tvingats prioritera annorlunda med den tid jag får över. En oro jag däremot inte har, likt många andra nyblivna föräldrar, är den om hur många timmar lillen kan komma att spendera framför en skärm. För fastän jag gärna ser min son ta vara på varje sekund han har som barn så ser jag heller inga problem om han väljer att spendera sina timmar över, som jag planerar att få honom att förtjäna först, framför ett tvspel som han fastnat för. För med facit i hand var mina föräldrar den raka motsatsen, och med facit i hand så kan jag med ett flertal vuxna år i nacken konstatera att mitt trotsiga spelande aldrig höll mig tillbaka. Snarare tvärtom, och jag vill nu slå hål på myten om att tvspeleri skulle vara bortkastad tid, för i mitt fall ångrar jag inte en sekund. Faktiskt så har det resulterat i några av mina favoritminnen under min uppväxt, och det här är ett av de starkaste av dom.

Del 1: Jag hatar husvagn!

I början av 2000-talet hade mitt tvspels-trotseri nått sin topp. Jag var en tjurig liten snorunge som just fyllt dubbla decimaler vid melenniumskiftet som varken satte värde på fint väder eller de påtvingade barnaktiviteterna som mina föräldrar ville se mig i. Jag ville sitta inne och spela japanska rollspel de tillfällen som jag inte umgicks med vänner. Långa spel, en tidskrävande aktivitet som jag tilläts som bäst en bråkdel av den tid jag egentligen önskade. Det var under sommarloven som jag fick som mest tid över till detta, men sommarens aktiviteter var inbokade ungefär i samma vända som snön börjat falla. I husvagn, precis hela sommaren, varje år, på campingar som jag försökte intala mig själv att jag skulle minnas gott om och uppskatta mer i äldre åldrar men som jag med facit i hand kunde konstatera att jag absolut aldrig gjorde. Vad jag hoppades skulle bli mer fria timmar blev snarare den striktaste övervakningen av mitt spelande på hela året. Vad jag fick var en timme om dagen vid mitt playstation, om jag skött mig, och det gjorde att medellånga spel som Metal Gear Solid 3: Snake Eater blev ett sommarprojekt, nästan evighetsprojekt då jag vid timmens slut oavkortat tvingades stänga av. Osympatiskt för om en sparpunkt fanns precis bakom hörnet eller inte.

Vid skrivandet av detta får jag lätt att tycka synd om mig själv, även fast jag inte borde. Självklart trodde mina föräldrar att det gjorde vad som var rätt, bäst för mig. Men jag höll inte med, och min räddning fanns precis bakom hörnet. 2004 hade jag sett skymt av Sonys kommande bärbara enhet PSP. Jag hade ett gameboy sedan tidigare som jag försökt smuggla med mig ut, men med den undermåttliga skärmen så kunde jag i solsken knappt urskilja min spelkaraktär från den oavsett redan grumliga skärmen. Och i PSP:n såg jag mer av titlarna jag växt upp med och älskat sedan barnsben. Löften om Final Fantasy, Tekken och Syphon Filter såväl som en perfekt enhet för retro, de playstation one Square spelen som jag missat och alltid drömt om att få spela igenom för en mer realistisk peng för en "småvuxen" som jag så gärna kallade mig själv för då.

Varför jag tilläts att spara och tillslut köpa mitt PSP vid lanseringen har jag på efterhand svårt att förstå. Kanske var det för att jag "arbetade" ihop pengarna till den genom att hjälpa till mer hemma, eller så var det helt enkelt för att mina föräldrar trångsynt nog inte såg skillnad på spelande i mobiltelefoner som på andra bärbara enheter. För er som minns, mobilspel på tidigt 2000-tal var inte de vassaste och mest långlivade liren. Man tröttnade snabbt, och kanske trodde mina föräldrar att jag likt det skulle tröttna på mitt PSP också. De hade fel. De kunde nog inte haft mer fel, för än idag är PSP:t min mest spelade och mest uppskattade enhet genom alla tider som gjorde det möjligt för mig att uppleva många av spelen som idag hör till mina absoluta favoriter. Åter till historien som rör ett av dom.

Vad som ingick i mitt köp nära inpå lanseringen av enheten var konsolen, såklart, ett pro duo kort på 32mb(!) samt möjligheten att för 199kr mer köpa till en av lanseringstitlarna till enheten. Lanseringstitlarna tilltalade mig egentligen inte alls. Jag blickade mer framåt till vad som väntade enheten. Men självklart köper man inte enhet utan något tillhörande att nyttja den för. Jag valde Ridge Racer, baserat på rekommendation av Gamereactor. Bilspel var egentligen inte min genre, på sin höjd hade jag tyckt om Burnout-serien, men vad som väntade med Ridge Racer var något som verkligen golvade mig, redan från första banan. Jag smög med mig enheten ut, ofta i badbyxorna, där jag ljög om att jag skulle ut och ta vara på vädret. Med tanke på den direkt uppenbara karaktärsbrytningen borde mina föräldrar haft på känn vad som egentligen hände, där denna nyfunna trend rimligtvis borde stoppats lika snabbt som den kom. Men istället hade jag mot alla odds hittat ett kryphål, en metod som tillät mig att spela på mina egna villkor.

Nya titlar till enheten kom och gick, men Ridge Racer kom att bli det första och sista spelet som startades till enheten innan den gav upp nästan ett decennium senare. Timmarna i spelet, summa summarom, var på snudd till oräkningsbara. På snudd till ångestframkallande i efterhand, men i stunden var det absolut det jag ville. Att gömma mig undan och spela bort mina somrar, jobba på bränna och utmana mina rekordtider från tidigare år så långt borta som möjligt från den påtvingade husvagnen i vad som kom att bli ett av mina starkaste, bästa spelrelaterade minnen än idag.