Några av de bästa sakerna med sommarlov som lärare är att man äntligen hinner läsa det man aldrig riktigt hann läsa under skolterminerna. Självklart finns det alltid tid läsa utanför jobbtid, men min hjärna har varit extra grötig och trött av allt rättande, all läsning, all bedömning på sistone. Mot slutet av juni kunde hjärnan äntligen andas ut igen och under denna sommar har jag återgått till att skrynkla min stackars gråa substansen, fast på det bästa tänkabara viset: genom att köra hard science fiction som sommarens boktema. Ni vet, hårdkokt sci-fi som inte direkt sparar på tekniska detaljer.

Jag har läst ett flertal böcker i sommar inom denna kategori, där jag bland annat tacklat den populära Three Body Problem, lite klassisk Alastiar Reynolds-rymdopera och Neil Stephenson-historier. Trevlig läsning. 

Inget kom dock ens i närheten av Peter Watts djupt cyniska framtidsvisioner i Blindsight och Echopraxia. Förstnämnda är måhända den bästa boken jag någonsin har läst och detta är den tredje gången jag läser den (jag läser sällan om böcker). Detta för att förbereda mig inför uppföljaren Echopraxia, som visade sig vara underlägsen i direkt jämförelse. Men det är en bok som, likt sin föregångare, fick min hjärna att lysa upp som julgransbelysning. Den knackade på dörrar inom mig som jag inte ens visste fanns där, eller rentav glömt bort existerade. Vi tar det från början för den som inte är bekant med Watts böcker.

Blindsight är en framtidsroman om en besättning augmenterade figurer som kommer i kontakt med utomjordingar i yttre rymden. Vad som börjar som en sedvanlig first contact-roman förvandlas snart till en fenomenal utforskning om intelligensens sanna natur, vad transhumanismens framfart innebär och en god dos filosoferande om mänskligt medvetande. Ah, och denna värld befolkas också av vampyrer, vars märkliga existens blir skräckinjagande trovärdiga när dessa väl förklaras i vetenskaplig detalj. Varför inte! Jag älskar denna skruvade bok, innerligt. 

Echopraxia i sin tur är en "sidequel" som i sin tur utforskar hur människan är biologiskt programmerade att söka efter Gud och hur Gud fungerar som en "process" i detta mörka universum. Här är historieberättandet inte lika vasst och lider lite av en riktningslöshet, men det är också poängen med historien: denna bok kretsar kring en biolog som kastas in i en konflikt mellan augmenterande faktioner som alla har en egen komplicerad agenda i kapplöpningen om att hitta utomjordiskt liv - och han förstår inte varför han har hamnat mitt i denna smet. Det gör inte läsaren heller, oftast. Det är en svår nöt att knäcka, till en början, men jag kan inte sluta tänka på den. Jag kan inte sluta granska den under ett mikroskop, som om jag skulle hitta nytt liv i bakterieform. Den utmanade mig på helt rätt sätt och jag sitter i skrivande stund på att läsa om den, dissikerar den efter svar på tusentals frågor.

För den som söker hjärnskrynklande, cynisk, skrämmande science fiction som undviker alla klyschor i genren är Blindsight den starkaste rekommendationen jag kan ge. För den som vågar sätta tänderna i en djupare utforskning av denna skoningslösa värld kan jag också rekommendera Echopraxia. Ah, för den som är intresserad av dessa böcker kan jag också rekommendera novellen "The Colonel" som fungerar som brygga mellan dessa två böcker. Om havet är mer din grej än rymden, kika in hans Rifters-trilogi istället. Nu när jag tänker efter, läs allt som denna vansinniga man har skrivit. Science fiction blir inte mycket bättre än så här, kan jag lova. Efter detta ska jag nog hoppa över till Greg Egan eller något åt det hållet.

Vad har ni läst i sommar? Något ni rekommenderar? Har ni läst Watts böcker och vad tycker ni om dessa?

Julfirandet för med sig många obligatoriska traditioner och som idag är självklarheter i decembermånad. Julen är ju otänkbar utan Aladdin-boxar som skräpar överallt, den sjukliga julmusiken, Kalle Anka klockan 15:00, chefredaktörens årliga julmatsblogg... och såklart Gamereactors julkalender! Nu har ju fyra luckor öppnats och erbjudit saftiga julklappar till de som är med och deltar i GR:s största tävling. Bland annat kan du vinna en racingratt, biobiljetter och läckra lurar och senare idag öppnas lucka fem!

Missa inte! FÖR BÖVELEN!

Lucka 1

Lucka 2

Lucka 2 (igen)

Lucka 3

Lucka 4

... får det vara lov att stirra in i en mörk kristall istället?

Även om Maktens Ringar äntligen började lirka loss sin premiss i säsongsfinalen var jag inte den enda som blev besviken, av kommentarerna att döma. Det var snyggt och stundtals underhållande, men det var också en platt och korkad Tolkien-tolkning som inte tog vara på källmaterialet. Petters blogg om hur lite tålamod han har med high fantasy-serier fick mig att fundera om det verkligen finns en vettig high fantasy-serie därute som inte är Game of Thrones?

Svaret på den frågan stavas The Dark Crystal: Age of Resistance, en underbar prequelshow från Jim Henson-fabriken som överraskade med sin välskrivna struktur och fantastiska produktionsdesign. Nu skulle ju herr Hegevall hellre slänga sig i närmaste vulkan än att utsättas för fem minuter av fantasydockor, men jag älskar det och jag påmindes om hur bra detta var när jag plöjde igenom detta nu i helgen för att tvätta bort den beska smaken av besvikelse efter Maktens Ringar. Dark Crystal är, precis som Sagan om Ringen-prologen, en spretig historia som delade upp flertalet karaktärer runt olika världhörn men det som gör att muppsagan lyckas så väl är de välgrundade och charmiga karaktärerna. Jag förvånades över hur lätt man fångades av de småstela Gelfling-dockorna och de ondskefulla Skeksis-fåglarna är fenomenalt vidriga antagonister. Dessa skräckreptiler vältrar sig i sin ondska och svartsjuke-intrigerna mellan dessa reptiler är mer underhållande än något annat som Maktens Ringar kan erbjuda.

Om du alltså inte har sett Netflix-showen (som föga förvånade lades ner efter en säsong) kan jag starkt rekommendera denna, och sedan avsluta Thra-resan med kultrullen The Dark Crystal. 

Mackan? Petter? Är det ni...?

Jag spelade nyligen klart Mass Effect Legendary Edition och och älskade majoriteten av det (förutom en del av trean), vilket fick mig på adaptionstankar. Amazon Studios leker sedan förra året med tanken av att göra TV-serie av Biowares storslagna rymdkrig och även om denna typ av projekt brukar ta  flera år att utveckla känns en Mass Effect-show som en alldeles lysande idé. Spelen i sig är redan episodiskt sturkturerade och tillräckligt cinematiska för att fungera som ett renodlat TV-drama, där man i princip bara behöver klistra över dialogen och karaktärerna till TV-rutan.

Men när man sedan har katastrofserier som Paramounts Halo-haveri och den nedlagda Netflix-nedrigheten Resident Evil i bakhuvudet är det lätt att bli mer än lovligt mörkrädd. Man vrider sig kallsvettigt i sängen när man inser att det finns människor som på fullt allvar tror att en Tik Tok-doftande high school-version av Resident Evil med tusen tillbakablickar skulle fungera bra som underhållning. Man tappar också tron på mänskligheten när man också inser att det finns folk som tror att det bästa sättet att översätta Halo till TV-rutan är att ta avstånd från allt som är Halo. Jag förstår att Halo och Resident Evil är svåra att översätta då deras spel inte direkt är fokuserade på dramaturgiskt tajta intriger, men då måste man ju också förstå att det är atmosfären i dessa spel som borde vara kärnpunkten i adaptioner. Som Petter påpekade i sitt blogginlägg om nedläggningen av Resident Evil-showen borde ju Resident Evil naturligtvis vara läbbigt och intensivt. Punkt slut!

Som rollspel borde Mass Effect dessutom inte ha samma problem ovannämnda shower, för allt finns redan uppdukat för Amazon om de nu bestämmer sig för att gå vidare med rymdoperan. Se bara på The Expanse, vilket är det ultimata beviset på att ett seriöst och karaktärsdrivet drama i rymdmiljö kan fungera. Lyckas man exempelvis få till den där inspirerande utforskarandan har de ju i princip halva foten inne. Om spelmusiken finns med är jag såld, men hur ser det ut på storydepartamentet? Allt produktionsteamet behöver göra är att skapa sig en egen Shepard och sedan följa spelets story från början till slut. Drivkraften i spelserien etableras tidigt, karaktärerna är distinkta och världen är så inbjudande detaljerat att det vore svårt att misslyckas med just detta. Här skulle jag dessutom välkomna finputsningar av illasittande idéer (tittar på dig Mass Effect 3) och det finns också utrymme för manusförfattare att ytterligare utveckla karaktärer och interaktioner med varandra. Tänk om man kunde klippa bort baby-blöj-Kai Leng överhuvudtaget? Tänk om Jacob och Kaiden kunde vara mer engagerande karaktärer? Tänk om handlingen i Mass Effect 3 var mer genomtänkt? 

Sedan finns ju såklart möjligheten att man väljer att utgå från de otaliga böcker som har skrivits och utgå från exempelvis First Contact Wars, vilket ju inte vore helt fel. Mitt drömscenario är dock ett dyrt tre säsonger långt live-action sci fi-äventyr som håller sig så nära spelen som möjligt och som följer en osjälvisk hjälte som förenar en hel galax mot ett obegripligt hot. Röstskådespelarna för utomjordingarna är med, make up-effekterna är av högsta klass och skådespelare som Seth Green, Keath David, Carrie-Anne Moss och Martin Sheen repriserar sina roller (jag kan leva med en pluffsigare Illusive Man). Fokus ligger främst på karaktärerna, spännigarna mellan dessa figurer och dramatiken som Biowares manusförfattare lyckades så väl med. Jag tror absolut att en Mass Effect-serie kan fungera om det finns folk bakom projektet som älskar franchisen och inte aningslösa klåpare som bara läser Wiki-sidor för inspiration. Om en Mass Effect-serie ska bli bra ska man inte bara välja element här och där som lösviktsgodis, man ska ta till sig hela konceptet och grundligt förstå varför fans världen över älskar Biowares fantastiska trilogi. För ingen vill väl ha en repris på detta?

Det finns gott om populära spel som i själva verket är bedövande bedrövliga (välj exempelvis valfri Assassin's Creed-titel), men det första spelet som jag kände passade titeln till vår nya bloggserie var dessvärre The Last of Us Part II - ett spel som jag ville skulle vara världsbäst och som i princip hela redaktionen menar är det bästa som har hänt sedan skivat bröd, men som jag i slutändan upplevde var, ja... svintrist, som bäst. 

Ni läsare vet nog att detta är inte första gången jag nämner Last of Us-uppföljaren, där jag i tidigare artiklar och bloggar har uttryckt min djupa besvikelse över Neil Druckmanns överambitiösa zombiesoppa. På det tekniska planet överglänser det sin föregångare och gameplayet är ännu tajtare än ettan, men när Druckmann trycker in så många oputsade klyschor i halsen på en tar det roliga slut ganska snabbt i en redan plottrig historia. Häromdagen spelade jag faktiskt spelet igen, trots att jag lovade mig själv att aldrig röra skiten igen, för att försöka omvärdera och nyansera min åsikt ytterligare. Jag kunde dock inte avsluta det denna gång och om något bekräftade det bara min tidigare kritik. Det var för ojämnt, för långdraget, för blekt, för pretentiöst.

Trots att det finns gott om stämning fäller storyn ständigt krokben på sig själv tack vare sin röriag struktur och budskapet om hur "våld föder våld" ekade tommare och tommare ju längre det hela pågick. Det hjälpte inte heller att spelet tog till billiga medel för att få spelaren att sympatisera med Abby, vilket kändes ännu mer uppenbart under andra spelomgången och de narrativa snedstegen blir alldeles för många för min del. Det är synd när så många välgjorda sekvenser och scener överskuggas av så många forcerade och banala moment. Den utdragna spellängden gör att den emotionella kicken blir mer ytlig än genuin, vilket i slutändan gör Naughty Dogs kontroversiella tvåa till en superomtyckt men svintrist spelupplevelse.