Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Ralph Breaks The Internet - en söt uppföljare

This post is tagged as: Recension, Wreck-It Ralph, Ralph Breaks the Internet, Röjar-Ralf, Ralf Kraschar Internet, Disney, Animation, Uppföljare, Rich Moore, Clark Spencer

När jag intervjuade Wreck-It Ralph-skaparna Rich Moore och Clark Spencer (Phil Johnston var inte tillgänglig) berättade Moore att det var en utmaning att göra en uppföljare till den TV-spelshyllande Disney-succén och menade bland annat att man behöver en bra anledning för att expandera filmvärlden. I fallet med Ralph Breaks The Internet föreföll det sig enbart naturligt att ta steget vidare till Internets oändliga värld efter att ha personifierat arkadhallen och det märks tidigt att filmskaparna inte bara vet vad de gör - de älskar det, fullständigt.

Klivet ut till Internets många skinande kvarter känns nämligen som en passande plats att reflektera Ralphs och Vanellopes inre resor när hennes arkadspel Sugar Rush hotas att stängas ner för gott - och deras vänskap sätts på prov när den glitchiga prinsessan frestas av mätets alla möjligheter. Denna logotypproppade metropolis är nämligen fullproppad med smarta detaljer och kul återgivningar av existerande varumärken, på ett vis som den irriterande Emoji-filmen hade önskat kunna vara. Det kan visserligen bli något bullrigt när Ralf hoppar på en massa Internet-trender och sidospåren tar sin lilla tid, men här finns ändå gott om fokus på karaktärernas utveckling och osäkerheter när de utsätts för Internets bästa - och värsta - sidor, där allt från negativa kommentarsfält och distansrelationer tas upp.

Ralph Breaks The Internet - en söt uppföljare

Däremot finns det inte lika höga insatser som den första filmen. Det är svårt att slå de där riktigt emotionella scenerna från föregångaren - i synnerhet det tårdrypande ögonblicket som Ralf upprepar sitt Bad Anonymous-mantra, dykandes ner i en vulkan - och det hot som utgör filmens sista akt känns inte riktigt lika hotfullt då man inte har samma intima koppling till den överväldigande webben som man har med den nostalgiska arkadhallen. Men det filmskaparna gör bra är att ta vara på Ralph som filmens huvudsakliga antagonist. Han är ju trots allt en TV-spelskurk och man förstår hans klängiga beteende när Vanellope frestas att stanna hos Gal Gadots coola spelhjältinna Shank. Konflikten som uppstår mellan TV-spelsfigurerna känns utarbetad och trovärdig, för något så enkelt som att Vanellope säger "Jag älskar dig" till Ralph gör att man verkligen fäster sig vid relationen och känns som filmens sanna hjärta.

Därför är det lite synd att Internet-inramningen kan ha en tendens att överbelasta filmen, där skojigt designade Internet-fenomen såsom skumma pop up-filurer och självmedvetna Disney-prinsessor från en fansajt lätt kan överbefolka scener. Å andra sidan bjuds det på massor av skratt, energi, charm och kul kommentarer om våra uppkopplade vanor och klassiska Disney-konventioner. En av favoritscenerna är exempelvis ett oväntat musikalnummer som utspelar sig i det ruffiga onlinespelet Slaughter Race och som älskare av animation uppskattar jag detaljer som exempelvis trend-algoritmens konstanta stilbyte genom filmens gång. Med andra ord finns det massor att hämta här om man älskar den första filmen och även om uppföljaren inte riktigt är lika emotionellt vass som sin föregångare finns det något för alla i denna söta och kärleksfulla webbodyssé.

Facebook
TwitterReddit

Ennio Morricone - för sista gången

Cinema Paradiso. Den gode, den fule och den onde. Otaliga andra Leone-flmer. The Mission. The Thing. The Untouchables. The Hateful Eight. Morricone omdefinierade i princip filmmusiken och skapat några av de mest odödliga och bästa filmmotiven i filmhistorien. Och nu bär det av, till Ennio Morricones sista musikturné, och sin sista konsert i Sverige. Jag har aldrig varit på en Morricone-konsert förut och ser fram emot en storslagen musikupplevelse - även om detta också är ett farväl till svenska fansen. Det kommer bli en oförglömlig kväll...

Ennio Morricone - för sista gången

Facebook
TwitterReddit

Glass - en katastrofal superhjältefilm

Jag var djupt oroad när man mot slutet av Split insåg att James McAvoys bestialiska monster hörde till samma universum som Unbreakable - en av mina absoluta favoritfilmer - och jag räddes att minnet av den fantastiska superhjältefilmen skulle solkas av Shyamalans nya regressiva filmberättande med upphajpade uppföljaren Glass, en film vars mål var att bryta ner superhjältegenren i klassisk Shyamalan-manér. Låt oss säga att jag hade all anledning att vara nervös.

Jag uppskattar att Shyamalan försöker göra något nytt och oväntat med trikåbärarna, vilket är anledningen till att jag älskade Unbreakable så mycket: det var en melankolisk och mänsklig saga om att finna sitt syfte igen, som även råkade ha en realistisk Stålmannen-vinkel. Men i Glass tar de stora idéerna fokus istället för mänskligheten, i vad som bäst kan beskrivas som en dreglande katatonisk filmupplevelse fram till en katastrofal tredje akt som spräcker så många hål i denna filmmytologi att man knappt kan tro sina ögon.

Detta är handlingen: Bruce Willis' hjälte och McAvoys superskurk låses in i ett mentalsjukhus - som också huserar den katatoniska Mr. Glass - för att rehabiliteras från sina serietidningsvanföreställningar. Men Shyamalan gör absolut ingenting av dessa nya instinkter och det finns varken drivkraft eller tillräckligt med konflikt för att föra filmens extremt pratiga intrig framåt, som sedan leder till en mer klassisk "showdown" som bombarderar tittaren med menlösa twister, mer långsökt och krystad än den andra. Bristen på logik blir så uppenbar mot den tredje akten att finalen - som Shyamalan förmodligen hoppats vara trilogins höjdpunkt - plötsligt känns taget ur någon kass dussinbarnfilm, där filmen plötsligt förvandlas till något den aldrig riktigt handlade om. En St. Elsewhere-liknande twist hade nästan varit att föredra, där ett autistiskt barn bara spånat upp dessa karaktärer genom att bläddra i serietidningar.

Glass ger samma tomma och beska eftersmak som Split gjorde, men filmens kanske största svaghet är hur Bruce Willis-karaktären behandlades. Det är kul till en början att se honom återvända i regnkappan, men karaktärens syfte förloras så fort han blir inlåst och slösas bort i vad som mycket väl kan vara en av de mest antiklimatiska vändningarna jag någonsin har upplevt i en film. Shyamalan drar undan mattan från tittaren utan ett egentligt syfte och förvandlar en intressant premiss till en omänsklig historia som är skörare och svagare än titelfigurens skelett.

Glass - en katastrofal superhjältefilm

Facebook
TwitterReddit

Mary Poppins återvände aldrig...

This post is tagged as: Mary Poppins Returns, Disney, Banks, Uppföljare, Recension, Film, Bio, Musikal, Familj

Den sista biofilmen jag såg 2018 var Mary Poppins Returns, en sprudlande uppföljare till Disneys enastående klassiker från 1964 som inte direkt nådde upp till briljansen från originalet. På många sätt och vis är Returns en imponerande återskapelse av sångerna och de charmiga Poppins-karaktärerna, men det känns också som en tom och söndersockrad hyllning som följer originalmallen lite väl slaviskt och som saknar den själ som magiska Julie Andrews tillförde så klockrent förut.

Hur bra Emily Blunt än är som den sagolika barnsköterskan, saknar hon Julie Andrews naturliga karisma och balanserade strikthet som ju gjorde titelfiguren så fascinerande. Andrews roll i originalet kändes härligt mystisk och tillräckligt förtrollande, som guidade både barn och föräldrar att hitta nya perspektiv i sina liv. Julie Andrews interaktioner med den buttre pappan var exempelvis klipska och roliga, där hon alltid var i kontroll över situationer som gamle Banks trodde sig behärska. Mary Poppins handlade om mer än bara dansande pingviner och vilda skorstenssopare, det var en enkel och varm historia om en far som hittar hem till sina barn igen. Här fanns det en sansad dos magi som alltid landade på en mysig normalitet, där den tårdrypande flyga drake-scenen odödliggör Mary Poppins för alltid i vårt medvetande.

I Returns tar svulstiga sångnummer rampljuset, där en uppskruvad Poppins återvänder för att dränka Banks-barnen i digitala spektakel non-stop från första stund. Dessa storslagna scener lämnar tittaren mest andfådd, där Blunts supernanny känns mer som en superhjälte/tidsherre som målar upp en profetia för barnen så att de ska kunna rädda deras vräkta familjehus. Här går alltså den gamla Mary Poppins-magin förlorad då intrigen saknar ett starkare band med karaktärerna och lägger fokus på en larvig deadline-historia där vuxne Michael måste hitta pappas gamla aktiebrev för att täcka huslånet innan Colin Firths girige mustaschvridare till bankman löser in Banks-huset.

Mary Poppins återvände aldrig...

P.L. Travers vrider sig i sin grav...

Första Mary Poppins var ju om något ett gott exempel på att man inte behövde ett överhängande hot över filmen, konflikten med pappa Banks räckte ju gott och väl. Firth är nämligen parodiskt elak och platt, vilket är överraskande lågt för en uppföljare till en klassiker som hade en så stark anknytning till karaktärerna. Visst är de gamla bankmännen också giriga i föregångaren, men upplösningen med den gamle bankgubben var förträffligt fint och fiffigt på ett sätt som inte målade människor helt svartvita - något som denna film dessvärre har en stark tendens att göra.

Här hade jag istället önskat att filmen inte kretsade kring att rädda familjegodset från Dick Dastardly, utan om hur en bruten familj tvingas anpassa sig till hårda förändringar med lite hjälp av Mary Poppins. Det finns kanske en genuin scen i hela filmen där uppgivna Michael och hans barn delar ett känslosamt ögonblick tillsammans, men de enda ögonblicken jag faktiskt berördes av var några små återkallelser till föregångaren - vilket bara talar för filmens egentliga tomhet bakom de visuella effekterna.

Det är också förvånande att se vilken tom upplevelse Returns var efter att ha sett Saving Mr. Banks, som ju gav Mary Poppins ett större och vuxnare djup som här går helt förlorat i en simplifierad och långdragen musikal. Sångerna i sig (minus Meryl Streep-numret) är roliga och den animerade sekvensen är ljuvlig att titta på, men saknar också mening. De tystare och minst visuellt krävande sångerna - "A Conversation" och "The Place Where Lost Things Go" - råkar också vara de starkaste sångerna, vilket filmen hade behövt mer av för att låta publiken andas ut från resten av bullret.

Mary Poppins har återvänt, men ändå inte...

Facebook
TwitterReddit

Julklappstips + julkalender

This post is tagged as: Stoner, John Williams, Julklapp, Tips, Jul, Gamereactor, Julkalender, Adventslucka, Fargo

Har du kört fast i julklappsruschen och har svårt att hitta den perfekta presenten, så vill jag bara dela med mig av ett boktips för litteraturälskaren i era familjekretsar: Stoner av John Williams (nej, inte Star Wars-gubben). Stoner - som New Yorker kallar "the greatest American Novel you've never heard of" - är något av en uppgrävd skatt; den publicerades egentligen år 1965, men föll snabbt i glömska och det tog nära 20 år efter Williams död för boken att återupptäckas och fick en ny läsarskjuts när det gavs ut på nytt runt 2013.

Jag hade nöjet att få läsa och analysera denna bok under min utbildning och kan mycket väl vara en av de bästa böckerna jag har haft nöjet att läsa i mitt liv - om inte den bästa jag har läst. På det mest osentimentala vis lyckas Williams skapa ett djupt emotionellt narrativ som berör ända in i benmärgen. Jag blev nämligen så rörd att jag faktiskt grät - något jag förmodligen aldrig har gjort med en bok tidigare. Originalspråket är såklart att rekommendera för att verkligen uppskatta författarens ordval, men nyligen gavs det även ut en inbunden svensk utgåva om det föredras. Så passa på att leta upp detta utsökta stycke amerikanska bokkonst och ge den till någon du bryr dig om, eller ge dig själv en oförglömlig läsupplevelse.

Ah, och så vill jag såklart påminna om den andra adventsluckan i Gamereactors smällfeta julkalender, som ju drog igång i söndags. Passa på att tävla nu innan det är dags för den tredje hutlösa luckan. Vad sägs exempelvis om den förödande chipsbomben? Fem lådor med chips att flotta ansiktet med, passar ju alldeles perfekt till julmisteln med en rejäl lök & sourcream-andedräkt.

Stressa inte alltför mycket i övrigt, gott folk. Njut av nuet, knapra pepparkaka, spela upp något Lucia-tåg på Youtube och mys senare till någon snöig film. Som Fargo. En perfekt film att se till jul, trots att den inte har något med julen att göra.

Julklappstips + julkalender

Stoner kommer även att filmatiseras av Joe Wright och titelfiguren ska spelas av Casey Affleck. Passa alltså på att läsa förlagan innan filmen kommer!

Facebook
TwitterReddit
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy