Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

De mest romantiska filmscenerna

Dags att byta ut de gräddiga semlorna mot flottiga geléhjärtan och filmmysa med din älskade eller i ditt eget kärlekskranka sällskap, för nu är det Alla Hjärtans Dag! Där tanken var först att lista ihop mina absoluta favoritfilmer i romanskategorin tänkte jag att det skulle vara mer utmanande att rota fram scenerna som sticker ut för mig personligen eller som bara ropade "det där är minsann kärlek", så... here goes nothing, utan inbördes rangordning! Jag varnar härmed för spoilers, om ni inte sett filmerna nedan...

Regnscenernas regnscen (Breakfast at Tiffanys)
Efter att ha slagit ifrån sig Pauls kärleksförklaring och dumpat sin katt ute i regnet bevisar den excentriska Holly för Paul att hon inte behöver kärlekens fängslande galler i sitt liv, för hon vägrar underkasta sig någon. Besviket lämnar Paul henne i taxin, förklarar att hon redan är fast i sin egen bur och kastar ringen han burit på i månader... och något magiskt händer. När Holly hon trär på sig Pauls ring, den svällande musiken skiftar tvärt och Holly springer bestämt ut i regnet tog andan ur mig första gången jag filmen och filmhistorien skrev sig självt när "Moon River" spelades upp igen efter ett intensivt utbyte av frågande blickar. Kärleken är ingen självklarhet för Holly i den förnäma filmadaptionen av Truman Capotes lysande roman, men samtidigt, i just den scenen, i taxin, i regnet... så är den det, mer än något annat. Att det inte är så fel att känna sig hemma med någon. Att känna trygghet med någon, att älska någon - innerligt.

"You belong to me"

"We'll always have Paris" (Casablanca)
De bästa kärlekshistorierna slutar inte alltid med att man slutar upp tillsammans och det berömda Casablanca-slutet är ett legendariskt filmexempel. För när den cyniske nattklubbsägaren Rick får ännu en chans att bli ihop med kvinnan som dumpade honom för så många år sedan - en kärlek som vaknar till liv igen när de möts igen - så beslutar han sig för att låta Ilsa och hennes make Lazlo kliva ombord ett flyktplan för att låts de undkomma nazisternas järngrepp. Krigets hetta är nämligen för påtaglig för att möjliggöra kärleken mellan dem, där Ricks osjälviska sida bryter ut från den hårda ytan för att rädda Ilsa och Lazlo från ett hemskt öde. Det magnetiska paret Humphrey Bogarts och Ingrid Bergman har förmodligen aldrig glänst så mycket som i denna film och hör till en av de mest romantiska, och bästa, filmscener som har gjorts.

"Here's looking at you, kid"

Blåa eldar (Hellboy)
Efter att ha räddat världen från en dödsgud av Lovecraft-proportioner, ligger Liz - kvinnan i Hellboys liv - livlös på marken efter att Rasputin tagit ifrån henne själen. Han viskar då någonting i hennes öra och hon vaknar mirakulöst till liv igen. Vad kunde han möjligtvis ha sagt som kunde ha slitit hennes loss från dödens famn? Ingenting annat än att han skulle gå till andra sidan för henne. En lättantändlig kyss sätter paret i blått brand, vars mjuka lågor omger dem ända in till slutet. Paranormal kärlek blir nog inte bättre än slutscenen i Guillermo del Toros härliga Hellboy-äventyr, som i sin enkelhet skapar en ljuvlig brygga mellan monsterdräparfantasy och klassisk Hollywood-ost som behåller Hellboys benhårda attityd ända in till slutet. A mans man, liksom. Simpelt och fint som attan, helt enkelt.

"...for her, I would cross over"

Fettot fastnar i hissen (Paprika)
Paprika är en oförutsägbar film om en terapeutisk drömmaskin som kan locka fram folks djupt störande undermedvetna och som resulterar i en vansinnig parad som förslavar den japanska befolkningen i ett besynnerligt drömtillstånd. Men den kanske mest överraskande scenen i Paprika är scenen då psykoterapeuten Atsuko får en flashback när hennes geniale degklump till kollega Tokita fastnar i hissen och hon måste dra ut honom från den trånga hissdörren. Genom hela filmen har hon gett honom grymma öknamn och gett elaka kommentarer om hans manchild-aktiga livsstil, men i detta alternativa scenario säger hon någonting som hon innerst inne önskar att hon sade i den situationen, det hon egentligen menade - att hon älskar denna snillrika människa, precis som han är. Denna undermedvetna kärleksförklaring var anledningen till att jag själv förälskade mig i filmen och är en av de mest briljanta kärleksscenerna jag någonsin har sett.

"I know. You're so much fun..."

Biblioteksattacken (The Handmaiden)
Att förstöra ett helt bibliotek och dränka böcker i renodlad ilska har nog aldrig varit så romantiskt och kraftigt som i Park Chan-wooks The Handmaiden, en film där alla lurar alla fram tills kammarjungfrun Sook-hee förälskar sig i arvtagerskan Hideko och får veta hennes mörka hemlighet - hon har levt hela sitt liv under sin perverse farbrors terror och utsatt henne för sadism sedan barnsben. Detta får Sook-hee att se rött, som gör allt hon kan för att förstöra det pervo-imperium som farbrodern byggt upp och glimten i Hidekos tårfyllda ögon säger i princip allt - den här kärleken är rå och sann. Det är en befriande, ursinnig, ljuvlig och rent av katarsisk scen som kastar ett ljus över det mörker som dessa kvinnor omges av.

"Min Tamako, min Sook-hee"

Drömmen om lyckan (The Tale of Princess Kaguya)
Den vackra historien om prinsessan Kaguya är allt annat än en dans på rosor (något som redaktions-Henke kan intyga om), där det mest förkrossande med Studio Ghiblis mästerverk är att huvudpersonen Kaguya - den mystiska flickan som föddes ur ett bambuskott - aldrig fick uppleva sann lycka innan hennes hemska öde hann ikapp henne. Hon vet nämligen att hon hade varit lycklig om hon hade stannat med sin barndomsvän Sutemaru i sitt barndomshem och när han väl erbjuder sig att lämna allt bakom sig (till och med sin nybildade familj) och rädda henne från ett öde hemskare än döden, vet hon innerst inne att ingenting kan rädda henne från slutet. Ändå försöker hon bevara denna ljuva stund i hans famn och tar med honom ut i en drömsk flyktscen bland molnen som han - och alla bölande filmtittare - sent lär glömma.

"Jag kunde ha varit lycklig med dig. Det vet jag nu.

Vilken scen anser du vara den mest romantiska?

Tröstpriser: fotoalbumet i Up, Odjuret släpper Belle fri i Skönheten & Odjuret, i princip alla sällskapsscener i In the Mood for Love, Sebastians sista sång i La La Land, Little blir sann mot sig själv i Moonlight och jakterna i Millennium Actress

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Cloverfield 3 var underhållande, men inte mer än så

This post is tagged as: Film, Filmrecension, Cloverfield, Netflix, The Cloverfield Paradox, Andlig uppföljare

Cloverfield 10 Lane var från början inte en Cloverfield-film. Det var ett thrillermanus till en lågbudgetfilm som J.J. Abrams såg potential i och valde att omvandla det till en Cloverfield-rulle för att ge det en skjuts i marknadsföringen av filmen, men även om det inte hade så mycket med monsterfilmen att göra väckte det nytt liv i den gamla goda Abrams-mystiken och var dessutom en skickligt välgjord psykologisk thriller på köpet.

Tydligen ska Cloverfield Paradox - en film där en partikelaccelerator förstör tid och rum - ha genomgått en liknande process, där Abrams produktionsbolag stämplade Cloverfield-namnet på ett gammalt sci fi-manus och hoppades förmodligen på det bästa. Men med tanke på filmens ständiga uppskjutningar och med tanke på att filmen plötsligt damp ner på Netflix från ingenstans, stärktes bara misstankarna om att Bad Robot-bolaget kanske ville dränka filmen i Netflix-havet och aldrig titta tillbaka. Något som märks av i sin grundpremiss.

Skillnaden mellan Paradox och Cloverfield 10 Lane är, utan att säga för mycket om Paradox-handlingen, att Lane lämnar dig helt i mörkret redan från start; fokus ligger på tre karaktärer inlåsta i en bunker och man vet aldrig riktigt hur det står till med världen utanför, man vet aldrig om John Goodmans försörjare går att lita på. I Cloverfield Paradox däremot slängs twist efter twist i ansiktet på en och man blir nästan utmattad av att få allt ständigt förklarat. Ovissheten räcker en lång väg, något som filmmakarna bakom Cloverfield 10 Lane visste och något som Paradox inte lyckas få till. Här hade jag nästan föredragit att se den handling som det ryktades om innan filmens release, där astronauterna får besök av en mystisk rymdstation och där huvudpersonerna var tvungna att bedöma utifall den nya rymdstationen var fientlig eller ej. En enkel premiss som säkert hade räckt bra mycket längre än krälande armar à la Addams-familjen.

Cloverfield Paradox försöker dra så många trådar och kasta omkull tittarens förväntningar så många gånger att man det hela mest liknar ett extra långsökt avsnitt av Lost. Ibland blir det så märkligt och virrigt att det hela förvandlas till ren och skär nonsens; det är underhållande att se naturens lagar brytas och andra konstiga bieffekter från partikelacceleratorn, men det mynnar inte ut till någonting och i slutändan kliar man sig mest i skallen och undrar vad poängen var. Jag är inte ens säker på om detta ens går ihop med föregångarnas "lore", vilket jag alltid fick intrycket av var separata filmer i någon slags antologi som bara delade filmtiteln. Spelar det ens någon roll längre?

Nä, om Abrams ska damma av ännu ett manus och sätta Cloverfield-stämpeln på det får vi hoppas att manuset hittar tillbaka till någon slags mystik, till en enkelhet som ju gjorde föregångarna så minnesvärda. Cloverfield Paradox duger som lätt kvällsunderhållning efter en jobbig arbetsdag, men kommer att falla i glömska i det svarta hål som är Netflix-utbudet...

Filmen checkar också av varje astronautklyscha som finns att tillgå, tråkigt nog

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Pixars Coco var lysande

Recuérdame
Recuérdame hoy me tengo que ir mi amor
Recuérdame, no llores por favor
Te llevo en mi corazón y cerca me tendrás
A solas yo te cantaré soñando en regresar

Recuérdame...

Så lyder ett stycke från nationalskatten Ernesto de la Cruz populära kärlekssång "Remember me", en sång som berört 12-årige Miguel ända in i benmärgen och inspirerar honom att fullfölja sina musikdrömmar - trots att hans skomakarfamilj egentligen förbjuder allt som har med musik att göra. När sedan högtiden Dia de los Muertos nalkas, smyckas varje gatuhörn av soliga marigoldblomblad, sockerskallar tas fram och familjer samlas i kyrkogårdar för att fira det heliga familjebandet, men för Miguel blir mötet med döden rätt bokstavlig; när han råkar aktivera en gammal förbannelse efter att ha trotsat familjens strikta musikförbud och hamnar i dödsriket, befinner han sig i en livsfarlig limbo som riskerar att bryta sönder hans band med sin familj - levande som död.

"Coco" blev en sensation i Mexico och det är inte så konstigt att förstå efter att ha sett vad hyllningarna rört sig om; Pixars senaste mästerverk har nämligen inte bara lyckats fånga Mexicos själ och traditioner, det är också en film som förnyar familjevärderingsklyschor på bästa tänkbara sätt. Att protagonisten går emot familjens önskan för att infria sina egna önskningar är en klyschartad mall vi sett många gånger förr och man kan se från en mils avstånd hur hela familjekonflikten kommer att lösa sig, men när man väl tror att man redan har sett allt gör Pixar något oväntat mänskligt och ömt som gör att klyschorna plötsligt fungerar; alla pusselbitar landar och man rycks med i familjebudskapet om att stötta varandra och att inte ta varandra för givet, vilket är ett budskap som tåls att upprepas.

Att glömmas eller skjutas bort av sin egen familj är en smärtsam känsla och filmen tar väl vara på, främst tack vare den genuint välskrivna karaktären Hector - en lösdrivande själ som sägs ha satt en chorizo i halsen och som håller på att tyna bort för att det inte finns någon som minns honom längre. Filmens hantering av döden är uppfriskande och genomtänkt för att döden fortfarande tyngs av gåtor om efterlivet, utan att för den delen tynga ner det muntra dödsfirandet. Vad händer med själarna som glöms bort? Vad händer om ingen ställer fram familjefoton på offeraltarna? Döden är inte bara ett tillstånd, det är en ödesdiger effekt som fortsätter att prägla ensamma individer i efterlivet.

Filmen är visserligen fylld av humor, där konstnären Frida Kahlos cameo hör till favoritscenerna, men filmen låter sig inte drunkna i familjevänliga skelettgags och vågar utforska fler emotionella plan om döden, ensamheten och familjen på ett sätt som bara Pixar kan. Gitarrsträngarna gråter ju mer Miguel undersöker sin familjehistoria och det kanske allra bästa med filmen är hur populärsången "Remember Me" jag nämnde i början sakta bryts ner sakta genom filmens gång och mynnar ut i en tårdrypande och skickligt uppbyggd slutscen som kommer att få hela biosalonger att vika sig av gråt. Så ta gärna med familjen när ni bestämmer er för att se "Coco" - det är ett färgsprakande och visuellt slående familjeäventyr som kommer att få benen i kroppen att dansa och hjärtat att gråta.

Recuerdame
aunque tenga que emigrar
Recuérdame, si mi guitarra oyes llorar
Ella con su triste canto te acompañará
Hasta que en mis brazos estés

Recuérdame...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Downsizing - en liten film med ett stort hjärta

Skulle du krympa ner dig till en 10 centimeter lång pygmé om du fick leva resten av ditt liv i lyx och dessutom göra världen till en mer miljövänlig plats? I en värld där överbefolkning, kostsamma levnadsförhållanden och dålig resurshantering är småttingkolonier - avskärmande ytor där krympt folk lever i paradisherrgårdar och lever livet - det mest attraktiva erbjudandet på marknaden i Alexander Paynes nya komedi. Trots att operationen är oåterkallelig lyser Matt Damons stressade medelåldersman upp när han får höra fördelarna med att vara stor som en tumme och beslutar sig tillsammans med frugan (Kristen Wiig) att krympa sig tillsammans och tillbringa resten av sina liv i ett flådigt palats. Men drömmen går i kras när ett misstag äger rum under krympningsproceduren och utan att säga för mycket går saker och ting mycket snett för Damons numera krympta stackare...

Alexander Payne kan i min värld inte göra fel; med pärlor som Nebraska, The Descendants och About Schmidt har Payne sakta men säkert cementerat sig som en av Hollywoods främsta och med Downsizing visar Payne på en räckvidd som fortsätter att växa så det knakar. Det är en udda liten film som lyfter den lilla människan till oanade höjder, där den förhöjda verkligheten känns märkligt verklighetstrogen i sin angelägna tolkning av det amerikanska konsumtionslivet, vad mänskligheten tar för givet i det stora hela och vilka mänskliga brister som hittar sin väg till det paradis som Rolf Lassgård, (geniet bakom krymptekniken) ursprungligen skapade för att rädda mänskligheten från sig själv.

Downsizing är en underbar och förtrollande film som lyckas vara både sagolikt vacker och desillusionerat cyniskt på samma gång, där livet som liten inte visar sig vara den tryggaste lösningen på... ja, allt från ekonomiska bekymmer till en känsla av självuppfyllelse. Det är en storslagen upplevelse på ett småskaligt vis som sätter visst perspektiv på livet, då världen inte bara större sett från en pysslings låga vinkel - världen blir också större på ett metafysiskt plan, där allt man tar för givet och allt man någonsin drömt om ställs på sin spets på ett udda, mänskligt och varmt vis. I det stora hela, hur stor skillnad kan en ensam människa göra för mänskligheten? Behöver man göra någon skillnad för att betyda något? För vem? Va innebär det att leva, överhuvudtaget?

Det är en liten historia som tacklar stora frågor, med ett uppfriskande jordnära förhållningssätt till sin fantasifulla premiss och som hittar en vass dråplighet i det existentiella obehaget, i en spektakulär färd som tar oss hela vägen från de bombastiska dockhusen till de gröna, norska fjorderna. Förminskningen blir det största som har hänt Matt Damons småpatetiska karaktär på både gott och ont och även om hans önskan att vara en del av något större inte alltid uppfylls, är det de små sakerna i livet som brukar betyda någonting i slutändan.

En pytteliten Rolf presenterar den första minikolonin för världen

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

The Last Jedi var fantastisk

Jag har sett många orosmoln här på sidan, gällande hur "låst" Star Wars känns till originaltrilogin (där Force Awakens ofta står i fokus) och medan The Last Jedi visserligen speglar saker från originaltrilogin, finns det också en annan kraft som bubblar under ytan och som är redo att slita sig loss. Denna kraft är vad som driver The Last Jedi och som ger det en själ, ett pumpande hjärta. För ja - The Last Jedi är fantastiskt och är något jag måste se igen på bio. Så fort som möjligt.

Det kanske inte kommer som någon överraskning, men Rian Johnson gjorde det; han levererade en genuin Star Wars-upplevelse som känns härligt gammaldags och samtidigt fräsch och spännande. "Det kommer inte att gå som du tror" säger Luke till en upprörd Rey under en regnig scen och det är något som stämmer väl överens med vad filmen vill förmedla: det handlar inte om billiga twists hit och dit, utan mer om mänskliga sanningar som funnits under våra näsor hela tiden och som vi kanske är rädda att utforska vidare - sanningar som vi av någon outgrundlig anledning ser som stora mysterium. Detta är något som särskilt Luke faller offer för, som har blivit desillusionerad av allt som har med Jedi-riddare att göra och som har valt att leva ut sina sista dagar i en stormig ö. Han, Rey och Kylo Ren ges gott om mänskligt utrymme och andningsrum för att skapa mer komplexa porträtt än sina inramningar som "Legend", "Vader" och "Ett nytt hopp" och som starkast driver filmens budskap.

Scenerna som diskuterar vad Kraften är hör nog till mina favoritscener i filmen, särskilt den där Luke förklarar hur Kraften känns för Rey. Johnson förstår lika väl som Abrams att filmtittare måste ta distans från allt som Midichlorians heter för att istället omfamna den ursprungliga magin - utan att kännas varken mossig eller repetitiv. Det finns också en scen där Luke besöker ett heligt Jedi-tempel som fick mig att gråta en skvätt. Jag ska inte avslöja vilken scen det rör sig om här, men det är en scen som verkligen resonerade med mig - för mig skrek scenen mer "Star Wars" än någonting annat i exempelvis Rogue One och som fortfarande svävar över mitt huvud med sin retorik, visdom och emotionella slagkraft. Johnsons fokus ligger i de små, mänskliga ögonblicken och detaljerna som man inte ser så ofta i storfilmer och är något han absolut ska få beröm för.

Filmen kan kännas något utdragen mot slutet och det finns några scener som känns något klumpiga i sitt utförande, men det är väldigt små klagomål i en film som för övrigt bjuder på ögonspärrande spektakel, hårresande överraskningar och massor av klassiska rymdslag. Det är en film som värmer i denna bedrägliga vinterkyla och som kommer att väcka din inre Kraft till liv igen.

Om ni ursäktar, så ska jag leta upp John Williams soundtrack och lyssna sönder det...

Var snälla mot varandra när ni diskuterar filmen och må kraften vara med er

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Gamereactor

Tidningen

More

Copyright 1998-2018 - Utgiven av Gamez Publishing A/S, Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark.