Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Allt, överallt, på en och samma gång

Allt, överallt, på en och samma gång

Multiversum-fasoner förknippas numera med fabricerade, CGI-geggiga serietidningsrullar och få har väl missat att det senaste Doctor Strange-äventyret går att streama just nu. Mitt råd? Skippa den (den kommer inte försvinna från jordens yta) och köp istället en biobiljett till en film som faktiskt gör sitt absolut bästa multiversum-konceptet, och som för ett ögonblick kommer få dig att glömma allt som heter blockbuster-blunders och myggbett.

Jag pratar förståss om indiepärlan Everything, Everywhere All At Once, en tokhypad indiefilm som fick bli medicinen mot helgens bakfylla och nu är min hjärna proppad med bagels, rullögon, buttplugs, sjungande tvättbjörnar och korvfingrar. Min hjärna är friterad - på bästa tänkbara sätt. Everything, Everywhere All At Once kan mycket väl vara årets ljuvligaste filmupplevelse. Det kan mycket väl vara en av de raraste filmerna som har gjorts de senaste fem-tio åren. EEAAO (som det får heta från och med nu) är en påminnelse om varför jag föll för filmvärlden överhuvudtaget. EEAAO fångar samma  kärleksfulla sällsamhet som filmerna jag förälskade mig i som trettonåring i (Lost in Translation, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Garden State), där familjedramat har skruvats upp till direkt absurda nivåer och leker med multiversum på ett sätt som skulle få Marvel-topparna att riva sig i håret av avund. 

Det är så påhittigt, så kreativt och så befängt att man önskar att fler filmer kunde vara så här uppfriskande orimliga. Det är som att en musikvideo har fått ett eget liv, vilket är en stil regissörduon Daniels inte är helt obekanta med. Michelle Yeoh är oförskämt fenomenal som en frustrerad tvättomat-ägare som under sin stressigaste dag i sitt liv får chansen att utforska sina andra liv - alternativa tidslinjer som lockar med sina framgångar och galna genreöverskridningar som kan involvera allt från martial arts och renodlad nihilism, till en Pixar-parodi med Randy Newman i täten och en tårdrypande historia om två stenar (!).Indiana Jones-ikonen Jonathan Ke Quan gör också sitt livs roll som den optimistiske maken med oväntade sidor och som tillsammans med Yeoh skapar gnistrande filmmagi. EEAAO är så omtänksam, så otyglad och framförallt så genuin att man ibland inte ens märker att ögonvrårna är fuktiga. Gör dig själv en tjänst och spana in Everything Everywhere All At Once - du kommer förälska dig i filmvärlden om du inte redan har gjort det. 

 

HQ
Ge mig burgare! Bobs filmburgare!

Ge mig burgare! Bobs filmburgare!

Jag räknar med många burgare nu i sommar om mina USA-planer går i lås, men jag suktar just nu efter en annan slags burgare: jag vill ha burgare i fräsande filmform, stekt av den svettige vardagshjälten Bob Belcher och serverad till mig på närmaste biograf. Jag talar förståss om Bob's Burgers-filmen, som ännu inte har nått Sverige och det tycks inte finnas någon som helst information om var eller när denna kritikerhyllade komedi ska landa här. Det finns säkerligen en chans att den dumpas på Disneys streamingtjänst istället för att dukas upp på svenska biografer, men vi får vänta och se. 

Den 2000-talet-doftande trailern, som likt Simpsons-filmen uppdaterade sin animation, säger inte särskilt mycket i sig men efter att 20th Century Fox kom ut med detaljer om att filmen är ett äventyrligt smygmusikaliskt mordmysterium kan jag inte hålla salivet i styr: bara det härligt kaotiska inledningsnumret Sunny Side-Up Summer sprudlar av sommarglädje och det faktum att ingen av röstskådisarna kan sjunga väl förseglar bara TV-seriens excentriska charm. Eller spana bara in den hysteriskt roliga kortfilmen My Butt Hazzah Fever som släpptes i samband med filmpremiären för att känna på showens obräckliga energi.

Bob's Burgers har sedan mååånga år tillbaka ersatt The Simpsons som dagens mest dynamiska animerade familj-sitcom (för vuxna) och även om de två sista säsongerna har varit lite svalare sett till humorn bjuder Bob's Burgers gång på gång på en färsk uppdukning som gör det absolut bästa från sina karasimatiska karaktärer. Det låter också lovande att det verkar vara mer än bara en glorifierad tvåtimmarsepisod, utan låter och känns som en välförtjänt biodebut av det lilla jag har sett och hört. Vad tycker du om Bob's Burgers? Är du lika hungrig på showens långfilmsdebut som jag?

Intryck från Obi-Wan Kenobi

Intryck från Obi-Wan Kenobi

Ewan McGregor var, tillsammans med John Williams fenomenala musik, det bästa med George Lucas prequeltrilogi och att ge karaktären en egen soloshow var inget annat än en självklarhet. Eller ja, det började ju som en långfilm fram tills Solo-rullen dunderfloppade och sedan Mandalorian-succén fick Obi-Wan-planerna samma TV-behandling efter att ha befunnit sig i limbo. Med tanke på hur väl den andra säsongen av Mandalorian lyckades fånga Star Wars-magin vågade jag såklart hoppas på att McGregor skulle leverera som en av franchisens mest älskvärda figurer. 

Detta är något som McGregor såklart spikar. Det är en bruten man vi ser när vi återvänder till Tatooine, som i princip har förlorat allt hopp om att återställa balansen under det kejserliga strypgreppet. Jedis blir sakta men säkert utrotade över galaxen med hjälp av Inkvisitörer, ett gäng gothifierade ex-Jedis som bland annat introducerades i Rebels. McGregor övertygar som den traumatiserade Jedi-farbrorn, som inte behöver knysta ett endaste ord för att uttrycka smärtan han sitter på. Seriens fokus helt ligger på dennes återhämtning till Kraften, samt den pundvikliga insikten om Anakins sanna öde. MgGregor är otroligt lätt att tycka om, även när dennes karaktär befinner sig i ett grundlöst botten. Detta tack vare skådisens tyngd som känns av varje gång vi ser honom. 

Resten av serien då? Njae, det känns inte riktigt som Star Wars. Förutom MgGregor, och möjligen Joel Edgerton, känns övriga karaktärer rätt platta och själva berättandet är det inte rappare än Boba Fetts och Mandalorians västernstuk. Jag ska inte avslöja episodernas intrig här, men att centrera dessa kring en irriterande barnskådis gav mig mest Phantom Menace-vibbar och att se fullvuxna människor springa efter denna blöjunge och knappt hinna ifatt denne var hyfsat skrattretande - båda gångerna det hände! Detsamma gäller Obi-Wans slarvighet, som här flashar ljussabeln och Jedi-munkens mundering öppet bland folk när han väl bestämmer sig för att lämna Tatooine. Inkvisitörerna känns dessutom mindre hotfulla här än sina animerade varianter och Kumail Nanjianis känns mest som en wink wink-gästcameo än en faktiskt karaktär, vilket såklart punkterar lite av spänningen Deborah Chow försöker bygga upp. Han är ingen Bill Burr, om man säger så.

Ögonblicket som Obi-Wan inser vad som har hänt med Anakin, som vi ju vet är en söndersminkad Hayden Christensen, är fantastiskt - men allt annat känns slappt och hittills känns det som att det hela hade fungerat bättre som långfilm...

Vinn en Star Trek-box!

Vinn en Star Trek-box!

Är du en sajtens Trekkies är du nog medveten om hur Paramount pumpar ut Star Trek-innehåll för alla slags smaker. Förutom Discovery och den vuxna komedin Lower Decks är ju Picard återigen aktuell med en andra säsong nu på fredag, och även den yngre generationen har fått ta del av det 3D-animerade äventyret Prodigy på Paramount Plus. Angående sistnämnda fick Gamereactor nyligen ta del av en kul Prodigy-kit som innehåller prylar som Moon Cheese, en tröja, planetmakar-kit (studsbollar), målarmaterial och annat smått & gott - prylar som du nu kan vinna i denna bloggtävling! Kanske något kul att dela med barnen där hemma? <br />
Vill du ha boxen? Allt du behöver göra är följande: skriv ett kort inlägg om ditt favoritavsnitt i franchisen här nedan i kommentarerna, där du motiverar varför världen fortfarande behöver Star Trek mer än någonsin. Vinnaren med det starkaste inlägget utses nu på söndag. Lycka till!

 

Dune 2 är på gång, i princip

I en intervju med WarnerMedia-topparna rapporterade Deadline att Dune 2, det vill säga det andra delen av Denis Villeneuves mästerliga ökenodyssé, i princip är bekräftad. Så här uttalade sig VD:n Ann Sarnoff om saken:

“Will we have a sequel to Dune? If you watch the movie you see how it ends. I think you pretty much know the answer to that”.

Uttalandet är vagt, slingrigt, men med tanke på hur filmen faktiskt slutade - med citatet "This is only the beginning" - kan det egentligen inte betyda något annat än att Part 2 kommer att få ett officiellt klartecken. Detta är såklart musik för mina öron. Balsam för min Dune-suktande själ. Något annat kan det ju inte möjligtvis vara? Pauls resa är inte över än och med tanke på det självsäkra "Part 1" under filmens öppningstitel hade något annat varit rena idiotin. En ren och skär tragedi att inte avsluta en halvfärdig historia. Jag har alltid trott på Villeneuves förmåga att blända tittaren med sin genuina filmskaparkonst, men med Warner Bros vet man ju aldrig hur det ligger till. 

En rädsla har gnagit i mig på grund av osäkerheten till följd av filmbolagets tystnad. Fear is the mind-killer. Det faktum att det har dröjt så länge för ett officiellt grönt ljus - vilket uppföljaren egentligen inte har fått ännu - gör ju att mycket av negativiteten och floppvarningarna som har omringat filmen hinner ifatt en. Även om det har gått finfint för science fiction-eposet runt om i världen och idag premiärvisas mästerverket äntligen i USA på både biografer och HBO Max, har det aldrig garanterats en fortsättning. Nu låter det dock inte som att det rör sig om tidernas största flopp, trots alla envisa prognoser. Det låter just nu som att filmbolaget kommer att fortsätta satsa på Frank Herberts futuristiska drogkrig och även om jag skulle sova bättre med en officiell greenlight har uppföljaren åtminstone satts i rullning. En HBO-show tinas förhoppningsvis upp också. För just nu vill jag inte ha något annat än påkostade, hypnotiserande science fiction signerat Villeneuve. "Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain".

Det har blivit tre biobesök för denna Dune-tok. Har du sett den? Längtar du efter den andra delen?<br />
<br />

Dune 2 är på gång, i princip

<br />
Ingen mer huvudvärk för dig, flintis! Dune 2 är, i stort sett, på gång!