Svenska

Knarkar Zimmer

Det första jag brukar göra efter att ha varit med om en sanslös filmupplevelse är att leta reda på musiken, då det brukar vara anledningen till att filmen har satt ett så stort intryck på mig. Men som i många storfilmers fall släpps soundtracket oftast något senare och likt en uttorkad ökenvandrare har jag fått klara mig med Zimmers två singlar till Dune och hans experimentella sketchbook-album. Nu på morgonen släpptes dock den fullständiga Dune-listan och sedan dess har jag knarkat Zimmers utomvärdsliga musik tills ögonen har blivit knallblåa. Tillsammans med den fenomenala ljudmixen var Zimmers industriella futurism en bidragande faktor till att filmen stannade kvar så länge - något som ni läsare även var noga med att påpeka. Dune är ju främst en audiovisuell upplevelse, där mycket av musiken står för berättandet och just Zimmers komposition är som att höra Frank Herberts sidor komma till liv.<br />
<br />
Den krypande pulsen, de svepande viskningarna, väntans kallsvett, belägringens hetta, korstågets stormande fotsteg, sandens hemligheter... aaahh. Fulländat! Stämningsfullt. Kryddigt, uppslukande, otäckt. Zimmersk arabiska nätter, men som hämtat från en avlägsen mardröm, från Giedi Primes egna fabriker. Zimmers bästa på länge? Mest troligt. Och nu får det lov att nli  ett nytt biobesök på Imax - en bättre audiovisuell filmupplevelse kommer du inte att få i år, vilket du också kan läsa om i min recension. Och här finns allt du behöver veta inför filmpremiären ifall du inte är bekant med franchisen. 

Har du sett Dune, eller ska du se den nu i helgen? 

Knarkar Zimmer

Så här såg André ut i morse - orakad, insvept i filtar och nerdrogad av Zimmers Dune-drömmar

HQ
Dune får finfina betyg

Dune får finfina betyg

Jag kan inte hålla mig längre. Min mest efterlängtade film på flera år får äntligen premiär nästa onsdag (!) och efter världspremiären i Venedig har det trillat in så lyriska recensioner att jag konserverar hajp-kroppsvätskorna som en god Fremen. Så här skriver exempelvis Empire om Denis Villeneuves storartade framtidsepos, som menar att det vore direkt tragiskt om inte Dune fick en uppföljare:

"An absorbing, awe-inspiringly huge adaptation of (half of) Frank Herbert’s novel that will wow existing acolytes, and get newcomers hooked on its Spice-fuelled visions. If Part Two never happens, it’ll be a travesty."

The Guardian är lika febrigt hänförda som andra kritiker:

"...good heavens, what a film. The drama is played out with relish by an ensemble cast (Rebecca Ferguson, Charlotte Rampling, Jason Momoa) and Villeneuve is confident enough to let the temperature slowly build before the big operatic set-pieces eventually break cover. He has constructed an entire world for us here, thick with myth and mystery, stripped of narrative signposts or even much in the way of handy exposition."

Total Film bekräftar att det mycket riktigt är den Dune-film som fans har väntat på i så många år:

"In the end, it’s not the performances so much that you’ll remember as the universe that surrounds them. When the sandworm makes its inaugural appearance, you’ll have a genuine OMG moment, in what is surely the most remarkable scene you’ll see in cinema all year. Pray that Villeneuve is granted a chance to continue the story, because his Dune is the adaptation fans have waited a generation for."

Även svenska Moviezine levererade fullpott, som sammanfattar det hela på följande vis:

"Dune är ett vackert, spännande och vansinnigt mäktigt äventyr, som jag sent kommer glömma. Regissören Denis Villeneuve väver med van hand samman spektakulära scener med stilla poetiska bilder. Resultatet är en film som inte bara hänför med sin storslagenhet, utan också övertygar i detaljerna."

Sedan fanns det såklart de som var beskvikna över spektaklet. Indiewire tyckte till exempel att det var livlöst:

"In the end, Denis Villeneuve was all too right: Your television isn’t big enough for the scope of his Dune, but that’s only because this lifeless spice opera is told on such a comically massive scale that a screen of any size would struggle to contain it."

The Hollywood Reporter skriver att det mesta kändes som uppbyggnad:

"Perhaps the biggest issue with '<em>Dune', however, is that this is only the first part, with the second film in preproduction. That means an awful lot of what we’re watching feels like laborious setup for a hopefully more gripping film to come — the boring homework before the juicy stuff starts happening."</em>

Så är det ju: Dune-boken delas upp i två filmdelar och förhoppningen är att en andra del snart blir av. Jag drömmer om att få se Frank Herberts bokserie filmatiseras, men förhoppningsvis får både gamla och nya fans ett ordentligt smakprov på vad som komma skall. Och glöm inte: Hype is the mind-killer! Dune får svensk premiär den 15 september (och smygpremiär den 14). Hur ser dina förväntningar ut?

Krönikor om imperier, exil och skam

Krönikor om imperier, exil och skam

Här har vi den, det vackraste spelet jag har i min ägo. Oath: Chronicles of Empire and Exile. Min senaste juvel i brädspelssamlingen. Leder Games senaste mästerverk. Ett spel som skulle tillåta mig att ändra historiens gång till tidernas ände. En ed som sedan dess begynnelse var värdig att svära. Dessvärre verkar det också vara en prima kandidat till min Shelf of Shame™, som tillsammans med mina andra ospelade titlar stirrar på mig från sin skamligt dammiga hörna. 

Jag älskade i princip allt med Oath innan jag ens slet av plastförpackningen. Jag drömde länge om att rulla ut neopren-mattan som om man var kunglighet, smeka efter resinböckernas hemligheter, snurra Kickstarter-mynten mellan fingrarna medan jag funderar vilken rygg jag ska hugga, varsamt sleeva in de utsökt illustrerade korten och skapa en oförglömlig politisk intrig om imperium och exil. Allt som skaparen Cole Werhle har utlovat på förhand finns här, och lite till, så det handlar egentligen inte om att spelet på något sätt skulle vara en Kickstarter-fälla. Långt ifrån!

Jag vill faktiskt påstå att det är ett av de mest genialt designade spelen jag någonsin har haft nöjet att testa och även en av de mest unika spelupplevelserna du kan få på spelbordet, just nu. Samtidigt är det ett av de mest komplicerade spel jag någonsin har friterat min stackars hjärna med. Frågor som "Varför?" och "Vad är syftet?” uppstod ofta när jag pluggade in spelets laghäfte, vilket mest påminde om tentaplugg. Även om det finns mängder av tydliga tutorials i Youtube-sfären just nu är det själva spelkonceptet som apkraniet inte riktigt kunde greppa till en början. Oath handlar nämligen inte om att vinna, även om det är målet; det är upp till gruppen att tillsammans utveckla en pågående historia om herravälde och diplomati. Narrativet är nyckeln. Oath är ett politiskt spel där flera landsflyktingar försöker avsätta kanslern för att ta över dennes krona och har man då ”vinna/förlora”-mentaliteten förstärks förlorarkänslan, vilket tyvärr var fallet med spelgruppen jag introducerade detta till.

Även om mekaniken i sig är relativt enkel att lära ut är det just premissen som många har svårt att ta till sig och gruppen jag har testat detta med var inte alls sålda på dess klumpighet. Jag kan inte klandra dem, vilket får hjärtat att gråta. Förutom den överväldigande inlärningskurvan förstår jag den avtändande upplevelsen att hamna efter med sin strategi. Jag förstår att det inte är så roligt att överge sina ursprungliga planer för att helt skifta fokus till den ledande spelaren. Jag kan sympatisera med spelare som är ute efter lättsamma spelkvällar och som inte vill tillbringa timmar med ett spel som inte blommar ut förrän man har lirat Oath ett par gånger. Det är en investering som kräver en lojal spelgrupp som vill vara med och gemensamt skapa en historia man kan spinna vidare på i all evighet, så det rör sig om en väldigt nischad målgrupp. Det är också ett snuskigt dyrt spel för den som undrar.

Vad kommer hända med mitt tjusiga Oath-exemplar, då? Kommer det att bannlysas från mitt imperium och leva ut resten av sina dagar i exil och skam? Kommer jag att bryta min ed som jag så dyrt och heligt har utlovat? Nej. Oath förtjänar mer än så. Det förtjänar att spelas med rätt spelgrupp och jag kommer att förvara detta förtjusande unika bärdspel till det rätta ögonblicket. Eller bara fortsätta spela det digitalt, som jag har gjort förut. Jag kommer även att knåpa ihop ett gäng nya brädspelsrecensioner inom kort och inkludera Oath, där jag också kommer att nämna solo-läget. Fram tills dess kommer jag att fortsätta sucka över dess vackra potential likt en obesvarad sommarflirt...

Har du testat Oath? Finns det ett brädspel som du älskar, men som aldrig plockas fram?

Shyamalans åldersångest imponerar inte

Shyamalans åldersångest imponerar inte

Den som känner mig vet att jag under många år har försvarat M. Night Shyamalans filmkonst, där filmer som Unbreakable, Sjätte Sinnet och The Village fortfarande hör till mina favoritfilmer, någonsin. Med Lady in the Water inleddes dock en mörk, oförsvarbar era för den annars så lovande Hitchcock-alumnen och den slutliga nådastöten kallades Glass: en film så tondöv till sin egen mytologi att George Lucas prequel-trilogi plötsligt inte såg så tokig ut längre. Shyamalan är numera en skugga av sig själv, ett minne blott.

Det borde alltså inte komma som någon större överraskning att hans senaste semesterthriller Old följer samma mönster som hans senaste travestier; spännande idéer som dras ner av ojämnt tempo, usel dialog, kassa skådisar, svaga specialeffekter och allmän misär. Redan från första minuten grimaserar man till barnskådisarnas onaturliga repliker och de platta insatserna från huvudpersonerna. Gael Garcia Bental är en duktig skådespelare, men ser mest förvirrad ut från första till sista filmruta och det är svårt att avgöra om det är Vicky Krieps uttal eller skådespel som påfrestar mig mest. 

Det är stundtals snyggt berättat dock, och för mig som gillar kombinationen av sommar och skräck kommer premissen – där en mystisk kraft får ett antal strandbesökare att åldras overkligt snabbt – att vara tilltalande för likasinnade. Det finns en del glimtar av existentiell ångest om åldrandets värsta sidor och under få stunder lyckas Shyamalan underhålla med sitt härligt vrickade koncept. Tyvärr stannar filmen mest på idéstadiet, då filmen i sin grund inte handlar om något särskilt: det är en överlevarfilm som saknar desperationen, skräcken av att ta sig från helveteskusten och mänskligheten som får oss att bry oss om de arma stackarna. Karaktärer irrar mest omkring och är mer intresserade av att diskutera sina liv än att ta sig därifrån, även om det såklart finns tappra flyktförsök. Det är ett familjedrama utan drama, som är lite för slapp och känslomässigt konsekvenslös för att verkligen få blodet att rusa. Dessutom är slutet så klent att det mest skär sig mot filmens otäckheter och gåtan hade nästan mått bäst av att vara obesvarad.

Det kunde ha varit mycket värre, men talar väl inte särskilt väl om filmen i sig? Det får bli en generös 4/10 från mig. Jag gillar fotot, musiken och en del otäcka scener, men som helhet är det fortsatt frustrerande att se filmskaparen halta så mycket som han gör i både regi och manus. Som om det var något som spottats ut från närmaste streamingtjänst. Jag skulle vilja säga ”bättre kan du Shyamalan”, men det är något jag inte längre är säker på.

Jag har sett tio minuter av Dune

Jag har sett tio minuter av Dune

Sveriges Imax-biografer hade precis ett exklusivt litet Dune-event till alla Dune-fans idag, som sedan september-trailern förra året har fått törsta efter minsta livstecken från Denis Villeneuves epos. För min del har förseningen varit rena rama tortyren, men nu har jag äntligen tagit del av min drömfilm och måste säga att jag är imponerad av det lilla jag fick se. Det förekommer lite spoilers framöver, men inget som kommer att förstöra er upplevelse av filmen. 

Förutom intervjuer med casten och Villeneuve själv fick jag precis bevittna filmens första tio minuter och jag älskade varje minut av det. Jag ville inte att det skulle ta slut. Tonen skiljer sig något från boken, något mer mainstremat och rappt, men det är också fullt förståeligt: bokens första 100 sidor är notoriskt svåra att greppa i sin lexikon-artade introduktion och filmen gör rätt i att kasta tittaren direkt till berättelsen. Omvärlden förklaras försiktigt, utan att överväldiga tittaren med exposition, och Villeneuve hittar snygga lösningar som funkar galant på duken. Prologen med ökeplaneten Arrakis och Zendaya fungerade exempelvis överraskande bra, som förklarade situationen i Dune lika snabbt som ett blad över strupen.

Efterföljande scener på Caladan är en god kontrast och bevisar också vilken perfekt casting det rör sig om. Exposition levereras i takt med att vi välkomnas till Atreides-familjen, där jag framförallt gillade hur man har tolkat Mentat-processen och hur snabbt vi lär känna karaktärerna med subtila medel. Favoriten hittills är den alltid lika dödligt vackra Rebecca Ferguson som Bene Gesserit-häxan, som med värme introducerar tittaren till Rösten - ett koncept som George Lucas lånade friskt till sina Jedi-krigare och som är betydligt häftigare tolkat här. 

Scenen som dock gav publiken akut hjärtklappning var Shai-Huluds majestätiska entré, tillika en av  Villeneuves favoritscener, som återigen visar upp hur skickligt regissören väver ihop så många lager, så mycket karaktär och så många detaljer från boken på en och samma gång - mitt i en mask-attack. Och Hans Zimmers musik? Ooof. Av det lilla vi fick höra märks det att det var ett passionsprojekt för kompositören; det är sammansvetsat med utomjordiska ljud, dundrande maskineri, och ingjutet med ekande röster från ett obarmhärtig framtid. Zimmer är en monstruös musiksmed här och jag ser fram emot soundtracket lika mycket som filmen i sig. 

Trailern i sig är också fantastisk, och visar kanske upp lite väl mycket för min smak, men den kommer att göras tillgänglig senare idag. Då låter jag den tala för sig själv. Om filmen ens är hälften så bra som boken tror jag att det rör sig om årets bästa film. Låt det nu bli en succé, så att vi inte blir utan Del 2...

Var du på Imax-eventet? Vad tyckte du om det du såg?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy