LIVE
logo hd live | PC Gaming Show
See in hd icon
Svenska
A Quiet Place 2 är lysande

A Quiet Place 2 är lysande

Jag har inte längtat tillbaka till biograferna, direkt. När jag gick på smygpremiär av A Quiet Place 2 igår blev jag enbart påmind om alla irritationsmomenten som medföljer i bioupplevelsen. Här känner man sig exakt som de ljudkänsliga utomjordingarna, där jag likt dessa monstersyrsor ville kasta mig över minsta chipsprassel och mobiltelefonsignal. Jag längtade däremot efter uppföljaren John Krasinskis dödstysta dystopi, där den andra delen tar vid där den första slutade: en riktig monsterslakt. I tvåan befinner sig Emily Blunts familj i spillror och söker snabbt upp hjälp från annat håll när resurserna börjar tryta. På vägen stöter de på en gammal vän (en förträfflig Cillian Murphy), men möter också mänskliga kvarlevor de helst vill glömma. Hur ska mänskligheten hålla ihop om kommunikationen och infrastrukturen är som bortblåst?

Jag hade nog inte hoppats på att tvåan skulle vara ännu bättre än sin redan förträffliga föregångare, men nog lyckades den överträffa rysarsuccén, om än med en smula. Egentligen gör den ingenting som är nytt och det mesta är en upprepning på klassiska tricks, men sättet som regissören leker med sitt koncept och leder tittaren till den känslomässiga stormens öga är fortfarande överraskande fräscht och bland alla CGI-monster och obligatoriska jumpscares uppvisar Krasinski återigen en kittlande känska för bildkomposition och nerviga händelseförlopp som dessutom är utmärkt hopklippta. Framförallt är den andra hälften av filmen hutlöst läckert, där berättandet fortsätter att vara sylvasst och väl värd den långa väntan som bland annat coronapandemin orskade. 

Finns det något negativt att säga, då? Egentligen inte mer än petitesser, och det faktum att filmen slutar så abrupt. Föregångaren slutade också på samma vis i och för sig, men här hade jag önskat mig fem, nej, minst tio minuter till. Med det sagt är ju en trea helt klart nödvändig och dessvärre är det inte spinoffen som Paramount arbetar på just nu (förhoppningsvis). Krasinski har nämligen visat sig vara en nagelbitarens mästare inom PG13-ramarna, för detta är förträfflig filmunderhållning. Om du vågar ta dig ut på bio så är A Quiet Place 2 - som förmodligen är årets bästa film hittills - en stark rekommendation. 

Drömmar om miljoner plastkomponenter

Det är inte lätt att ha brädspel som hobby. Inte nog med att coronapandemin har omöjliggjort flertalet spelkvällar förra året, nu har jag dessutom fastnat i det där kläggiga Kickstarter-träsket igen. Febriga kvällar, där jag scrollar efter tilltänkta expansioner, hundrtals pledge-nivåer, metallmynt, tusen plastminiatyrer som bara kommer ta plats, blir allt vanligare. Jag har lyckligtvis inte lagt något öre på dessa tomma löften hittills och känner viss stolthet över att inte, men det The Witcher: Old World och dess Kickstarterkampanj är minst sagt fläskig är det äckligt nära att jag slår till på super-mega-ultra-biff-paketet som erbjuds.

Go On Board har samlat in mer än sex miljoner dollar och har sedan kampanjstarten bara ösat på med mer prylar, mer träkuber, mer figurer, mer kort, mer tärningar, en spelmatta och fanservice i form av en spelbar Ciri-karaktär. I plast, då. Några centimeter lång. Och jag vill ha rubbet, för tusentals kronor. Allt! Sådana här kampanjer tar fram det allra värsta ur spelsamlare, där man drömmer om att äga precis allt i rädsla för att gå miste om de där exklusiviteterna. Till slut lyckas jag dock alltid kontrollera mig själv, tänka igenom det hela innan ha-begäret förvandlar mig till något saliverande brädspels-Gollum. Det finns nämligen ingen brådska med att köpa detta spel, som ändå kommer att nå ut till diverse spelbutiker, och det finns sannerligen ingen som helst stress att införskaffa alla expansionspaket. Det kommer bara sluta med att jag ångrar mitt köp och tvingas sälja skiten när jag inser att det varken finns plats eller tid för att spela detta med sina miljontals komponenter.

Solo-läget lockar, dock, vilket brukar rättfärdiga vissa köp om man har svårt att hitta fler tillgängliga spelgrupper. Jag gillar hand management-systemet, tanken av att slakta medeltidsvidunder, göra val under resans gång, svischa runt som Ciri, satsa pengar medan min motspelare dräper någon polsk jätteulv och bara leva la vida loca som en gammal häxmästare i sina bästa år. Visst ser det ut att vara långa turer mellan spelare, men av det jag har ser detta ut att bli en heltrevlig spelupplevelse, men jag får inte lockas av den mörka pledge-sidan för tusentals kronor. Inte igen. Inte igen... Faller du för Kickstarter-fällan mer än du vill erkänna? Vad ser du mest fram emot i brädspelsväg?

Drömmar om miljoner plastkomponenter

Hejdå, skatteåterbäring

Skämmes, Snyder!

Till skillnad från chefredaktören, som ju är redaktionens största Snyder-fanboy, är jag inte helt såld på Snyder som regissör. När det kommer till det visuella kan man dock inte förneka att han har satt sina spår i filmvärlden och efter den "lagade" Justice League-filmen undrade jag om jag bara hade varit för hård mot filmskaparen.

Efter att ha plågat mig igenom hans senaste Netflix-exklusivitet Army of the Dead kan jag dock åter konstatera att Snyder helt enkelt inte är en särskilt bra historieberättare, för den filmen fungerade inte på något plan. Alls. Att det skulle vara mer identitetslöst och fulare än ett valfritt Walking Dead-avsnitt var oväntat och det blev ännu mer uppenbart att karlen inte kan skriva manus om hans ens så var under pistolhot. Det visade han redan i den bedrövliga musikvideo-febern Sucker Punch och det har han åter bevisat i Army of the Dead, där karaktärer knappt är karaktärer och handlingen är så patetiskt utförd att man nästan vill gråta. Det är som att den där 13-åriga mentaliteten från Sucker Punch fick fria tyglar här, fast utan regissörens visuella signum eller någon som helst begriplig struktur.

Att filmen dessutom påminner mer om den senaste Predator-haveriet i sin stil och humor än den urläckra Dawn of the Dead från 2004 säger väl allt om hur lite Snyder förstår sig på genren. Här finns det ingen nerv, inget som håller mig kvar som tittare, ingenting som gör att jag bryr mig om vad som händer med de "ruffiga" karaktärerna. Det finns idéer som hade kunnat fungera om det hade funnits inspiration eller någon som helst vision bakom det hela, men icke. Det hela känns så fejk, påklistrat och ogenomtänkt att det är svårt att uppslukas överhuvudtaget och inte ens på det där "stänga av hjärnan och njut"-sättet. Army of the Dead var hopplös från första stund och borde egentligen aldrig ha sett dagens ljus. Det må kanske inte vara det värsta som har kommit i år (Chaos Walking och Thunder Force delar den titeln), men det är inte heller långt ifrån. Bättre kan du, Snyder...

Skämmes, Snyder!

The Woman in the Window var risig

This post is tagged as: Netflix, The Woman in the Window

Min eminenta kollega fick äran att recensera filmadaptionen av A.J. Finns populära kioskvältare The Woman in the Window och tyckte att det var en helt ok filmupplevelse, men jag känner mig inte fullt lika generös med Joe Wrights kraftigt försenade myskvällsdeckare. Jag kan väl börja med att säga att jag inte har läst boken och har inget intresse av att läsa den heller, särskilt inte efter att ha sett filmen, men jag kan absolut tänka mig hur underhållande boken måste ha varit. Jag kan se mig själv bläddra genom twist efter twist efter twist, där jag som läsare snabbt kan förlora mig i huvudpersonens fragmentariska, instabila psyke. Såg hon verkligen ett mord på andra sidan fönstret? Vad försöker hon dölja från allmänheten? Vad har orsakat hennes tillstånd? Filmöversättningen ger mig som tittare flera ledtrådar till förlagans berättarteknik - en teknik som dessvärre går förlorad i en sövande trist och by-the-numbers-struktur

Hitchcocks influens på genren går inte obemärkt förbi här, där de uppenbara parallellerna till kultrullar som Rear Window och Vertigo gör The Woman in the Window till en slags remake på James Stewart-klassikern. Däremot saknas nerven, närvaron och fokuset som belönade den runde filmmakaren med titeln "mästaren av spänning"; Wrights röriga berättande och visuella tolkning av depression är distraherande som bäst, där det vana filmögat lätt kan börja räkna ut hur resten av intrigmakandet kommer att ta te sig ganska tidigt in i filmen och trovärdigheten flyger snabbt ut genom fönstret när man snabbt tappar fästet om huvudpersonen. Allt ska vara så förstorat helt plötsligt, så storslaget, musiken måste svälla upp när barn kastar ägg på hennes ytterdörr och det hela urartar snabbt i överspel från talangfulla skådespelare och alltför välbekanta twister. Det görs alldeles för mycket, och samtidigt alldeles för lite, för att hålla tittaren på nålar.

Amy Adams är en vass skådis som gör sitt bästa i rollen som den isolerade barnpsykologen och förblir egentligen filmens enda stora behållning. Adams fångar den instängda torgskräcksångesten på ett engagerande vis och Wright gör sitt bästa för att illustrera karaktärens spretiga tankevärld, som sövs ner av sena filmnätter, depression och vilda misstankar om sina mystiska grannar, men förblir ett ganska ytligt täcke över en karaktär som man slutar sympatisera med ju fler gåtor som nystas upp. Julianne Moore tillför en välbehövd mänsklighet till filmen, men Gary Oldman fick dessvärre inte göra mycket här och i det stora hela känns resultatet som ett slöseri med allas tid och pengar. Förutom de platta karaktärerna och det tjatigt skrikiga samspelet mellan dem hjälper det inte heller att den sista akten är bedrövlig, för att inte tala om parodisk, i sitt tafatta utförande.

Nej, The Woman in the Window är mest troligt en mer fängslande bokupplevelse än en skön filmkväll. Det är ingenting vi inte har sett förut och är i grunden lika traditionell som den där tråkig. Jag kan som sagt inte peka ut hur väl det följer originalboken, men när den inte ens lyckas krafsa det där kliande begäret efter en förträfflig sluttwist som drar mattan under fötterna på tittaren kan man lika gärna skippa denna och bläddra igenom thrillerkategorin på Netflix efter något nervigare. Eller varför inte bara se Rear Window igen?

The Woman in the Window var risig

Där borta står en Oscar och väntar på mig... en vacker dag

Mer sex, mer ond bråd död och fler robotar

David Fincher och Netflix är verkligen ett dream-team, så här långt. Förutom den superba Mindhunter-serien och den mästerliga Mank producerar ju filmmakaren (Se7en, Fight Club) även streamingtjänstens lysande TV-satsning Love, Death & Robots, där animatörer från alla världens hörn har samlats för att berätta om allt mellan himmel och jord - så länge det involverar kärlek, ultravåld och bajsplockande robotar. Kortfilmer som Zima Blue, The Witness, Beyond the Aquila Rift och Good Hunting har bränt sig fast i näthinnan med sin brutala skönhet och väntan på nästa animerade omgång har varit lika nervkittlande som den har varit lång. Men nu är den snart här: Volym 2 landar på Netflix redan nu på fredag och det betyder att det återigen blir dags att äcklas, hänföras och bara bli så där allmänt förstörd och överväldigad som jag blev sist. Jag står nog för en åttondedel av visningarna på Youtube-trailern, då jag inte kan få nog av dessa drömska mardrömsbilder och lyckan slutar inte bara där! En tredje volym är att vänta redan nästa år.

Detta kommer bli fint som snus. Recension kommer nästa vecka. Hur taggad är du på Love, Death & Robots: Vol. 2?

Mer sex, mer ond bråd död och fler robotar

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy