Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Så bra var Sonic-filmen

Jag är inget Sonic-fan och har väl undvikit det mesta som har släppts de senaste åren (inte för att det finns särskilt många guldklimpar därute), men jag måste då säga det... den nya Sonic-filmen kunde ha varit betydligt värre. Faktum är att den inte alls är så dålig som jag trodde. Den är överraskande... ok. Jag hade väntat mig ren och skär filmkompost efter den numera ökända första trailern med den ohyggliga Sonic-designen, men på något mirakulöst vis lyckas Sega-ikonens solofilm underhålla och ta fram ens inre barn. Det är kanske inte tal om den bästa spelfilmatiseringen (om det nu finns något sådant), men visst fan gör Sonic-debuten på vita duken någonting rätt.

Antagligen är det filmens energi och tempo som är filmens styrka och som helt klart matchar den ilsnabba kottens livsstil, som denna gång har fått sig en släng av Gollum i sin isolation på vår planet och leder till flera kul sekvenser där han spelar teater med sig sjäv. Visst blir det lite högljutt och extremt fånigt under resans gång och framförallt blir Sonics överdramatiska ensamhet lite väl mycket, men det är också oförargligt, rappt, gjort med hjärta och fylld med kul Sonic-referenser (till och med denna klassiker dyker upp). Även slow motion-sekvenserna är sevärda och påminner om Quicksilver-sekvenserna i de senaste X-Men-filmerna.

Beroende på hur mycket man gillar Jim Carreys tramspelle-fasoner kan dennes Robotnik-tolkning dock upplevas som antingen filmens sämre eller bättre inslag, men för den som uppskattar att skådespelaren kör lite hederlig Carrey-överspel kommer man alltså att gilla denne grimaserande antagonist - som av någon anledning också har en egen danssekvens (?). Robotnik är ju inte menad att tas på så stort allvar, så för mig funkar mustaschvridaren utmärkt i denna typ av film. Filmen omfamnar sin töntighet, vilket gör en annars irriterande Sonic till ett riktigt charmtroll som till och med når lite mysiga Paddington-nivåer mot filmens slut.

Förutom klumpig exposition, platta skämt (såsom den skamlösa Olive Garden-reklamen), några forcerade konflikter och massor av klyschor om vänskapens sanna kraft tycker jag att filmen fungerar överraskande väl tack vare dess snabba puls och rapp käft. Ben Schwartz fångar Sonics anda perfekt och i överlag lyckas man balansera fånigheterna med mycket värme. Barnen kommer hur som helst att roas, medan vuxna kanske hinner tröttna på den pratiga humorn och fans kan säkerligen nöja sig med att Sonics första storfilm inte är någon katastrof i stil med Sonic Boom-spelet eller Sonic '06.

Så bra var Sonic-filmen

Kul att filmbolaget ändrade Sonic-designen, men mindre kul för den pressade redesign-studion som fick stänga ner...

Rätt film vann Bästa Film

Tack och lov att förhandstippade 1917 inte dominerade Oscarsgalan där mot slutet! Äntligen en välförtjänt vinst! Efter många år av ljumma, lättglömda Bästa Film-vinnare kändes Parasites prisparad som en frisk fläkt och som galans värdiga vinnare. Inte konstigt egentligen, då filmen i princip har hyllats över hela världen - och är en film som vi på filmredaktionen också utsåg till en av förra årtiondets allra vassaste filmupplevelser. Ja, det var trist att Jokern inte kammade hem lite fler priser, men Todd Phillips kan ju inte mäta sig med den sydkoreanska giganten Bong Joon-Ho; mannen som har välsignat filmvärlden med The Host, Memories of Murder, Mother och Snowpiercer. Stora favoriter hos oss på GR, från en av våra absoluta favoritregissörer. En mycket bra final på en annars sedvanligt seg galakväll bestående av typiska pik-tal om mångfald, skämt som mestadels inte landar och... ett Eminem-nummer?!

Och visst saknades det en karismatisk Oscarsvärd som höll ihop det hela? Det saknas verkligen en Billy Crystal på scenen, någon med lite klass och den där svunna Oscarsmagin man kände i yngre da'r. Anställ Crystal på livstid, tycker vi minsann. Anställ aldrig Jimmy Kimell, James Franci och Anne Hathaway igen. Eller boka Golden Globe-stammisen Rcky Gervais till nästa år. Nu ska jag lägga mig och drömma om sydkoreanska klasskillnader.Vad tyckte du om årets gala? Vann rätt filmer denna gång?

Rätt film vann Bästa Film

Datoranimationen i nya Ghost in the Shell oroar

Datoranimationen i nya Ghost in the Shell oroar

Det som Ghost in the Shell-filmerna och TV-serierna har gemensamt är den klockrena symbiosen mellan vass animation och smart manus, vilket ofta resulterar i en salig cyberpunk-dröm som berörde och utforskade allt jag älskar i genren. Ja, ända sedan Mamoru Oshiis makalösa filmer och Stand Alone Complex-historierna är ju Ghost in the Shell synonymt med toppkvalitet. Mästerklass. En hög ribba att nå. Även om Arise var mer av det lättsammare slaget rent tematiskt höll den ändå måttet och lyckades hålla en fin balans mellan läcker animation och tajt intrig.

Det är ju lite det man förväntar sig när Netflix meddelade att man arbetade på en ny TV-serie i samarbete med Production I.G och SAC-regissören Kenji Kamiyama. Tyvärr känns datoranimationen, som visades upp i en officiell trailer, rent av frånstötande. Fult och billigt, som något man skulle hitta på Cartoon Network. Nu vet vi ju inte så mycket om handlingen annat än det som avslöjas i trailern och det kan mycket väl visa sig vara något i samma kaliber som tidigare verk, men CG-pessimisten i mig kan inte se ignorera mellansekvens-looken. Ändå ska jag se detta, GitS-torsk som man är och förhoppningsvis lyckas handlingen engagera mig. Vad tycker du om denna stil? Vad anser du om 3D-anime-stilen i överlag?

Star Trek: Picard - Intryck

Star Trek: Picard - Intryck

I min lilla hyllning till Jean-Luc Picard, världens bästa Star Trek-karaktär, uttryckte jag lite oro inför spinoff-äventyret Star Trek: Picard. Nervositeten var berättigad egentligen, med tanke på att muppen Alex Kurtzman är en av producenterna och att serien på förhand såg ut att vara mer av samma Discovery-skräp. Efter att ha sett premiäravsnittet via Amazon Prime kan jag säga att det fanns en hel som jag uppskattade. Dock är jag inte riktigt lika imponerad likt andra lyriska TV-kritiker.

Till att börja med känns detta som en hyfsat bra startpunkt för rymdkaptenens kommande karaktärsutveckling. Jag gillar att han aldrig riktigt har känt sig hel efter att Data offrade sitt liv och att seriens stora gåta kretsar kring denna vänskap. Jag var inte helt såld på supermeganinja-jäntans intrig, men kopplingen till Data är någorlunda lovande. Det syntetiska upproret känns också spännande och Picards nya attityd till Stjärnflottan kan leda till något uppfriskande om serieskaparna spelar sin kort rätt. Scenen där han läxar upp den fräcka journalisten känns klassisk Picard, en karaktär som Patrick Stewart aldrig verkar ha lämnat bakom sig. Men varför agerade Flottan som de gjorde? Det känns otydligt, fortfarande.

Jag gillar också den omtänksamma fanservice-hanteringen, där referenser aldrig trycks ner i halsen på en. Det viras istället likt en varm filt över fansen som längtar tillbaka till det där mysiga maskinsurret från Enterprise-dagarna och även hanteringen av händelserna i Star Trek: Nemesis funkar - en film jag för övrigt anser vara en av de sämre i franchisens historia.

Det är nog mest det nya berättarsättet som inte faller mig i smaken. Den ständigt skakiga kameran, solen konstant i ögonen, det rappa klippandet, den lite väl bleka tonen. Det känns lite för "off" för min smak, för odefinierat. Det finns flera scener som dessutom känns direkt klumpiga i sitt utförande, som den amatörmässiga scenen där Picard och den mystiska flickan flyr från ett gäng hjälmbärande skurkar. Det är fult filmat, märkligt sammansatt (var tog alla människor vägen?) och rätt tom på nerv, vilket inte borde vara fallet med en serie som tydligen kommer att lägga lite mer fokus på denna typ av scener. Scenen där Dahj möter Picard för första gången övertygade inte heller fullt ut, även om det inte är något större fel på skådespelet.

Musiken är också generisk och trist, det saknar samma signum och identitet som tidigare TV-serier i franchisen. Jag kan för allt i världen inte greppa tag om den nya titelmelodin och actionmusiken tråkar ut i sin trista svulstighet. om sagt så klickar inte den "moderna" stilen för mig och jag hade nog önskat mig en mer klassiskt episodisk avsnittsstruktur i slutändan. Avsnitten i The Next Generation hade exempelvis alltid en början, ett mittenparti och ett tydligt slut (med undantag för cliffhanger-episoder). Här får vi en händelserik början som inte riktigt slutar i någonting tack vare en något underutvecklad drivkraft, där premissen inte riktigt har hunnit landa. Inte fel i sig såklart, men jag hade önskat att tempot saktade ner något för att exempelvis insupa mer av Picards färglösa vardag istället för att skynda på med Jason Bourne-fasonerna.

Jag saknar naturligtvis den mer filosofiska delen av Star Trek, men ändå skulle jag vilja påstå att jag fram emot nästa avsnitt, som jag hoppas tar lite mer fart och jag längtar efter att få återse lite fler interaktioner med bekanta ansikten från The Next Generation. Mer Data till folket, säger jag. Engage!

De mest efterlängtade filmerna 2020

Ännu ett år, ännu en bunt avverkade filmer. Filmåret 2019 har varit ett ganska bra sådant om man tänker efter. Inte något att tala om i framtiden kanske, men nu mot slutet av året välsignades vid med flera mästerverk som The Irishman och Parasite - filmer som vi kommer att gå in mer på i filmlistorna jag, Mackan och Petter har snickrat ihop (2019-listan och Årtionde-listan är på ingång!). Vi fick också flera överraskningar i form av TV-filmer som Deadwood: The Movie och El Camino: A Breaking Bad Movie och bland serietidningsfilmerna flockades en hel värld till Endgame och Joker. Hur ser nästa år ut, då? Ja, inte lär vi se någon Uncharted-film nästa december och Sonic The Hedgehog lär inte direkt gå hem hos kritiker. Inga konstigheter där, alltså. Avatar 2 har också skjutits upp (om någon fortfarande suktar efter smurfar), men vi kan trösta oss med den otursförföljda Bond-filmen No Time To Die och hela två Pixar-äventyr. Marvels nya filmfas drar också igång med Black Widow-filmen, men frågan är om suget finns kvar efter Avengers-finalen. Hur som helst tänkte jag bara rada upp de fem filmer jag längtar mest efter nästa år. Here goes nothing!

5) Mank
David Fincher är äntligen tillbaka nästa år med Netflix-rullen Mank, en filmbiografi om manusförfattaren Herman J. Mankiewicz och dennes ständiga konflikter med Orson Welles under produktionen av Citizen Kane. Behöver jag verkligen säga mer? Ah, just det, Gary Oldman kommer att spela huvudrollen och duon Trent Reznor & Atticus Ross kommer att stå för musiken. Netflix har haft ett riktigt bra flyt på sistone och jag tror att detta mycket väl kan bli en av årets bästa filmer...

4) How Do You Live?
Tekniskt sett har Hayao Miyazakis kommande animerade film inte fått något släppdatum, men jag håller fast vid ryktet om att uppväxtdramat ska släppas i samband med de olympiska spelen 2020 och då filmen har varit under produktion ett bra tag nu håller jag såklart tummarna för att det ska stämma. Och att filmen når Sverige också, såklart...

3) A Quiet Place: Part II
Paramount utlovade en matigare trailer nu vid 2020-snåret, men redan är jag helt såld på idén att fortsätta utforska den äckligt tysta världen och även om det finns en risk för att mystiken avtar ser jag enbart potential i att se hur resten av omvärlden hanterar monsterhotet. Föregångaren stod sig som en fantastisk överraskning och jag hoppas att man fortsätter leka med det tystlåtna konceptet på nya påhittiga vis.

2) Tenet
Säga vad man vill om Christopher Nolan som regissör, men det är få regissörer där ute som verkligen vågar skaka om actiongenren på samma sätt som denna briljanta karl och även om informationen om hans nya spionfilm är knapp ser jag starkt framemot att se hur Nolan tacklar tidsdimensionen på vita duken igen. En Nolan-film är ett bio-händelse som inte får missas, förhoppningsvis.

1) Dune
Vi vet i princip ingenting om Denis Villeneuves science fiction-epos Dune, men just nu finns det absolut ingenting hetare än denna "smutsigare Star Wars". Villeneuve har etablerat sig som en av världens främsta filmskapare idag och jag älskar i synnerhet Arrival och Blade Runner: 2049, som än idag står sig som några av de bästa filmerna jag har sett de senaste tio åren. Till skillnad från den där miniserien och Lynchs tappra försök tror jag att Dune kommer att leverera det som fans så länge har väntat på. Det lär kanske inte bli någon publikdragare, men kan bli en underbar start på nästa filmårtionde. Gott nytt på er!

De mest efterlängtade filmerna 2020

Mackan hälsar att han nu tittar på nyårsfavoriten New Years Eve och älskar varje sekund av det. Ser du någon film till nyår? Vilken film ser du mest fram emot år 2020?