Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Isle of Dogs var enastående

När den korrupte borgmästaren Kobayashi bannlyser alla Japans hundar till en sop-ö på grund av en hundburen smitta, bevittnar hans 12-årige skyddsling Atari hur hans älskade livvaktshund Spot tas ifrån honom och beslutar sig för att flyga till ön för att ta hem sin älskade jycke. Väl där möter han ett gäng hemlösa vovvar som mer än gärna hjälper sin nya ledare, till packledaren Chiefs stora förtret. Men jakten på Spot blir snårigare och betydligt mer komplicerad än jyckarna hoppades på...

Vissa filmer vet man, innerst inne, att man kommer älska. En sådan där film som känns gjuten just för dig, en film som tilltalar alla dina begär och som lever ett eget liv i ditt huvud redan innan filmen ens visats. Wes Andersons senaste stop motion-pärla, Isle of Dogs, är just en sådan film; en film som på förhand sett makalöst fantasifull ut och smärtan av min eviga väntan på filmen tynade bort så fort de aggressiva, japanska trummorna började dundra i biografen. Det är nämligen lätt att förälska sig i Andersons sagoaktiga kapitelindelade struktur, hans förtjusande känsla för bildkomposition och perfektionistiska symmetri, samt hur hans futuristiska Japan fullständigt sjuder av hyllningar till mästaren Akira Kurosawa (där vi bland annat kan känna igen klassiker som De Sju Samurajerna och Himmel och Helvete). Det finns också en påtaglig spänning mellan de bländande vackra resesekvenserna och Andersons typiska "deadpan"-komik som gör Isle of Dogs till mer en bara en odyssé med loppbitna jyckar; en minutiös sushitillredningsscen kan exempelvis te sig lika charmerande elegant som makabert mordlysten och ett lättsamt resemontage kan skymta deprimerande ögonblick från Kobayashis konspiration mot sina politiska fiender, vilket ger den annars enkla intrigen en alldeles utsökt visuell nerv som visar både framtänder och bett bland de mer bedårande djurscenerna.

Isle of Dogs är en förträffligt angelägen fabel om samhällets cyniska utveckling, vårt förhållande till naturen och att vara utfryst från samhället. De herrelösa hundarna drömmer om att hitta mening med sina liv igen, precis som herrelösa samurajer och för ledarhunden Chief blir denna ängslan efter en husse påfrestande; han har lärt sig att klara sig själv på gatorna så länge han kan minnas - varför vara en del av samhället som förkastade en? Det lätt att älska berättelsens och de distinkta karaktärernas starka driv, där minnesvärda karaktärer som den Lurtz-liknande Major-Domo kastar en Rasputin-liknande skugga över den hundhatande Kobayashi-dynastin och den fräkniga utbytesstudenten med politiskt engagemang helt dominerar scener med sin eldiga personlighet, ihärdiga detektivarbete och gigantiska afrofrisyr. Även hundarna har otroligt mycket personlighet och att bara höra Jeff Goldblums och Bill Murrays ljuva stämmor från pälskrabaterna är en helfestlig upplevelse i sig och är anledning nog för att betala för en biobiljett.

Allt detta, samt Alexandre Desplats underbara filmmusik, gör Isle of Dogs till en årets allra bästa filmer, om inte den bästa hittills. Om ni vill återvända till den varma tonen från Fantastic Mr. Fox eller vill hitta något nytt att gnaga på efter den utmattande Avengers-perioden, är Isle of Dogs en given rekommendation för dig som älskar Andersons unika filmstil - eller om du bara dyrkar film i överlag. Det här är sann filmkonst och hädanefter hoppas jag Anderson enbart ägnar sig åt stop motion-mästerverk som denna.

Isle of Dogs var enastående

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

A Quiet Place är ruggigt bra

Schhhh! Kan de höra dig, kan de jaga dig.

Världen är tyst, öde och märkligt fridfull när vi introduceras till en ensam familj på vift i en matbutik. Deras liv hänger på att vara så omärkliga som möjligt i denna post-apokalyptiska småstad och går barfota i ett spår av sand för att göra så lite ljud ifrån sig som möjligt. Varje vaken minut är en livslevande mardröm för den här familjen, som lever i ständig skräck för ljudkänsliga varelser som attackerar om man så ens råkar nysa. Det finns ingen räddning. Det finns inget hopp. Bara tystnad.

Detta är upptakten för John Krasinskis genialt berättade skräckdebut, där biopubliken sakta men säkert vaggas in en tillvaro där minsta knyst är bedrägligt och man sitter själv som på nålar för att inte själv råka hosta. A Quiet Place är nämligen uppslukande spännande i sitt enkla men ändå noggranna utförande, där detaljer är avgörande för familjens överlevnad och melodramat berättas med små medel. Det märks att Spielbergs klassiska hajfilm var en inspirationskälla, som bygger upp monstrets hotfulla närvaro på ett klassiskt och ändå uppfriskande subtilt vis. Varelsen är i princip alltid där; vakande, lyssnande, uppmärksam efter klantiga misstag, men vi behöver inte alltid se den för att få kalla kårar - det räcker gott och väl med att se majskornen dansa i vinden på bästa Signs-manér eller att se karaktärernas tårögda ögon när något råkar falla omkull för. Vi får visserligen små skymtar av otäckingen här och där, men när vi väl vet vad monstret är kapabel till vågar vi inte se den igen.

Krasinski, Blunt och barnskådespelarna gör alla bra ifrån sig, men den riktiga stjärnan i filmen är såklart den dövande tystnaden som omger karaktärernas ängsliga liv. Tystnaden trycker i princip på bröstet som om man befann sig under vatten och är så snyggt hanterat mellan karaktärernas olika perspektiv att det är synd att filmmakarna inte tog steget fullt ut och gjorde sig av med filmmusiken, som ju känns påträngande och onödig i den kusliga stillheten. Karaktärerna uttrycker ju redan sina känslor så väl utan att knysta ett enda ord - framförallt är Emily Blunt makalöst bra på att uttrycka sin rädsla genom minspel - så sentimentala strängar och klassisk hoppa till-musik känns ofta i vägen för den gestikulerande dramatiken. Några småklumpiga dialogscener stjälper också den annars dedikerade tystnadsplikten, men dessa stunder är få och helhetsintrycket gör tittaren ändå kallsvettig av ängslan.

För här finns scener så intensiva och så omtänksamt berättade att man fylls av både värme och isande skräck på samma gång och utan att säga alltför mycket kommer både monster- och skräckfantaster att få en kick av den opålitliga tystnaden. A Quiet Place bjuder på så många överraskningar och intelligenta lösningar att det faktiskt inte gör så mycket att filmens slutskede känns en smula repetitiv i sin ljudlogik, för det mänskliga drivet bakom varje beslut karaktärerna tar gör att vi verkligen bryr oss om denna arma människoflock. Kommunikationen, eller snarare bristen på den, står för hjärtat i familjedramat och bevaras ända in till den sista, nagelbitande bildrutan.

Bråkiga tonåringar och ljudliga mobiltelefoner kommer garanterat att tystna i biosalongen när denna nerviga skräckthriller väl börjar och planerar du att gå in biosalongen med prasslande godispåsar eller extra knapriga Pringles... kan du vara näst på tur.

A Quiet Place är ruggigt bra

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Annihilation var strålande

This post is tagged as: Netflix, Annihilation, Natalie Portman, Tuva Novotny, Science Fiction

Ni känner förhoppningsvis till Ex Machina-regissörens nya sci fi-rulle, Annihilation? Den visas just nu på Netflix här i Sverige och är en film som bara inte får missas om man är ute efter en ruggig science fictions-historia som stannar kvar med, långt efter att eftertexterna har rullat. Det är nämligen olustigt, stämningsfullt, härligt, obekvämt, obehagligt, flummigt och underbart på samma gång - det skakar om dig med sina kroppsliga skräckelement och feberdrömmar, men håller trivsamt om dig med sin skönhet och sublima mystik.

Natalie Portmans, som beger sig ut i en expedition i ett övernaturligt område för att hitta svar på sin makes försvinnande, är strålande i sin jakt på svar hon förmodligen aldrig vågat finna om hon visste vad hon hade att göra med och lämnar avtryck i sin självdestruktiva sorg och pliktkänsla. Tillsammans med Tuva Novotny och Jennifer Jason Leigh ger dessa kvinnor en stark närvaro i en mossig och levande värld som ändå luktar död och förruttnelse. Vi som publik vet egentligen lika lite som karaktärerna när de hittar märkliga fynd och filmen erbjuder dig egentligen aldrig några svar och ställer mer frågor ju längre in Natalie Portmans biolog närmar sig källan till naturfenomenen... men vem vill egentliga ha svar ur en sällsam sci fi-historia?

Jag har inte läst Jeff VanderMeers boktrilogi, som ju sägs vara riktigt bra och efter Garlands ljuvliga film kan jag mycket väl tänka mig att införskaffa dessa böcker för att fördjupa mig i och drömma mig bort till det muterande träsket som trotsar naturens alla lagar. Jag rekommenderar med andra ord denna bisarra och märkligt vackra film som inte bara lär etsa sig fast i minnet - det kommer även gro rötter i din kropp och röra om hela ditt system med sin originalitet och särart.

Annihilation var strålande

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Guillermo är Oscarskungen

Säga vad man vill om Shape of Water, men jag måste säga att det ändå var roligt att se Guillermo del Toro krama om sina Oscarsgubbar. Denne monsterälskande filmmakare har trots sin otroligt ojämna kvalitet genom åren alltid bjudit på något som är från hans egna vrickade filmvärld, något som alltid känns säreget och märkligt - och nu hoppas man att storvinsterna för Bästa Film och Bästa Regi öppnar lite fler dörrar för ett kommande Lovecraft-projekt, som ju skulle sitta som handen i handsken för denne varme och vurmige monsterdyrkare. Låt oss hålla tummarna för ett återuppväckt intresse för At The Mountain of Madness, även om Lovecraft inte direkt är känd för sina lyckliga Hollywood-slut...

I övrigt då? Rätt väntade priser, måste jag säga - även om det var välförtjänta. Darkest Hour var en rätt trist och förutsägbar Oscarsbete, men det var på tiden att Oldman fick ett pris för sin talang och för sin spektakulära filmresa i stort. McDormands pris var given och helt klart välförtjänt - den kvinnan kan ju inte göra fel i mina ögon, en skådespelerska i mästerklass. Också roligt med Chilensk filmvinst! Tyvärr blev det inte svensk guld för Ostlund här, men den omtalade The Square får helt enkelt maka på sig - för En Fantastisk Kvinna var... öh, ja, helt fantastisk och är en högst angelägen tragedifilm om identitet som förtjänar mer uppmärksamhet och kärlek. Viva Chile!

Såg du galan i natt? Förtjänade del Toro de tyngsta priserna?

Guillermo är Oscarskungen

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Debiruman: Crybaby!

Jag förstod inte vad kalabaliken rörde sig om till en början, varför folk hyllade den Netflix-exklusiva animen Devilman: Crybaby så mycket. Jag gillade den smidiga animationen och det fantastiska soundtracket, men det hela kändes till en början som krystat, långsökt och löjligt försök att visa upp så mycket bröst som möjligt - något som inte är så konstigt med tanke på att skaparen bakom Devilman är ingen annan än fanservicepappan Go Nagai himself, en pervers herre som bland annat ligger bakom verk som denna. Det hjälpte inte heller att hela premissen i sig kändes tunn i sig, där en blödig halvdemon går runt och dödar elaka demoner i en värld som helt saknar logik.

Men ändå blev jag... tagen, på något vis. Jag överraskades över hur mycket jag brydde jag brydde mig om löperskan som hamnar i den populära tjejens skugga, jag brydde mig om den kristna familjen som av någon anledning alltid glömde att mata sin katt och jag brydde mig till och med om freestyle-rapparna som brukade sammanfatta stämningen i deras hemstad... särskilt med tanke på att serien är designad för att förstöra din själ. Det fanns bevisligen ett hjärta bakom demonkonceptet, som lades till enbart för att rycka det ifrån tittaren så fort den fick chansen. Scenen där exempelvis en pappa överväger att skjuta sin demonson, som sakta äter upp sin mor, är plågsamt utdraget och vi ser den emotionell berg-o-dalbana som pågår under faderns ångestfyllda yta i vad som kändes som mer än fem minuter av ren fasa. Jisses. Eller vad som sägs om ett av det näst sista avsnittet, som spårar ur i en sådan förgörande skoningslöshet att det skulle få de värsta fähundarna i Game of Thrones att rodna.

Det där syndiga och det oskyldiga skapade i längden en bra kontrast och det slog mig senare mot seriens slut att mycket av den sjabbiga tafatthet som serien led av till en början fanns där av en anledning och blev förvånad över hur mycket som klickade i slutet, som mynnar ut i en förgörande och märkligt uppfriskande känsla som förde tankarna till det klassiska Neon Genesis Evangelion-fenomenet. Jag hade inte planerat att fastna för detta, men ändå satt jag där, häpen av hur medryckt jag blev i slutändan.

Devilman: Crybaby är med andra ord sexuellt laddat, brutalt, äckligt, mörkt... och oväntat emotionellt och vackert.

Debiruman: Crybaby!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus