Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Bäst på Netflix (1)

This post is tagged as: Netflix, Topplista

Efter suveräna filmer som Hold The Dark och Apostle har Netflix-utbudet verkligen imponerat på sistone, vilket ledde till en diskussion om Netflix-utbudets starkaste produktioner hittills... vilket i sin tur ledde till en rad "Bäst på Netflix"-listor där vi motiverar våra tio plock. Så nu kör vi!Vilka är era favoriter? Håller ni med om denna lista?

10) American Vandal
Mockumentären, som kretsar kring mystiska vandaler som utför vulgära dåd för att få uppmärksamhet i media, verkade mest larvig och hopplös sett till premissen. Men tji fick jag - det visade sig vara en engagerande och syrligt satirisk samhällskommentar om sociala mediers starka förhäxning hos tonårskulturen och även en uppfriskande dissekering av brottsgenren i sig, som en slags drift på populära serier som Netflix-succén Making a Murderer. Historien om vandalen som smög in laxermedel i skolmaten och lät elever skita på sig var särskilt iögonfallande och som visade på överraskande stor skärpa och sinne för balans mellan det påtagligt jordnära och det absurt bisarra. Det känns som en premiss som aldrig borde ha fungerat från början och ändå klarar serieskaparna uppgiften galant med hjälp av klyftiga perspektiv som lyfter ett annars intressant drama om att vara en amerikansk tonåring som förlorat sin kommunikationsförmåga i dagens dömande digitala era.

9) A Series of Unfortunate Events
Som ett fan av Syskonen Baudelaire-böckerna var det lätt att förälska sig i denna lekfulla och visuellt sprakande barnsaga om livets grymheter. Med hjälp av snillrika tvister och den dystra inramningen lyckas Netflix-versionen av Baudelaire-barnens högst olyckliga omständigheter hitta sin egen röst, samtidigt som den gör källmaterialet rättvisa och botar den depression som uppstod när det aldrig blev någon uppföljare på den ordentligt underskattade 2004-filmen. Visst är strukturen strikt repetitivt och avsnitten är - likt böckerna - skrivna på samma olycksbådande mall, men det är ju också lite av poängen med Lemony Snickets tragiska berättelse; de tre föräldralösa syskonen bebor hamnar ständigt i en ond cirkel av självupptagna, egoistiska och rent av barnsliga vuxna förebilder som saknar förmågan att sätta sig in i barnens skor och inse att världen är bra mycket grymmare och hänsynslös än de tror. Dessutom är Neil Patrick Harris hutlöst underhållande som den patetiske greven Olaf och jag längtar efter den tredje och sista säsongen...

8) Daredevil
Trots att den andra Daredevil-säsongens kvalitet sjönk markant mot finalen, var det ändå ett sant nöje att följa Matt Murdocks karaktärsutveckling hela vägen och är en serie som inte bara visar vilken potential TV- serietidningsvärldar faktiskt har - Daredevil som dramaserie uppfyller till och med superhjältepremissen på bästa möjliga sätt och är idag fortfarande en av de bästa superhjälteserierna som går att hitta idag. Inte nog med att Daredevil permanent tvättade bort den bittra eftersmaken som den ohyggliga Ben Affleck-rullen lämnade efter sig, den visade även att en serietidningshistoria var så mycket mer än bara de explosiva Avengers-hoten; det var en djupdykning hos karaktärer vi lärde känna från serietidningsrutorna och som gav figurerna nytt liv, nya perspektiv. Vincent D'Onofrio kan också mycket väl vara en av de bästa och mest minnesvärda antagonisterna jag har sett i en Marvel-produktionen. Efter mitt besök hos Daredevil-studion i New York är jag dessutom fullständigt övertygad om att den tredje säsongen mycket väl kan bli den bästa hittills och jag har nog aldrig varit så laddad på en superhjälteserie som jag är nu...

7) Okja
E.T. möter köttindustrin i denna magvridande, originella och enastående vuxensaga om mänsklighetens inre korruption och vår fördärvade relation till naturen. Den talangfulle Snowpiercer-regissören Bong Joon-hoo skiftar mellan mardrömslikt mörk humor med en barnfilms oskuld i en överraskande lyckad blandning som sätter en genetiskt avlad super-gris och en modig liten flicka i centrum för denna skruvade kidnappningsthriller. Filmens excentriska natur och den ljuvligt överdrivna företagskapitalistismen gav filmen en kall och visuell knorr som kontrasterades väl med den grönskande, sällsamma sentimentaliteten och filmen behövde inte heller köra in moralkakor i halsen på en - allt man behövde göra var att luta sig tillbaka och bara njuta av denna störtsköna neddykning i mänsklighetens mörka vrå. Fram till slutet, det vill säga - då var man så emotionellt utmattad att man för ett väldigt kort ögonblick övervägde att dra ner på köttkosten...

6) Manhunt: Unabomber
Jag hade till en början inga större förhoppningar om denna miniserie när jag hörde att dunderklåparen Sam Worthington skulle spela en av de ledande FBI-utredarna i fallet, men även om delarna där Worthingtons samlingskaraktär Fitzgerald möter Kaczynski är uppenbart fiktiva visade sig serien vara en läskigt kylig, kalkylerande och ytterst aktuell berättelse som kröp under skinnet med skärpa, spänning och nerv. Bara avsnittet där vi faktiskt får lära känna Kaczynski fram tills han förvandlades till den mördare vi känner till idag var anledning nog att följa fallet, gjordes med iskall precision och som ändå lyckades skapa ett sympatiskt band med Paul Bettanis djupt störda individ fram tills brevbombsdåden ägde rum. Miniserien var rik på utsökta detaljer och blixtrande observationer som gjorde att man inte ville missa en endaste sekund av denna välskrivna och rafflande seriemördarthriller, vilket snabbt gjorde Manhunt: Unabomber till en given Netflix-favorit.

Bäst på Netflix (1)

5) GLOW
Den hypade wrestlingkomedin levde sannerligen upp till sitt markanta rykte och enligt mig är detta mycket tack vare huvudrollsinnehaverskan Alison Brie som andas in en desperation, ängslighet, passion och äkthet i den sjaskiga bransch hon väljer att nästla sig i. Redan från det briljanta pilotavsnittet är det lätt att se hur begåvad Brie är i rollen som den panka skådespelerskan Ruth, som med en nedbruten självkänsla ändå gör allt i sin makt för att odödliggöra sig själv som en stark kvinnlig wrestling-karaktär och resultatet är ett ordentligt uttrycksfull, oväntad och livad knockout som får vårt innersta 80-talsblod att pumpa hejvilt. Dessutom är serien smockad med glittriga gladiatorer i de mest bisarra pudelfrissor som alla tillför sin egen energi och personlighet i den sunkiga slagsmålsringen och vars snabbkäftade kaxighet oftast fick tårarna att spruta av skratt. Konceptet kändes lika okonventionellt som det var rått och ruffigt och berättandet var lika tajt som de mycket strama wrestling-kostymerna, vilket gjorde denna pudriga och passionerade pärla till mer än bara en 80-talskomedi.

4) The Crown
Att inte ha med det påkostade historiedramat The Crown i en lista över de bästa produktionerna hos Netflix är inte bara obligatoriskt - det är i princip ett brott mot mänskligheten att inte erkänna dess storhet. Så bra, driven, emotionell, sofistikerad och övertygande är nämligen den uttömande historien om drottning Elisabeth II, som enligt mig är definitionen av en mysserie; man vill bara vira om sig i en filt med en kopp brittisk te och supa in seriens kungliga intriger, personliga dilemman och de många uppoffringarna med största varsamhet. Förutom starka skådespelarinsatser från bland annat Claire Foy och Matt Smith, fångade serien in dig i de kungliga hallarna med strålande foto, ljuvlig musik och enastående regi som knöt samman den komplicerade familjens många snåriga silkestrådar. Jag längtar verkligen efter den tredje säsongen, som ju spolar framåt i tiden och som har ersatt en redan magnifik ensemble. Kunglig underhållning av allra högsta klass, helt enkelt.

3) Maniac
Antingen älskar man Cary Fukunagas utflippade drogtripp eller så hatar man dess pretentiösa premiss, har jag märkt efter flertalet konversationer med redaktionskollegorna och vänner. Jag förstår såklart kritiken, men redan minuter in i serien var jag som förälskad. Hypnotiserad. Trollbunden av denna triumferande hjärnskrynklar-odyssé. Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vare sig Jonah Hill eller Emma Stone, men på något magiskt sätt lyckades detta djupt terapeutiska drogdrömmeri få mig att älska Stones och Hills vilsna själar och vars undermedvetna livsöden sammaflätas i en omtänksam, romantisk, vacker och uppmärksam vänskapshistoria. Den retrofuturistiska 80-talsestetiken kändes som helt rätt inramning för denna saga om ensamhet, skuld, skam och hur mycket vi tar för givet att bara... lyssna, öppna upp sig, att älska sig själv för den man är - med brister och allt annat som kommer med livet. Maniac är sagolikt söt och är en av de mest underbara upplevelserna som går att hitta hos Netflix just nu.

2) Mindhunter
Det kändes som att Mindhunter, den David Fincher-ledda thrillern om den banbrytande profileringstekniken hos FBI, kom från ingenstans när det väl begav sig. Jag minns att serien knappt marknadsfördes och ingen visste riktigt vad man skulle förvänta sig av den gråa thrillern, men numera anser jag att detta är en av Netflix-tjänstens obligatoriska TV-upplevelser. Mindhunter är en polerad guldklimp som bländar tittaren med sin läckra iscensättning och psykologiska prägel, som hänför oss med strålande manus och lika lysande skådespelare. Ibland blev man ju som förstenad och kallsvettig av intervjuscenerna, som om de vore hämtade från verkliga inspelningar, som om karaktärerna trängde sig in i ens huvud och vägrade släppa taget; så sylbladsvass, tät och naturlig är seriens pingpong-växlande dialog och visade att man inte behövde ta till seriemördarklyschor för att göra en seriemördarthriller engagerande. Huvudrollsinnehavarna kändes perfekta i rollerna, där det ljuvliga samspelet mellan kollegor och djupt störda brottslingar gav serien en alldeles unik vinkel och en säregenhet av sällan skådat slag. Till skillnad från många serier i liknande genrer, ödslades inte en endaste minut på irrelevanta sidospår och minsta replik och handling har betydelse.

1) Bojack Horseman
Det är direkt tärande att kika på Bojack Horsemans liv; vad som först ter sig som en typisk vulgär vuxenkomedi förvandlas plötsligt till en gripande, smärtsam, existentiell och djupt dyster påminnelse om ens ovillighet att förändras, att bryta onda mönster. Vem hade alltså anat att Bojack Horseman - en utflippad Hollywood-satir om en alkoholiserad häst - också visade sig vara en av de mest emotionellt dränerande upplevelserna som Netflix någonsin har bjudit på? Jag var direkt chockad när serien på ett ögonblick vände till det bättre och fem säsonger senare har jag nog aldrig beundrat serien så mycket som jag gör nu. Inte nog med att serieskaparna ständigt hittar nya, påhittiga sätt att tackla Bojacks depression - serien hittar också alltid rätt berättarram och sinnesstämning för att sätta sig in i karaktärernas rätta skor. I exempelvis favoritavsnittet från den senaste säsongen höll Bojack ett begravningstal från ett tre-fyra kameravinklar, i tjugo minuter. Det var allt. Och jag älskade varje minut av den hjärtskärande ärlighet och hopplöshet som karaktären förkroppsligar. Jag älskade att man inte behövde se mer än så och att bara låta Bojack, till synes, prata med sig själv, till en publik vi aldrig ser och se rakt in i hans urgröpta själ. Det tåls alltså att sägas igen: Bojack Horseman är den bästa Netflix-produktionen någonsin har gjort och det är med ångestframkallande iver som jag ser framemot den sjätte säsongen nästa år...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Ett snack med Daredevil

Ett snack med Daredevil

This post is tagged as: Marvel, Netflix, Daredevil, Säsong 3, New York, Reportage, Gamereactor, Superhjältar

Det har alltid varit en dröm att närvara under film- och serieproduktioner, ända sedan jag studerade manusförfattande för ett antal år sedan. Det är ju en helt annan upplevelse att se manusblad förvandlas till verklighet, så ni kan tänka er hur exalterad jag blev Netflix bjöd in Gamereactor till en exklusiv turvisning av den brännande heta Daredevils-säsongen - och jag fick i uppdrag att resa hela vägen till New York för att träffa seriens skådespelare och utforska vad den nya säsongen har att erbjuda.

Jag reste iväg för att träffa Hell's Kitchen-invånarna redan i slutet av februari, då Beast from the East fortfarande härjade i Europa (ni kan ju ana paniken när det knappt gick tåg eller bussar till flygplatsen) och sedan min oförglömliga rundtur i Daredevil-studion har jag ruvat på en smällfet artikelserie i hela sju månader. Det var inte en lätt vänteperiod innan embargot lyfte - jag ville så gärna dela med mig av allt jag fick se och intervjuade om. Idag blev det dock äntligen dags för den första delen av tre reportageartiklar om Daredevils nya äventyr (som går att läsa här) och imorgon fortsätter djupdykningen i Hell's Kitchen.

Den tredje säsongen av Daredevil får premiär den 19 oktober hos Netflix och vill du veta mer om vad vi kan förvänta oss av den tredje Marvel-säsongen i höst - en säsong som jag är övertygad om kan bli den starkaste hittills - vet du alltså var du kan vända dig. Hur ser dina förväntningar ut på den tredje säsongen?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Maniac är alldeles, alldeles, alldeles underbar

Universum kan vara en ensam plats. Förkrossande kall, och tom och ensam. Ibland känns det bättre att bara vara ensam - så man slipper känna sig mer ensam bland folk. Folk som ändå bara uppkom ur stoft. Dör, och blir till stoft. Vi kom till från ingenting och slutar upp till ingenting.

Den schizofrene Owen (en mager Jonah Hill) och den drogmissbrukande Annie (Emma Stone) befinner sig i detta svävande stoft i Cary Joji Fukunagas dämpade, alternativa New York. Deras retrofuturistiska Amerika, denna trånga och bleka huvudstad som tillåter utpressarfirmor att operera lagligt och där människor kan hyra en mycket påläst låtsasvän att dela nostalgiska minnen med, har tappat fotfästet om de där små sakerna, de små kontakterna med medmänniskor som bekräftar oss vänner, familjer, vänliga främlingar. Det rör sig inte om någon renodlad dystopi; folk i allmänhet är bara jävligt ledsna. Varför skulle vi inte vara det? Stoftet är så kallt, så okänt. Särskilt Owen, som saknar någonting verkligt och påtagligt i sitt liv, men som räds att såras igen. Särskilt Annie, som försöker dämpa en tom grop i sin mage och som tycks tappa bort allt viktigt i sitt liv. Dessa är främlingar - fantastiskt spelade, för övrigt - som bara vill hitta lite fotfäste igen.

Justin Theroux, en av grundarna till ett revolutionerande läkemedelsexperiment, anser sig ha lösningen till deras problem. Allas problem - den psykiska ohälsan. Vilken fantastisk man det här är - inte bara som en av televisionens allra bästa skådespelare just nu. Också som en härligt frenetisk figur som med hjälp av tre drogpiller - A, B, C - kan hjälpa Owen och Annie att ta itu med sina undermedvetna problem och bli botade för all framtid. Men den mänskliga emotionella världen är inte att leka med, visar det snart sig och dessa främlingar blir plötsligt med om en oförglömlig och gemensam knarkresa där fantasier om eskapader blandas ihop med den oerhörda pressen från verkligheten.

Jag älskade den, denna Netflix-pärla. Jag älskade detta kärleksbarn mellan Inception, The Leftovers, Brazil, Eternal Sunshine of a Spotless Min och eXistenZ. Jag älskade dessa plågade karaktärer och deras utomordentliga utspel. Jag älskar hur varje avsnitt överraskar och engagerar, hur varje avsnitt andas sin egen luft och hur Owens och Annies öden flätas ihop ju längre in drogbehandlingen de kommer. Det är en helgalen kallsvettig tripp ner i skuldens och skammens vrå, men man viras samtidigt om i en varm mänsklighet och klappas av en skruvad finurlighet som saknar gränser. Åtta påfrestande, hypnoitiska, hysteriska förtrollande, genomarbetande timmar som tacklar olika genrer känns i slutändan som ett par minuter som blixtrat förbi. Framförallt tar den vara på äktheten i denna visuella och febriga potpurri; ett tryggt huvud mot en axel, en lång längtande blick, doften av hemmabryggt kaffe, en våldsam kyss, en oskyldig fantasi.

Allt det här snacket om universums uppkomst, det ödsliga stoftet och meningslösheten... Äh! Allt man egentligen behöver är en vän som lyssnar.

Maniac är alldeles, alldeles, alldeles underbar

En av årets absolut mest förtrollande upplevelser

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Incredibles 2 var strålande

This post is tagged as: The Incredibles 2, Brad Bird, Pixar, Animation, Recension, Superhjältar

Äntligen! Uppföljaren till Brad Bird-klassikern The Incredibles är här efter 14 år och det var en ren fröjd att återbekanta sig med superfamiljen Parr i denna fartfyllda och spektakulära tvåa. I en tid där Marvels och DC:s trikåklädda brottsbekämpare räddar världen på daglig basis känns Brad Birds Bond-doftande värld som en uppfriskande actionsemester och den här gången är tonen mer lättsam än sin föregångare; samhället har fortfarande svårt att acceptera superhjältar i sin vardag efter ett kostsamt slag mot mullvadsgubben från förra filmen och detta tvingar familjen att retirera, men en entusiastisk mediapamp startar en politisk kampanj för superhjältars rättigheter och väljer ut Elastigirl som representant för de "illegala". Pappa Bob, som kämpar med att dämpa sin kraftiga avundsjuka, tvingas stanna hemma för att se efter ungarna.

Brad Bird har återigen lyckats skapa en naturlig och påtaglig familjedynamik som andas av frustration och genuin kärlek. Det är inte direkt nyskapande att "vända" könsrollerna vad gäller föräldrarnas nya arbetsuppgifter, men man känner verkligen med Bob och ärligt talat älskar jag att bara se familjen vara sig själva utan att behöva tänka på att dra på sig de röda kostymerna för minsta lilla. Berättelsen om Elastigirls comeback är också tät och den mystiske antagonisten Screenslaver - som många amerikanska kritiker menar var för svag i jämförelse med psykopatiska Syndrome - är också överraskande fascinerade och jag gillar att man leker mer i skuggorna den här gången. Screenslaver är mer av en "bakom kulisserna"-skurk som gör sig allra bäst osedd och höljd i mystik, vars filosofi om dagens passivitet klingar extra starkt idag och gjuter in en välbehövlig dos mörker bland de gulligare familjemomenten.

Actionscenerna är också hisnande och är mästerligt utförda, in i minsta detalj. Absolut toppklass. Musikkompositören Micheal Giacchino har inte bara lyckats överträffat sig själv med sina bombastiska trumpeter; Brad Bird har ännu en gång bevisat att han har en förmåga att verkligen befinna sig i stundens hetta, man dras nämligen lätt in i händelseförloppen genom Birds uppmärksamma perspektiv och man slukas helt och hållet av spänningen. Exempelvis filmens mest intensiva scen, ett våldsamt slagsmål i ett klaustrofobiskt utrymme, är som tagen ur någon slags seriemördarthriller och är proppad med kusliga detaljer. Många actionfilmer idag kan bara drömma om att vara såhär nagelbitande.

Incredibles 2 var strålande

Uppföljaren är dock inte riktigt lika vass som sin fantastiska föregångare vad gäller strukturen för sin berättelse och när vi väl tittar in hos Bobs kaotiska pappaliv - som förvisso är smockad med komiska scener - facklar filmens fokus något och bromsar mest drivkraften från den rafflande huvudstoryn med mamma Helen, som ju trappar upp sin jakt på den lömske Screenslaver. Nästan som att Bird ville få med lite väl många idéer och tappade tråden någonstans i mitten av filmen. Jag hade också önskat se mer av de nya superkaraktärerna, däribland en bedårande fangirl vid namn Voyd som knappt kan tala normalt när hon är i närheten av Elastigirl. Men när Elastigirl väl lokaliserar storskurken börjar trådarna flätas naturligt ihop igen och den tredje akten är en non-stop actionfest med så många finurliga och smarta lösningar att man sitter med ett stort leende på läpparna ända tills eftertexterna har slutat rulla.

Filmen är som allra bäst när man för ett ögonblick glömmer bort att man tittar på en animerad film och att vi har att göra med mänskliga karaktärer, snarare än glättiga CGI-figurer. Pixars animation har kommit en lång väg sedan första Incredibles och det är direkt förbluffande hur vackert och livfullt spektaklet kan vara. Incredibles 2 är en äventyrlig, spännande, rolig och sinnesjukt läcker film som rekommenderas varmt i denna ruggiga höstmörker. Filmen må som sagt inte nå upp till första filmens förnäma fokus och dess superskurk - något som tydligen beror på att Pixar drastiskt förkortade produktionstiden för filmen - men vi har ändå att göra med rasande underhållande superhjälterulle med både hjärta och själ.

Ett varningens ord till epileptiker dock - filmens absolut bästa och mest intensiva scen råkar också vara en mardrömslik ljusshow

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Disenchantment var charmig

This post is tagged as: Netflix, Animerat, Tv-serier, Matt Groening, Simpsons, Futurama, Disenchantment

Jag pratar om den nya animerade TV-serien från Simpsons-pappan Matt Groening, alltså. Den som just nu går på Netflix och som har roat mig kungligt i några dagar nu. Efter succéerna Futurama och Simpsons Groening nu försökt sig på en medeltidsfantasy om en alkoholiserad prinsessa (Abbie Jacobson) som flyr från sina kungliga plikter så fort hon får chansen och drar ut på farliga äventyr med demon Luci (Eric Andre) och den lojala alven Elfo (Nat Faxon).

Till en början känns seriens början rätt skakig och osäker på sig själv; det är något med den slöa timingen, det tystlåtna soundtracket och några småtaffliga animationer som gör att några kul sekvenser och skämt inte riktigt landar rätt. Manusförfattarna spenderar också lite för mycket med att etablera vad varje karaktär vill i sina liv och drar ut en annars underhållande fantasyfars. Till skillnad från exempelvis Simpsons får Disenchantment-avsnitten lite mer spelrum att stoja i, som nu följer halvtimmesformatet och det märks att flera scener fylls ut med repetitiva gags.

Efter den tröga piloten och en ojämn andra episod blir serien plötsligt genast roligare och man börjar känna igen kvickheten från både Futurama och Simpsons. I synnerhet avsnitt 4, där Bean håller en gigantisk FF-fest och avsnitt 5, där Bean förvisas från slottets bekvämligheter, bjöd på allra mest skratt och som visade att serien har all potential att bli ännu en Groening-klassiker. Det är nämligen lätt att tycka om karaktärerna och man vill genast utforska denna skruvade medeltidsmytologi. Framförallt älskar jag John DiMaggios korpulente Kung Zog, som med sin raspiga röst, burdusa natur och arga mummel dominerar majoriteten av scenerna han är med i. Även bifigurer som kungens annonsör och Beans tjänarinna roar något oerhört och det känns som att författarna nu har en rätt stadig grund att stå på i fortsättningen.

Disenchantment var charmig

Tyvärr bestämmer sig serien för att följa en mer rättfram intrig mot slutspurten och pajar lite av konceptets komiska potential. Plötsligt får serien för sig att bli lite mer seriös och när ett flertal dramatiska händelser förändrar Beans och kungens liv slutar det löpande skämtbandet, skratten tystnar. Jag har ingenting emot lite mer personliga och dramatiska berättelser - något som både Futurama och Simpsons har fixat galant - men det sista avsnittet blev inte mycket mer än en gigantisk cliffhanger som varken tillfredsställde eller underhöll särskilt mycket. Förvisso är det kul att se Groening experimentera lite mer med det bekanta komediformatet och mängden lösa trådar tyder på att en andra säsong definitivt är på gång, men detta gör att första säsongen mest känns inkomplett och lämnar lite väl många frågor efter sig.

Ändå känns Disenchantment lovande; författarna har mest skrapat på ytan och av det lilla vi har fått se av Dreamland känns genuint. Visst kan regin kännas oinspirerad ibland, animationen kan kännas stel och vissa avsnitt - som när Bean blir ambassadör - lider av ett märkligt sömnigt tempo, men som ett första kapitel känns serien ändå oemotståndligt charmigt och mysigt. Jag ser framemot att se var Beans öde tar henne härnäst...

Trailer

Har du sett Disenchantment? Vad tyckte du om serien?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus