Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

HBO:s Watchmen ser äckligt lovande ut

Efter att den senaste trailern för HBO:s Watchmen-satsning dundrade på nätet var det flera som verkade ha tappat suget för Lindelofs gråa serietidningstolkning, där flera pekar på det faktum att TV-serien inte tycks ha så mycket gemensamt med den färgstarka förlagan trots de många uppenbara referenserna. Det är såklart för tidigt att avgöra hur trogen HBO-showen faktiskt är Alan Moores och Dave Gibbons blytunga serieroman, men hittills ser det originellt och något vrickat ut. Fräscht. Annorlunda, men ändå inte helt distanserad från källmaterialet. Det finns något deppigt och tungt över trailerna som har släppts och som likt serietidningen är intresserad av att utforska en gråskala bakom maskerna.

Det skadar såklart inte heller att det hittills påminner lite om The Leftovers i sin ton, en serie jag förälskade mig i under dess två sista säsonger. Om något bevisade ju den serien att Lindelof - som tidigare svikit med bleka mysterier i Tomorrowland, Prometheus och Lost - kunde göra det bästa tänkbara nytta av "mystery box"-konceptet och lyckades få till en trovärdig mänsklighet, vilket gjorde att karlen vann lite av mitt förtroende. Jag tror stenhårt på att hans Watchmen-vision kommer att hitta en egen grund att stå på, samtidigt som den troligen lyckas respektera källmaterialets tematik.

Lite som med Joker-filmen med Joaquin Phoenix. Vissa fans blev tveksamma när Todd Phillips avslöjade att clowndramat skulle vara mer av en vild fritolkning snarare än en trogen serietidningstolkning (även om det luktar lite The Killing Joke), men det var ju det som gjorde filmen desto mer spännande: den har också potentialen att respektera den ikoniska figuren, samtidigt som den kan köra sin egen grej och utforska karaktären på djupet från andra utgångspunkter. Det finns anledning att se fram emot oktober, med andra ord. Är du taggad på nya Watchmen?

HBO:s Watchmen ser äckligt lovande ut

Mucka inte med denna nunna!

Toy Story 4 var underbar

Nej, Toy Story 4 slår inte Toy Stoy 3. Bara för att få det överstökat. Trean avslutades ju så perfekt och så känslosamt att det egentligen inte är så konstigt att höja ögonbrynet när en uppföljare plötsligt kom på tal. Det är bara naturligt att reagera så i en filmindustri som är beroende av att mjölka de sista dropparna från välkända franchiser. Andy flyttade hemifrån och leksakerna hittade ett nytt hem. Woodys och Andys historia var slut.

Men inte Woodys. Den gamle tygsheriffen känner fortfarande av ett tomrum som inte riktigt kan fyllas av ett nytt barn att vara lojal till. Bonnie har nämligen hittat en ny favoritleksak i form av suicidale Forky, en existentiellt splittrad spork som vill inget annat än att kasta sig i närmaste soptunna och värma sig i skräpets trygghet. Woody ser det som sitt heliga uppdrag att skydda plastbesticket från att hoppa ut från första bästa fönster, men när han på vägen stöter på sina gamla flamma Bo Peep kastas Woodys liv upp och ner - på både gott och ont.

Det är överraskande att se hur mycket mer som finns att berätta från leksakernas perspektiv, även om publiken snabbt kan räkna ut var historien är på väg. Framförallt är det roligt att se hur långt plastdockorna och mjukisdjuren är villiga att gå för att hitta någon slags närhet i sina liv igen, som här tvingar många leksaker att riskera sina plastiga ändor i flera våghalsiga strategier. Förutom sporkens existentiella kris är återföreningen mellan kofösaren och porslinsdockan en av filmens allra bästa aspekter. Interaktionerna mellan dockorna känns naturlig och varm, även när deras olika livstilar krockar som mest och bjuder på flera bedårande scener ihop. Jag uppskattar också den stora skaran karaktärer, som alla tycks bjuda på en egen energi och ingjuta fräscha personligheter till en redan rapp historia - framförallt gillar jag Christina Hendricks tragiska 50-talsdocka Gabby och Keanu Reeves helsköna stuntfigur Duke Ca-Boom.

Det är också värt att nämna att den fjärde filmen lyckas balanserar komedin och mänskligheten minsta lika bra som sina föregångare - särskilt på det emotionella planet. Ibland kan jag dock tycka att det blir lite överbelastande med så många storytrådar, vilket är något som tidigare filmer i serien lyckas undvika och ibland kan man sitta och undra hur människorna varken hör eller känner av hur panikslagna leksaker pratar och kastar sig omkring. Dessutom har vissa element tendensen att kännas något återvunna. Men när Randy Newmans djupt nostalgiska musik är det svårt att inte falla för leksaksdramat en fjärde gång. Med andra ord är Toy Story 4 ett sevärt och påhittigt kapitel som faktiskt ger lite mer mersmak.

Toy Story 4 var underbar

Rise of Skywalker kommer att bli pajig

Jag gillade som sagt flera element hos The Last Jedi (som jag ansåg vara "fantastisk" när det väl begav sig). Jag gillade hur desillusionerad Luke var, jag gillade Reys hopplösa resa och jag gillade bandet hon hade med Kylo. Men det tåls att sägas igen: Rian Johnson gjorde verkligen ingenting betydelsefullt av materialet. Det är en rörig film som, till skillnad från sitt rykte, egentligen inte riktigt vågade dra mattan under våra fötter när det väl gällde och var förbluffande tom i grunden.

Två år senare får jag inte riktigt någon aptit för Reys resa längre. Varken Palpatine eller Darth Rey (en uppenbart missvisande scen) i den nya D23-trailern tycks kunna ändra på saken, då det egentligen inte finns någon anledning att vara exalterad längre. J.J. Abrams går på ren desperation här: släng bara in allt som kan locka tillbaka fansen. Släng in Palpatine och 10000 stjärnkryssare, varför inte. Släng ihop en premiss om att detta är slutet för alla trilogier i serien, som om det var menat att vara så. Jag väntar mig att få en ny Into Darkness: fartfylld och underhållande, men patetisk, forcerad och helt död på nya idéer. Star Wars på automatik, i princip.

Därför känns västern-influerade The Mandalorian mer som ett steg åt rätt håll - så långt från allt som heter Skywalkers, som bara möjligt. Star Wars är som bäst när det smutsar ner sig lite. Jag är också pepp på en ny säsong från Dave Filoni-serien Clone Wars, som efter en barnslig och trög första säsong förvandlades till ett moget, tragiskt och engagerande komplement till de usla prequel-filmerna. Jag kan dock inte riktigt säga att jag är lika sugen på Obi Wan-serien. Som många andra tycker jag att Ewan McGregor är extremt charmig i rollen, men karaktärens medverkan i både Clone Wars och det minimala inhoppet i Rebels kändes mer än tillräckligt. Det finns hopp för fler mäktiga rymdsagor i Disneys händer, men då få man sluta påminna om hur mycket bättre galaxsagan var förr. Finns det någon aptit kvar för en galax långt, långt bort?

Rise of Skywalker kommer att bli pajig

EEEEEeeeeviiiiilllll

Death "BEEBEE" Stranding ser tråkigare och tråkigare ut

Kojima har alltid förundrat mig med Metal Gear Solid-spelens knäppa humor, snortajta smygande och oförglömliga karaktärer. De spelen är rena rama spelbibeln för mig - det är en spelserie som värmt själen under hela mitt tonårsliv och som fortfarande sitter i benmärgen. Även om femman aldrig tillfredsställde på ett storymässigt plan fanns det ändå en lekfullhet och charm som gjorde det svårt för mig att inte återvända och bara lattja runt i öknen. Med Death Stranding har Kojima många gånger kittlat min fantasi och väckt mitt intresse, men ju mer vi får se av denna stjärnspäckade titel, desto mer oroar det. Det är såklart Kojimas intention att aldrig avtäcka spelets mysterier fullt ut, han vill inte bränna sin gåtfulla krut på en gång - han gillar att trolla publiken, skapa frågetecken, förvirra, förbrylla. Som bra konstnärer brukar göra. Vi kan väl bara klia apkraniet och hylla vår gud i Kojima-kyrkan.

Men det senaste "gameplay"-klippet och filmsnuttarna från Gamescom 2019 är såklart mer av samma visa. Samma sak vi har sett tidigare (eller snarare mer av ingenting, beroende på hur man ser saken). Mycket vandring, mycket vaga ledtrådar, mycket flum. Men framförallt mycket mer vandring med Walking Dead-stjärnan Norman Reedus över isländska slätter. En liten pisspaus, en stretchande Geoff Keighley-animation och ett platt fall mot marken med ansiktet som landningsdyna. Njae. Trailersnuttarna med The Leftovers-tjejen och Guillermo del Toro var rätt intetsägande i sig också, även om klippen ifråga försökte förklara lite mer om vad som försiggår i spelvärlden. Kojima lovade att visa upp mer gameplay på Tokyo Game Show, men intresset för denna vandringssimulator börjar verkligen svalna nu. Jag lär säkert ha fel när det väl kommer ut och jag lär kötta sönder min rygg med en niosvansad piska för att ha tvivlat på min Herre och Gud, men just nu är jag inte direkt sugen på att vagga spökbebisar till sömns. Får man svära i Kojima-kyrkan i det här fallet?

Death "BEEBEE" Stranding ser tråkigare och tråkigare ut

Man får starka MGS-vibbar från denna bild, men hiking över fjordarna säger annat...

Once Upon A Time in Hollywood var... bra

Once Upon A Time in Hollywood var... bra

Det finns egentligen mycket att uppskatta i Tarantinos nya epos om man är en inbiten filmfanatiker; allt från italiensk spaghettifilm, Hollywood-politik och gestaltningar av filmlegender Bruce Lee och Steve McQueen vävs samman i ett härligt nördigt narrativ som konstant utstrålar kärlek för filmkonsten. Det är ett omtänksamt porträtt av en drömsk Hollywood-era som försvann efter Manson-familjens framfart och lämnade ett land i spillror. På många sätt och vis är detta kanske Tarantinos mest romantiska film, som här blandar verklighet med typisk excentriska inslag för regissören. Det är en levande film, som andas och har puls och följer en helt annan rytm än tidigare verk. Det är lite mer groovy, lugnt, lågmält. Tarantino vet att vi alla väntar på det hemska mordet på Sharon Tate, men istället låter han det hela puttra. Snarare än att skynda sig till hennes oundvikliga död ser vi henne leva, istället. Bara vara. Dansa. Njuta av livet. Det känns ovanligt intimt av Tarantino att omfamna så små ögonblick i denna takt..

Och just där ligger problemet med filmen: det är en trögflytande historia som... ja, saknar story. Det finns gott om starka karaktärer, kärleksfulla hyllningar till film- och TV-mediet, stämningsfulla bilturer, tidstypiska detaljer och flera genomtänkta sekvenser som andas passion och omtänksamhet. Men det känns också som en film som aldrig riktigt kommer igång och som inte blir spännande förrän den sista kvarten. Att det är en okonventionellt berättad historia behöver inte betyda att det är dåligt - tvärtemot skulle jag vilja hävda att det ändå ligger något i att fokusera på oskulden snarare än det rappa våld vi vanligtvis förväntar oss av mästerregissören. Tarantino vill uppenbarligen säga något om det där fina gränslandet mellan naiviteten och den tunga verkligheten. Det är bara det att... det känns bra slött ibland. Lite trist. Långdraget. Flummigt. Lite väl uppstyckat. Tarantino har ofta problem med att döda sina "darlings" och Once Upon A Time in Hollywood är nog det ultimata beviset på det. Det är en film som borde ha börjat någonstans i mitten av berättelsen, en film som hade mått bra av att ha möblerats om och gjorts något tajtare. Intrigen är lite väl tunn.

Filmen kanske växer på en, som det vanligtvis brukar gå med Tarantinos verk. Jag gillar som sagt elementen i filmen. Vanligtvis har jag svårt för DiCaprio, men anser att han gör en av sina bästa roller någonsin som den avdankade TV-stjärnan Rick Dalton, Brad Pitt är störtskön i scenen där han pucklar upp Bruce Lee och Margot Robbie försvinner helt in i rollen som Margot Robbie. Men samtidigt blir hippiedrömmen mer grumlig än engagerande.