Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Hereditary var suverän

Det är ont om bra skräckfilm nuförtiden känns det som. Skräck som inte förlitar sig på billiga, konstanta jump-scares, som inte är en fantasilös reboot/spinoff och som förstår hur man bygger upp en tjock, äcklig atmosfär. Nyanlända Hereditary - som kretsar kring en dysfunktionell familj som lider efter mormoderns död - är lyckligtvis en sådan film, som tar sig tiden att skapa en tät stämning och överraska. Nej, det rör sig inte om någon ny Exorcisten-chock som får biobesökare att kaskadspy i biosalongerna och föras till ambulans, men det är en ljuvligt förebådande skräckkaramell man inte vill sluta suga på, hur ångestladdad och vidrig den än kan kännas.

I likhet med The Witch och It Comes At Night ligger fokus på långa, ytterst obekväma tagningar som drar in oss längre och längre in i galenskapens avgrund och som kryper allt djupare under skinnet på tittaren. Scenerna är sådär obehagligt Wes Anderson-inramade och ger ett intryck av att befinna sig i ett inlåst dockhem, där den avlidna mormoderns grepp över den dysfunktionella familjen bultar i varje mystiska bildruta. Till en början är det också svårt att placera filmen, man vet inte var det hela kommer att ta vägen. Är det en tragisk familjehistoria som slutar upp i ett mentalt sammanbrott a la The Shining? Har vi att göra med övernaturliga fenomen? Ovissheten om vilken riktning filmen kan ta gör en tillräckligt nervös att kika vidare, där man aldrig är riktigt säker på vad som försiggår bakom Toni Colettes instabila pannlob när hennes värld håller på att rasa samman - något som sedan urartar i en sådan visuell och storslagen skräcktriumf att det för tankarna till Stanley Kubrick mästerliga berättande

Jag har i denna blogg försökt vara så vag som möjligt med handlingen, då detta är en film som upplevs bäst utan att veta särskilt mycket om den och för den som inte har sett trailern har något ljuvligt att se framemot. Tyvärr kan den genomsnittliga tonåringen som sökte något mer åt Conjuring-hållet sucka högt av tristess och förstöra bioupplevelsen för alla andra, likt den biografsalong jag besökte, men har ni turen att sitta med människor som suktar efter lite mer originell skräckdrama är det bara att luta sig tillbaka och njuta av årets hittills bästa skräckis.

Hereditary var suverän

Bara att vänja sig vid detta inzoomade ansikte när ni ser filmen...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Ghost Stories - komedi när den är som bäst

Min eminente filmkollega Kimboh tipsade ju här nedan om en mysig skräckis med Martin Freeman kallad Ghost Stories och jag är här för att tipsa om ett annat verk kallat Ghost Stories, som råkar vara ett av de roligaste animerade TV-serierna jag har haft nöjet att följa.

Eller ja, Ghost Stories är i grunden inte en komedi, överhuvudtaget. Det är egentligen en japansk anime baserat på manga-serier om en nyinflyttad flicka som vandrar i sin döda mors fotspår genom att befria byn från ondskefulla gastar och medan serien innehåller lättsammare inslag, skulle den absolut inte få klassas som en komedi om det inte vore för den amerikanska dubbningen - en dubbning som förvandlar ett seriöst familjedrama till en hysterisk, utflippad och underbart grov komedi om ett gäng självmedvetna snorungar som måste tampas med idiotiska skräckfilmsklyschor, sexuellt frustrerade mellanstadielärare, envisa bitch-spöken och überkristna freaks.

Man tror först inte att det är en riktig dubbning och att det rör sig om någon slags Abridged-parodi på Youtube, men alla svordomar och okänsliga kulturkrockar man hör i Ghost Stories är "canon" i amerikansk tappning. Detta för att originalserien floppade rejält i Japan och när jänkarna väl fick uppdraget att dubba skiten, blev de tillsagda att göra i princip vad de ville med dialogerna, så länge de höll sig till intrigen. Mycket riktigt tog sig manusförfattarna och röstskådisarna friheten att strunta fullständigt i allt som politisk korrekthet innebär och går lös på det klena ursprungsmanuset på bästa möjliga, oanständiga vis.

Ghost Stories-dubbningen är tamejfan en ren och skär välsignelse, som jag tar fram när jag behöver pigga upp mig från dystra eller stressiga dagar och jag hoppas att Ghost Stories hittar hem till er med ett skruvat sinne för humor. Här finns nämligen scener som är så oväntade och så förbaskat geniala att jag misstänker ha fått magsår och andningssvårigheter av all skratt. Här är ett gott exempel på skillnaden mellan originalspråket och den underbara dubbningen, men vill ni inte få några av dubbningens höjdpunkter - såsom den hysteriska kanintragedin - spoilade för er, är det bara att leta upp serien eller bara hitta första bästa klippsamling på Youtube och njuta. Har du sett Ghost Stories? Vilka är dina höjdpunkter?

Ghost Stories - komedi när den är som bäst

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Väntan på Incredibles 2 är smärtsam

This post is tagged as: Brad Bird, Pixar, The Incredibles, The Incredibles 2, Michael Giacchino, Disney

Jag såg om The Incredibles nyligen, för miljonte gången och förmodligen inte den sista. I väntan på tvåan, som utan tvekan kommer att avrunda en 14 år lång tonårsdröm - men denna väntan har nog aldrig varit så plågsam som nu. Jänkarna har ju redan fått se filmen sedan veckor tillbaka, medan vi svenskar snällt måste vänta - helvetiskt nog - ända till slutet av augusti för att njuta av Brad Birds uppföljare på bio. Typiskt. Är det den svenska dubbningen som slukar all den tiden? Vill man försäkra sig om att alla barnen är hemma från semestern när filmen visas? Har jag begått oförlåtliga brott mot mänskligheten i tidigare liv för att straffas på det här viset? Vad det än är, känns två månader som en hel livstid.

Är det så konstigt, då? Att jag dagligen tänker på den här filmen, lyssnar på Michael Giacchinos svängiga soundtrack till tvåan, drömmer till och med om att jag tittar på filmskrället? The Incredibles är så utsökt berättad på alla tänkbara plan att filmen fortfarande inspirerar mig, på samma sätt som filmen inspirerade mig att vilja göra film under tonåren. Jag älskar skiftet mellan de förföriska glamour-dagarna som superhjälte till den grådassiga diskbänksrealismen på ett otacksamt försäkringsbolag, hur Bob gömmer frustrationen bakom ögonpåsarna för att hålla ihop Svenssonlivet, hur hans värld plötsligt lyser upp när äventyret kallar och hur väl vi lär känna vår deppiga protagonist tills dess, hur hans passion väcks på nytt.

Jag älskar också mänskligheten hos karaktärerna, hur de bryter sig loss från vardagskedjorna och kastas in i en situation som plötsligt sätter allt på spel och höjer de emotionella insatserna. Filmens tystare moment, som Helen förklarar för sina barn att skurkarna som är efter dem inte tvekar att döda barnen eller scenen där Violet ber om förlåtelse för att hon var otillräcklig när hon mest behövdes är... strålande och känns äkta, liksom mer högljudda scener som bråket mellan Bob och Helen efter brandincidenten. Det är igenkännligt och känsligt på samma gång, som visar hur hård anpassning kan vara i olika lägen.

Har jag också nämnt hur genial klippningen, bildkompositionen och musiken i den här fantastiska rullen är? Den överväldigande klippningen mellan Helens och Bobs samtidiga upptäckter är genialt sammansatt, likaså klippningen som äger rum när missiler närmar sig Helens plan och paniken i Holly Hunters "Abort, abort!". Det här är filmmakare som förstår hur man skapar visuell dynamik och nerv och det finns inte en enda tråkig sekund i filmen, som alltid hittar engagerande sätt att spärra tittarens ögon och hakor att ramla. Hela plansekvensen får fortfarande armhåren att resa på sig av spänning, 14 år senare.

Det här är en film som fullständigt skriker av passion, på alla sätt. Det märks att Bird fått arbeta inom sina egna ramar och att Bird verkligen trivs i den här lilla superhjältevärlden - en fascinerande filmvärld som inte baseras på en endaste serietidning. Jag älskar det jazziga Bond-stuket och den retrofuturistiska estetiken, som än idag står sig som en av de mest originella "looks" jag sett i en superhjältefilm. Jag minns också hur förvånad jag var över hur mycket filmen "kom undan med" första gången jag såg The Incredibles och jag älskade att filmen tog sin publik på allvar och slarvade aldrig bort sin potential som i någon annans händer förmodligen vattnas ner till något förutsägbart. The Incredibles blev ännu ett bevis på att animerad film inte automatiskt blir en barnanpassad film (något som Brad Bird uppenbarligen irriterar sig på).

Om tvåan ens är hälften så vass som originalet är, så är jag nöjd och flertalet recensioner skvallrar ju om att Bird tydligen hittat ett varmt familjefokus och att actionscenerna är av förstklassig kvalitet. Visserligen har jag också hört en hel del kritik om filmens ojämna tempo och svaga antagonist, men efter att ha varit svältfödd på Brad Bird-komik i så många år längtar jag ändå tillbaka till familjen Parrs tillvaro. Jag vill se hur Bob lever pappa-livet med kaotiska Jack-Jack, jag vill se Violets tonårsbekymmer, jag vill se den konspiration som Helen nästlar sig i, jag vill se mer av Frozone, jag vill se hur samhället ser på superhjältar efter Syndromes galenskap... jag vill ha mer, av allt.

Jag kan tjata om värmen i The Incredibles dagarna ut i ända, trötta ihjäl människor med mitt svamlande om dess kvicka dialog och skriva en hel uppsats om filmens berättarkonst, men inget för mig närmare premiären av Incredibles 2 den 31 augusti. Ant-Man och Wasp har ju premiär idag och hoppas såklart kunna avnjuta lite finurlig superhjälte-eskapism efter en stressig vecka, men i mitt hjärta finns det bara ett superhjältegäng som kan rädda mig från mina I-landsbekymmer...

Suck

Väntan på Incredibles 2 är smärtsam

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Förälskad i Soulsborne

Trots att spelåret hittills är fullproppat med nya, spännande titlar har jag nästan enbart ägnat min tid åt Bloodborne och Dark Souls 3 de senaste månaderna och jag har verkligen älskat minsta lilla sekund av det. Jag var på något sätt alltid "avskräckt" av Souls-seriens GIT GUD-stigma och jag ogillade länge tanken av att göra samma procedurer om och om igen, enbart för den hutlösa utmaningens skull och därför aldrig rört spelen... fram tills Bloodborne blev månadsspel hos PS Plus och har sedan dess oavbrutet spelat Miyazakis fantastiska äventyrsspel. Vilken idiot jag var, som ignorerade dessa underbara titlar när det väl begav sig - nu måste jag ta igen all tid jag har förlorat med Soulsborne!

Bloodborne var rätt oförlåtande till en början; pappa Gascoignes oavbrutna ilska och det där fladdrande utsvultna giftmonstret, men det visade sig att jag älskade utmaningen, jag älskade känslan av att göra framsteg - hur små de än var - och till slut vägrade jag kalla på andra erfarna jägare för att ta hand om mina hinder (förutom Orphan of Kos, den avkomman är den boss jag fortfarande inte riktigt har bemästrat). Jag älskade också spelets oväntat emotionella styrka och trots att majoriteten av dessa spel berättas väldigt indirekt och har en luddig lore, fann jag mig exempelvis ändå ängslig när jag dräpte spindeln Rom och fick starka Shadow of the Colossus-vibbar när jag kastade mig över kosmosdottern - mycket tack vare den eminenta orkestermusiken, som i sig själv berättar en tragisk historia om våld, ensamhet och hopplöshet i ett avgrundsdjupt kosmos. Det här spelet är lika mörkt och äckligt som hopplöst vackert och poetiskt, nästan som att man inte vill att det eviga kretsloppet som bara föder mer monster och mer blodspillan. Men allt har ju sitt slut och när man till slut ryker ihop med mentorn Gehrman som vill befria mig från mardrömmen, över ett Snake Eater-doftande blomfält, under den hotfulla fullmånen, medan min fristad brinner i bakgrunder till detta tårdrypande stycke... ja, då vill man bara brista ut i gråt och tjuta under månens blodröda sken. Bloodborne är ett sanslöst vackert mästerverk och jag älskar det, innerligt.

När jag sedan bestämde mig för att hoppa in i Dark Souls när jag började bli frustrerad av Chalice-bossarna, övervägde jag att vänta tills Remaster-utgåvan av originalet skulle släppas, men efter att kikat på lite smakprov från trean - i synnerhet den melankoliska Abyss Watchers-fighten - slog jag till med en gång, utan att veta ett skvatt om Dark Souls-mytologin. Jag ångrade inte köpet en endaste sekund och trots att jag redan besegrat alla spelets bossar återvänder jag konstant till de genialt designade banorna för att utforska sådant jag missade på min första speltur och invaderar ont anande spelare det största, elakaste vapnet jag kunde hitta. I trean har jag stött på några av de roligaste bossarna någonsin och jag älskar hur spelet fortfarande pushar mig som spelare när jag tror att jag har bemästrat vissa områden, hur jag ändå måste vara på min vakt när jag blir alltför kaxig. Jag är också överraskad över den höga onlineaktiviteten, där en av mina favoritsysslor är att agera Filianores beskyddare som Spear of the Church och straffa R1-giriga spelare - tänk, att faktiskt vara en av spelets bossar! Genialiskt, även om min medhjälpare hade kunnat buffas något. Även att hjälpa andra spelare att dräpa exempelvis jultomten med en aptit för mörka själar har skänkt stor spelglädje och jag önskar verkligen att jag spelade detta medan järnet var varmt, medan alla andra upplevde denna spelmagi för första gången, att bygga upp storyteorier med andra likasinnade. Med andra ord känner jag mig långt ifrån klar med denna briljanta From Software-titel och jag lär fortsätta förstärka min karaktär ett bra tag till.

Tack Soulsborne, för allt köttigt äckelpäckel och alla oförglömliga bosstrider. Sekiro: Shadows Die Twice kan inte komma fort nog...

Förälskad i Soulsborne

DLC-paket som The Old Hunters och Ringed City har förgyllt mina senaste spelkvällar...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Isle of Dogs var enastående

När den korrupte borgmästaren Kobayashi bannlyser alla Japans hundar till en sop-ö på grund av en hundburen smitta, bevittnar hans 12-årige skyddsling Atari hur hans älskade livvaktshund Spot tas ifrån honom och beslutar sig för att flyga till ön för att ta hem sin älskade jycke. Väl där möter han ett gäng hemlösa vovvar som mer än gärna hjälper sin nya ledare, till packledaren Chiefs stora förtret. Men jakten på Spot blir snårigare och betydligt mer komplicerad än jyckarna hoppades på...

Vissa filmer vet man, innerst inne, att man kommer älska. En sådan där film som känns gjuten just för dig, en film som tilltalar alla dina begär och som lever ett eget liv i ditt huvud redan innan filmen ens visats. Wes Andersons senaste stop motion-pärla, Isle of Dogs, är just en sådan film; en film som på förhand sett makalöst fantasifull ut och smärtan av min eviga väntan på filmen tynade bort så fort de aggressiva, japanska trummorna började dundra i biografen. Det är nämligen lätt att förälska sig i Andersons sagoaktiga kapitelindelade struktur, hans förtjusande känsla för bildkomposition och perfektionistiska symmetri, samt hur hans futuristiska Japan fullständigt sjuder av hyllningar till mästaren Akira Kurosawa (där vi bland annat kan känna igen klassiker som De Sju Samurajerna och Himmel och Helvete). Det finns också en påtaglig spänning mellan de bländande vackra resesekvenserna och Andersons typiska "deadpan"-komik som gör Isle of Dogs till mer en bara en odyssé med loppbitna jyckar; en minutiös sushitillredningsscen kan exempelvis te sig lika charmerande elegant som makabert mordlysten och ett lättsamt resemontage kan skymta deprimerande ögonblick från Kobayashis konspiration mot sina politiska fiender, vilket ger den annars enkla intrigen en alldeles utsökt visuell nerv som visar både framtänder och bett bland de mer bedårande djurscenerna.

Isle of Dogs är en förträffligt angelägen fabel om samhällets cyniska utveckling, vårt förhållande till naturen och att vara utfryst från samhället. De herrelösa hundarna drömmer om att hitta mening med sina liv igen, precis som herrelösa samurajer och för ledarhunden Chief blir denna ängslan efter en husse påfrestande; han har lärt sig att klara sig själv på gatorna så länge han kan minnas - varför vara en del av samhället som förkastade en? Det lätt att älska berättelsens och de distinkta karaktärernas starka driv, där minnesvärda karaktärer som den Lurtz-liknande Major-Domo kastar en Rasputin-liknande skugga över den hundhatande Kobayashi-dynastin och den fräkniga utbytesstudenten med politiskt engagemang helt dominerar scener med sin eldiga personlighet, ihärdiga detektivarbete och gigantiska afrofrisyr. Även hundarna har otroligt mycket personlighet och att bara höra Jeff Goldblums och Bill Murrays ljuva stämmor från pälskrabaterna är en helfestlig upplevelse i sig och är anledning nog för att betala för en biobiljett.

Allt detta, samt Alexandre Desplats underbara filmmusik, gör Isle of Dogs till en årets allra bästa filmer, om inte den bästa hittills. Om ni vill återvända till den varma tonen från Fantastic Mr. Fox eller vill hitta något nytt att gnaga på efter den utmattande Avengers-perioden, är Isle of Dogs en given rekommendation för dig som älskar Andersons unika filmstil - eller om du bara dyrkar film i överlag. Det här är sann filmkonst och hädanefter hoppas jag Anderson enbart ägnar sig åt stop motion-mästerverk som denna.

Isle of Dogs var enastående

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus