Disenchantment var charmig

Jag pratar om den nya animerade TV-serien från Simpsons-pappan Matt Groening, alltså. Den som just nu går på Netflix och som har roat mig kungligt i några dagar nu. Efter succéerna Futurama och Simpsons Groening nu försökt sig på en medeltidsfantasy om en alkoholiserad prinsessa (Abbie Jacobson) som flyr från sina kungliga plikter så fort hon får chansen och drar ut på farliga äventyr med demon Luci (Eric Andre) och den lojala alven Elfo (Nat Faxon).

Till en början känns seriens början rätt skakig och osäker på sig själv; det är något med den slöa timingen, det tystlåtna soundtracket och några småtaffliga animationer som gör att några kul sekvenser och skämt inte riktigt landar rätt. Manusförfattarna spenderar också lite för mycket med att etablera vad varje karaktär vill i sina liv och drar ut en annars underhållande fantasyfars. Till skillnad från exempelvis Simpsons får Disenchantment-avsnitten lite mer spelrum att stoja i, som nu följer halvtimmesformatet och det märks att flera scener fylls ut med repetitiva gags.

Efter den tröga piloten och en ojämn andra episod blir serien plötsligt genast roligare och man börjar känna igen kvickheten från både Futurama och Simpsons. I synnerhet avsnitt 4, där Bean håller en gigantisk FF-fest och avsnitt 5, där Bean förvisas från slottets bekvämligheter, bjöd på allra mest skratt och som visade att serien har all potential att bli ännu en Groening-klassiker. Det är nämligen lätt att tycka om karaktärerna och man vill genast utforska denna skruvade medeltidsmytologi. Framförallt älskar jag John DiMaggios korpulente Kung Zog, som med sin raspiga röst, burdusa natur och arga mummel dominerar majoriteten av scenerna han är med i. Även bifigurer som kungens annonsör och Beans tjänarinna roar något oerhört och det känns som att författarna nu har en rätt stadig grund att stå på i fortsättningen.

Tyvärr bestämmer sig serien för att följa en mer rättfram intrig mot slutspurten och pajar lite av konceptets komiska potential. Plötsligt får serien för sig att bli lite mer seriös och när ett flertal dramatiska händelser förändrar Beans och kungens liv slutar det löpande skämtbandet, skratten tystnar. Jag har ingenting emot lite mer personliga och dramatiska berättelser - något som både Futurama och Simpsons har fixat galant - men det sista avsnittet blev inte mycket mer än en gigantisk cliffhanger som varken tillfredsställde eller underhöll särskilt mycket. Förvisso är det kul att se Groening experimentera lite mer med det bekanta komediformatet och mängden lösa trådar tyder på att en andra säsong definitivt är på gång, men detta gör att första säsongen mest känns inkomplett och lämnar lite väl många frågor efter sig.

Ändå känns Disenchantment lovande; författarna har mest skrapat på ytan och av det lilla vi har fått se av Dreamland känns genuint. Visst kan regin kännas oinspirerad ibland, animationen kan kännas stel och vissa avsnitt - som när Bean blir ambassadör - lider av ett märkligt sömnigt tempo, men som ett första kapitel känns serien ändå oemotståndligt charmigt och mysigt. Jag ser framemot att se var Beans öde tar henne härnäst...

Trailer

Har du sett Disenchantment? Vad tyckte du om serien?