Mina tankar om den tredje Daredevil-säsongen

(Spoilers ohoy!)

Jag såg ju klart den hett efterlängtade tredje säsongen av Daredevil för ett tag sedan - en serie som vi på Gamereactor ju har bevakat väldigt länge nu - och jag är i överlag nöjd med slutprodukten. Det är en ambitiös actionsäsong som skakar av sig de flesta skråmorna från den mycket ojämna andra säsongen och som rustar upp sig på nytt i en fräsch och actionpackad berättelse som rotar djupare i Matt Murdocks svårmodiga brottsbekämpare. Borta är den något fjantiga röda rustningen och de där odödliga ninjorna - Charlie Cox är tillbaka i gatorna iförd trasor från barndomsklostret och repen från farsans boxningstillhåll i en personlig och engagerande återuppfinning av sig själv och sin inre demon. Trots att serien tidigt svackar lite på manusnivå till en början, där mycket dränks i överförklarande dialog,
gillar jag verkligen den nya aggressiviteten som Murdock låter styra honom i sin förändrade syn på Gud, som ju ger hans självdestruktiva sida mer fokus.

Där serien verkligen skiner för mig är när vi får djupdyka oss i seriens övriga ensemble. Detta var något som framförallt showrunnern Erik Oleson var särskilt överexalterad över när vi pratade om säsongens fokus tidigare i år och det märks; sidekicken Foggy blir lite mer självständig denna gång och jag uppskattade verkligen att serien äntligen öppnade upp Karen Page för att belysa hennes osäkerhet, självförakt och motsägelsefulla natur. Deborah Ann Woll glänste framförallt till i Karens tillbakablick och kändes som taget ur en helt annan serie. Jag älskade även Joanne Whalleys porträtt av den orubbliga nunnan Maggie och gav karaktären en fantastisk dos mänsklighet och verklighet och som väger upp serien mer "fantastiska" element. Jay Ali är mycket sympatisk och Wilson Bethel är härligt störd som Bullseye och jag gillar verkligen säsongens jämna tempo och hyfsat tajta berättande, som ju är ett oerhört lyft efter den andra säsongens obegripligt usla storystruktur. Jag gillar verkligen hur vi lever oss in karaktärernas liv och hur man ofta befinner sig i karaktärernas skor under avgörande ögonblick.

Där serien tyvärr faller för mig är Kingpins mästerplan att återerövra Hell's Kitchen. Jag gillade till en början hur han rekryterar och manipulerar Poindexter för att härja vilt framför FBI:s bara näsa och få arbeta ostört med att fläcka ner Daredevils rykte. Men när det sedan uppdagas att Kingpin redan hade majoriteten av FBI i sin ficka hela tiden och att han ledde Nadeem till sig genom att skuldsätta honom i flera månader, tappar spionintrigen sin finess och trovärdighet. Fisk tycks operera precis hur han vill och det blir inte ett dugg läskigt när han plötsligt har tillgång till varje ynka bevakningskamera i New York via sin billiga skärmuppsättning i sitt hemliga superskurklya. Hans makt är nästan komiskt gränslös och är mest trist, faktiskt. För att vara ett kriminellt geni är Fisk också märkligt kortsynt, som när han beordrar mordet på tjejen som Poindexter söker räddning hos. Nog måste han väl ändå förstått att detta, i kombination med att han konstant antagoniserar honom efter Karen-fiaskot (där Bullseye av någon anledning inte använder en pistol) bara skulle leda till problem? Det hela känns forcerat och jag önskar intrigen var lite mer småskalig. D'Onofrio kontrasterar sitt grymtande vilddjur och sin känsliga själ lika hänförande som sist, men inte ens hans psykotiska insats kan rädda figuren från att tappa fästet.

Serien saknar också ett slags katharsis, en punkt där all den där ilskan och dödsångesten som bubblade i säsongens början bara släpptes lös. I och med att säsongen är en slags remix av Born Again hade jag förväntat mig någonting liknande i serien; att se Murdock förlora allt i serietidningen gjorde att man led med honom och när han och Karen (som ju sålde hans själ) slutligen omfamnar varandra i återvändsgränden, försonas, gråter, utan en enda dialogbubbla, är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är ett mäktigt serietidningsögonblick som känns förtjänt, triumferande. När Karen i denna säsong gör något liknande - hon råkar "bekräfta" Murdocks hemliga identitet för Kingpin - och när hon berättar för Matt vad hon gjorde, rycker han bara på axlarna och menar att Fisk redan kände till hans identitet. Ingen skada skedd! Meh. Mixen känns så urvattnad och kraftlös. Inte ens när Murdock väl får chansen att spöa upp Fisk i hans lyxboning känner man någon tillfredsställelse och hans ursinne faller något platt mot slutet för att alla trådar trycks ihop på så kort tid.

Ändå har vi att göra med en välgjord och häftig säsong. Det är en ruggigt underhållande superhjältesäsong som skiner mest under sin första spännande halva, men som tyvärr snubblar över sin egen hybris och ett finalavsnitt som dessvärre inte bryter seriens oförmåga att hitta ett tillfredsställande slut. Slutscenen med de återförenade vännerna känns dessutom påklistrat glättigt, även om jag uppskattar att se trions interaktioner igen. Förhoppningsvis hittar nästa säsong en ny vinkel i Murdocks historia...