Svenska
Blog
Once Upon A Time in Hollywood var... bra

Once Upon A Time in Hollywood var... bra

Det finns egentligen mycket att uppskatta i Tarantinos nya epos om man är en inbiten filmfanatiker; allt från italiensk spaghettifilm, Hollywood-politik och gestaltningar av filmlegender Bruce Lee och Steve McQueen vävs samman i ett härligt nördigt narrativ som konstant utstrålar kärlek för filmkonsten. Det är ett omtänksamt porträtt av en drömsk Hollywood-era som försvann efter Manson-familjens framfart och lämnade ett land i spillror. På många sätt och vis är detta kanske Tarantinos mest romantiska film, som här blandar verklighet med typisk excentriska inslag för regissören. Det är en levande film, som andas och har puls och följer en helt annan rytm än tidigare verk. Det är lite mer groovy, lugnt, lågmält. Tarantino vet att vi alla väntar på det hemska mordet på Sharon Tate, men istället låter han det hela puttra. Snarare än att skynda sig till hennes oundvikliga död ser vi henne leva, istället. Bara vara. Dansa. Njuta av livet. Det känns ovanligt intimt av Tarantino att omfamna så små ögonblick i denna takt..

Och just där ligger problemet med filmen: det är en trögflytande historia som... ja, saknar story. Det finns gott om starka karaktärer, kärleksfulla hyllningar till film- och TV-mediet, stämningsfulla bilturer, tidstypiska detaljer och flera genomtänkta sekvenser som andas passion och omtänksamhet. Men det känns också som en film som aldrig riktigt kommer igång och som inte blir spännande förrän den sista kvarten. Att det är en okonventionellt berättad historia behöver inte betyda att det är dåligt - tvärtemot skulle jag vilja hävda att det ändå ligger något i att fokusera på oskulden snarare än det rappa våld vi vanligtvis förväntar oss av mästerregissören. Tarantino vill uppenbarligen säga något om det där fina gränslandet mellan naiviteten och den tunga verkligheten. Det är bara det att... det känns bra slött ibland. Lite trist. Långdraget. Flummigt. Lite väl uppstyckat. Tarantino har ofta problem med att döda sina "darlings" och Once Upon A Time in Hollywood är nog det ultimata beviset på det. Det är en film som borde ha börjat någonstans i mitten av berättelsen, en film som hade mått bra av att ha möblerats om och gjorts något tajtare. Intrigen är lite väl tunn.

Filmen kanske växer på en, som det vanligtvis brukar gå med Tarantinos verk. Jag gillar som sagt elementen i filmen. Vanligtvis har jag svårt för DiCaprio, men anser att han gör en av sina bästa roller någonsin som den avdankade TV-stjärnan Rick Dalton, Brad Pitt är störtskön i scenen där han pucklar upp Bruce Lee och Margot Robbie försvinner helt in i rollen som Margot Robbie. Men samtidigt blir hippiedrömmen mer grumlig än engagerande.

HQ