Svenska
Blog

Så bra var Sonic-filmen

Jag är inget Sonic-fan och har väl undvikit det mesta som har släppts de senaste åren (inte för att det finns särskilt många guldklimpar därute), men jag måste då säga det... den nya Sonic-filmen kunde ha varit betydligt värre. Faktum är att den inte alls är så dålig som jag trodde. Den är överraskande... ok. Jag hade väntat mig ren och skär filmkompost efter den numera ökända första trailern med den ohyggliga Sonic-designen, men på något mirakulöst vis lyckas Sega-ikonens solofilm underhålla och ta fram ens inre barn. Det är kanske inte tal om den bästa spelfilmatiseringen (om det nu finns något sådant), men visst fan gör Sonic-debuten på vita duken någonting rätt.

Antagligen är det filmens energi och tempo som är filmens styrka och som helt klart matchar den ilsnabba kottens livsstil, som denna gång har fått sig en släng av Gollum i sin isolation på vår planet och leder till flera kul sekvenser där han spelar teater med sig sjäv. Visst blir det lite högljutt och extremt fånigt under resans gång och framförallt blir Sonics överdramatiska ensamhet lite väl mycket, men det är också oförargligt, rappt, gjort med hjärta och fylld med kul Sonic-referenser (till och med denna klassiker dyker upp). Även slow motion-sekvenserna är sevärda och påminner om Quicksilver-sekvenserna i de senaste X-Men-filmerna.

Beroende på hur mycket man gillar Jim Carreys tramspelle-fasoner kan dennes Robotnik-tolkning dock upplevas som antingen filmens sämre eller bättre inslag, men för den som uppskattar att skådespelaren kör lite hederlig Carrey-överspel kommer man alltså att gilla denne grimaserande antagonist - som av någon anledning också har en egen danssekvens (?). Robotnik är ju inte menad att tas på så stort allvar, så för mig funkar mustaschvridaren utmärkt i denna typ av film. Filmen omfamnar sin töntighet, vilket gör en annars irriterande Sonic till ett riktigt charmtroll som till och med når lite mysiga Paddington-nivåer mot filmens slut.

Förutom klumpig exposition, platta skämt (såsom den skamlösa Olive Garden-reklamen), några forcerade konflikter och massor av klyschor om vänskapens sanna kraft tycker jag att filmen fungerar överraskande väl tack vare dess snabba puls och rapp käft. Ben Schwartz fångar Sonics anda perfekt och i överlag lyckas man balansera fånigheterna med mycket värme. Barnen kommer hur som helst att roas, medan vuxna kanske hinner tröttna på den pratiga humorn och fans kan säkerligen nöja sig med att Sonics första storfilm inte är någon katastrof i stil med Sonic Boom-spelet eller Sonic '06.

Så bra var Sonic-filmen

Kul att filmbolaget ändrade Sonic-designen, men mindre kul för den pressade redesign-studion som fick stänga ner...

HQ