Besviken på The Last of Us 2 (spoilers)

Det har gått några dagar sedan jag avslutade Ellies hämndfyllda resa, låtit det hela smälta lite innan jag uttalade mig om Naughty Dogs senaste epos. Allt jag känner är... besvikelse (och var beredda på SPOILERS!).

Jag vill börja med att applådera ambitionsnivån i spelet, att man har tagit så pass stora risker med storyn och att man har arbetat så hårt för att göra uppföljaren till något nytt, något fräscht. Jag gillar att man också ser antagonistens perspektiv för att lyfta karaktären från att vara en simpel måltavla och att tvåan inte bara upprepar handling från föregångaren. Här finns det också gott om dynamiska och roliga spelögonblick (trots att den artificiella intelligensen ofta brister) som jag kommer säkert kommer att minnas ett bra tag framöver. Jag skulle dock ljuga om jag påstod att det emotionella engagemanget fanns där för mig, till skillnad från den mästerliga föregångaren.

Det här spelet klickade inte riktigt med mig. För att vara mer korrekt: spelet var underhållande fram tills jag får styra Abby och det hela bara faller platt för mig. Abby kändes som en otroligt andefattig karaktär och jag gillade aldrig hennes hemska skitvänner, vilket gjorde att jag mest rushade mig igenom hennes Seattle-dagar för att hinna ifatt cliffhangern vid teatern. Det blir lite roligare när man tar med sig Aang på äventyr i skyskraporna, men efter det hamnar man i en cynisk svacka där ingenting verkar spela någon roll längre. Brinnande hästar löper i panik i sektens ö, WLF-soldaterna mejas ner av skrikande Ärr, de underutvecklade grupperna dör en meningslös död. Skitsamma. Det är väl lite tanken med det hela: våld och hämnd löser ingenting, vare sig man kallar sig Eldflugor eller Seraphites. Detta är väntat i en skoningslös värld som The Last of Us.

Märkligt nog är det just därför slutet inte fungerade för mig, där Ellie i stridens hetta - och efter att ha fått fingrarna avbitna och mördat hundratals människor för betydligt mindre - beslutar sig för att förlåta Abby och gå hem tomhänt. Druckmann vill så gärna visa att det visst finns saker som betyder något i en post-apokalyptisk mardröm, lite som i slutet av det första spelet. Skit i botemedlet; Ellies liv är allt som betyder något! Det klickade med mig som spelare på ett emotionellt plan. Den här gången vill jag mest bara ha ett slut på en rörig resa på 30 timmar med oväntat mycket utfyllnad och ett Abby-perspektiv som misslyckas med att etablera något sympatiskt band med spelaren. Abby adopterar en unge, så vadå? Ellie har ingenting längre. Hon vann inte något tillbaka under resans gång. Vanligtvis sker någon slags utveckling som gör det förståeligt för en karaktär att inte hämnas på den patetiske förövaren. Om något visar väl det sista Joel-minnet att Ellie borde ha fortsatt våldscirkeln. Visa vad Abby tog ifrån Ellie. Det fanns ingen egentlig anledning att stoppa det hela. Men nej, åk iväg du. Låt mig fortsätta få PTSD-flashbacks i fred. Skitsamma.

Jag vill verkligen gilla riktningen som spelskaparna tog, men det här grep bara inte tag. Det var mest irriterande ogenomtänkt. Märkligt sammansatt. Men framförallt känns det forcerat. Jag önskar att jag som spelare skulle få välja om Abby dör eller inte, basera detta beslut på vad vi har sett från hennes perspektiv. Hade 99% av spelarna dränkt Abby? Skulle det tyda på att Druckmanns budskap inte skulle nå fram? Jag förstår såklart vad han är ute efter, men denna sorts historier om hämnd och förlåtelsens kraft har gjorts bättre förr. Jag gillar berättelser som lämnar en känsla av tomhet, men det här var av helt fel sort. Jag spelade The Last of Us tre gånger, men jag lär nog aldrig röra tvåan igen. Om nu inte online-läget lockar mig tillbaka, det vill säga.

"Whatever!"