Svenska
Blog

Tenet var strålande

Anlände nyss hem från en 35mm-föreställning av Nolans senaste thrillerepos och precis som bloggtiteln antyder är jag mycket nöjd med brittens senaste filminsats. Det är nämligen klassisk Nolan. Kryptiska intriger, ståtliga herrar i kostymer, sanslöst snygga actionsekvenser, drömska science fiction-twister, böjning av tid och rum, fantastiskt påkostade specialeffekter och torr humor. Här finns alltså allt och lite till för en inbiten Nolan-fanboy som har svultit efter ett Inception-liknande actionkoncept.

Är man bekant med Nolans filmografi så kan man förvänta sig en hel del dialog som diskuterar luftig vetenskap i blixtfart, där åskådaren knappt hinner smälta kvantfysiken innan nästa actionparti äger rum. Det gäller att vara uppmärksam med andra ord, vilket kanske inte är det lättaste med tanke på Nolans ilsnabba tempo. Ändå vill jag påstå att man som åskådare aldrig blir vilseledd eller förvirrad, då Nolan lyckas plantera tillräckligt många visuella ledtrådar och kvicka händelseförlopp för att underhålla till max. Det finns inte en enda tråkig sekund, annat än att vissa dialogscener tenderar att gå över till nonsensbabbel, och berättelsestrukturen är lika tajt som genomtänkt. 150 minuter bara flyger iväg.

Handlingen i sig (utan att säga alltför mycket) är väldigt traditionell i grunden. Hjältar är hjältar och skurkar är skurkar, där en vacker kvinna i nöd hamnar i kläm när en amerikansk agent försöker förhindra ett potentiellt världskrig med hjälp av en inverterad teknik som kastar omkull allt vi känner till om tidsaspekten. Kreativiteten är på högvarv och jag blir ständigt fascinerad av hur regissören försöker fräscha till actiongenren, trots att karaktärsarbetet och den emotionella kärnan inte vässas till sin spets. Det gör dock inget att storyn i grunden är ganska tunn eller att karaktärer, likt pjäser i ett större spel, refereras till just "protagonister" och "antagonister", för när Nolan väl trycker på gasen mot filmens mittparti går det inte att slita sig från filmens märkvärdiga logik och mystik.

Hur klarar sig den svenska stoltheten Ludwig Göransson? Jodå, den unge musikkompositören gör ett hyfsat bra jobb med att fånga Hans Zimmers bombastiska spänningsmusik, men där stannar väl hyllningarna musikmässigt. Det känns lite anonymt, likaså några av birollsinnehavarna. Nolan har ju en tendens att fylla sina filmer med glansig Hollywood-yta och i Tenets fall kan man kanske sakna lite mer substans mellan de metafysiska konversationerna, men därmed inte sagt att det skulle röra sig om någon tom filmupplevelse. Tvärtom känns Tenet som det ultimata beviset på att biomagin inte är helt utdöd i dessa corona-tider. Nolan förstår det här med att roa sin publik på allra lyxigaste vis, där tidsinverterad krigföring, baklänges-fighter och totalkvaddade fraktplan fångar min fantasi på nytt i vad som känns som en frisk filmfläkt i skinande kavaj.

Det blir en 8 från mig.

Tenet var strålande

HQ