Svenska
Blog

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Spoilers ahead!

Efter WandaVision-finalen kändes det som att mer än hälften av innehållet med lätthet hade kunnat klippas bort för att komprimera det hela till en typisk Marvel-timme eller två. Efter tre avsnitt med The Falcon & The Winter Soldier börjar jag undra samma sak; hade man kunnat trimma bort fettet av det vi har sett hittills och slå ihop allt till en tajt 120 minuters thriller? Det är såklart svårt att svara på detta med tre avsnitt kvar, men tre avsnitt in känns det som att många av serieskaparnas idéer mått bättre av att justeras till ett matigt långfilmsmanus.

Avsnitt 2 sitter på många goda idéer, exempelvis. Jag gillar idén att återigen förvandla Captain America till en vandrande propagandadocka och jag uppskattar det faktum att karaktären - som uppenbarligen kommer förvandlas till någon mörk variant av superhjälten - inte är ett rövhål från grunden. Man leker också med tanken om en svart kapten i ett USA som speglar dagens Amerika (kontrasten i betoningen av black före och efter mötet Isalah är lite kul), men det hela är så klumpigt utfört att jag snarare tråkades ut av det klyschiga och fyrkantiga Marvel-dramat. Förutom att hela avsnittet är en dumpning av exposition och scenen med polisen är pinsamt övertydlig är jag inte heller såld på buddy cop-komiken mellan Bucky och Falcon. Jag är inte den som nödvändigtvis kräver massa allvar från mina serietidningsfilmer, men det fumliga och utdragna gnabbet känns påklistrat som bäst och jag hade nästan bytt ut den tråkiga lastbilsscenen mot en tillbakablick med Isalah, istället. Hitta en starkare konflikt mellan Bucky och Falcon, rikta ett skarpare fokus på hur Amerikas (och världens prioriteringar) har förändrats sedan hälften av mänskligheten försvunnit.

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Nu drar jag på mig min ikoniska huva... bara för att ta av mig den 35 sekunder senare

Avsnitt 3 däremot var sanslöst underhållande och satte handlingen i rullning hela vägen. En sak ledde direkt till något annat, till nya karaktärer (som dör två minuter senare), till bekanta ansikten (Sharon Carter som cynisk konsthandlare är kul), till nya platser (Madripoor såg ut som ett buggfritt Night City!) och Zemo användes på ett oväntat vis (även om det kändes lite väl lätt att frigöra honom). Det är fånigt på rätt sätt, men ändå något begränsat i sitt småskaliga TV-format. Historierna är nämligen lite väl utsmetade över varandra och jag känner fortfarande inte av något större hot från de Legend of Korra-doftande supersoldaterna. Påkostade vyer och actionsekvenser kan sekunder senare se ut som något hämtat direkt från valfri Beck-film. Några välgjorda karaktärsmoment kan senare slarvas bort i CW-luktande fånigheter. Starka kontraster som hade kunnat jämnas ut i en mer uppstramad filmintrig med läckra actionsekvenser, för just dessa scener är det ju inte något större fel på (även om just lastbilsjakter sällan är särskilt spännande).

Jag har inte serietidningskunskapen som min kollega Henric "Arean" Petterson besitter, så jag kan inte säga något om hur trogna många av de nya figurerna som Power Broker eller Karl(i) Morgenthau är sina serietidningsvarianter. Däremot kan jag säga att det är lätt att föreställa sig en långfilm av seriens första tre avsnitt, men hittills når väl detta varken upp till de sista Captain America-filmerna. Vi får väl se hur väl manusförfattarna använder de tre resterande avsnitten. Jag hoppas också att den alltid lika strålande Daniel Brühl skakar av sig den där käcka kamratskapen och återgår till den där kusliga baronen som ju kröp under skinnet på Avengers i Civil War...

HQ