Svenska
Blog

---------Du är ingen orm (MGS4-Spoilers)

(Stora Spoilers för slutet i Metal Gear Solid 4 nedan, så säg inte att jag inte varnade dig om du råkat läsa)

Nog för att historien fick sig ett lyckligt slut - Campbell sluter fred med sin dotter Meryl en gång för alla, Johnny får äntligen sitt förtjänta utrymme, Raiden återförenas med sin familj och framförallt; alla har förtjänat sin rätt till frihet. Fri från nanomaskiner, fri från militära system, fri från Patrioternas klor, fri från... ja, allt i princip. Trots att Naomi dog, fick Otacon veta hur betydelsefull han faktiskt var, soldater runt om i världen går fria från den ekonomiskt givande krigshären och Sunny får äntligen sig en nypa verklighet när hon slutligen lämnade skärmarna och sökandet efter sin mor. Finns det egentligen mer att begära från denna lyckorusiga final till världens bästa spelopera? Den frågan ställde jag mig, när vår kära orm vi lärt känna i alla dessa år, också tar itu med sitt eget öde.

Efter att ha låtit ormen halsa den där enorma pistolpipan, är jag allt annat än tillfreds. Jag har kämpat mig igenom ca 90 (och fler) timmar än så, för att få se den sargade gamle mannen till slut ta livet av sig och därmed få sin existens som den stora krigslegenden avprickad. Må det vara hans slut, må det vara hans öde, men... tomheten infinner sig. Stinger. Lämnar mig inte ifred.

Har Snake alltså kämpat under hela sin livstid - hela vägen från Zanzibars farofyllda djungler, den katastrofala Shadow Moses-incidenten, vidare till undanröjningen av samtliga Metal Gears runt om i världen, det fatala förlorandet av sin identitet, sin plötsliga ålderdom och slutligen under MGS4-händelserna - alldeles förgäves?

Kämpade han sig alltså ända fram till gravplatsen för att ta sig en sista stund med tobaken och blåsa skallen av sig?

Jag anser att tragedier är de spel som jag mest avnjuter när jag tar mig an en historia; men i det här fallet, kände jag en oerhörd tyngd. Ska Solid Snake i sina sista dagar se sitt självmord som en... "plikt"?

Ska han se sina sista minuter vid livet som sitt "sista uppdrag"?

För en bättre värld?

Visst är han en vandrande atombomb tack vare diverse mutationer i viruset han har injicerat, men för i helvete; kan han inte andas ut någon gång? Förtjänar han inget bättre än ett värdigt människoliv? Kan han inte för en gångs skull få sin frid? För frid finner man inte genom att släcka sin existens - frid finner man genom att... knyta upp band, utan att behöva klippa dem.

För var det något jag alltid undrade under spelets gång, var vems grav Snake egentligen besökte under alla de otaliga trailers jag fick se förra året, under spelmenyn och under spelets allra början. Och framförallt, varför. Vems kropp gömde sig under den anonyma marmorgraven och vem försökte Snake finna frid hos? The Boss? Nej, Snake kände aldrig henne. Solidus? Inte särskilt tänkbart. Gray Fox? Möjligt, men inte troligt.

Kugghjulen snurrade, men tycktes aldrig komma fram till ett vettigt svar, men när Snake andas ut från sitt försök att röja undan sin existens, är det mer än uppenbart vems grav han besökte. Det var rent av otänkbart när man först tänkte tanken, efter all misär och fientlighet de två gått igenom, men mitt hjärta krossades när jag till slut förstod vad som egentligen stod på. Soldat som soldat i andras ögon, men hur ska Snake känna frid utan att ha fått chansen att möta sin skapare - som far och son?

Vid min Gud. Efter alla de åren och med en far han egentligen aldrig såg upp till sedan han dödat honom, känner han att ron, hopplöst nog, aldrig skulle komma att lossa hans ärrade krigskedjor. Ormar känner ingen empati eller sympati när de hugger tag i sitt offer och sväljer det, ormar är kallblodiga mördare som helt enkelt följer naturens gång; det är ofrånkomligt. Snake var sedan barnsben menad att ge sig iväg på livsfarliga uppdrag åt myndigheter och organisationer, han är en renodlad krigsmaskin utan lov att stoppas. Allt en soldat har framför sig är uppdraget och inget annat skymmer för just det uppdraget. Snake kämpade för det han själv fann rätt, men det skulle inte ignorera det faktum att han i själva verket var en bricka i ett högre spel, en bonde i ett parti schack.

Därför är det alldeles fantastiskt såsom Big Boss omsluter Snake i det sällsyntaste av CQC-rörelser; en stor, hjärtlig CQC-kram. Återuppstådd från de döda, står självaste Big Boss där, en mirakulös reinkarnation utan dess like. Hur han lyckades komma tillbaka vid liv och alla detaljer kring det är fullkomligt ointressanta för min del. De kan vara hur omöjliga, otroliga och ologiska som helst. Vem i helvete bryr sig. Poängen är de båda ormarna äntligen sluter fred med varandra.

Äntligen.

Efter så lång tid.

En kaskad av renhet infinner sig.

Och vad vore mer faderligt än att ge sin son de råd man aldrig fick om livet?

Snake - du är inte längre en bricka. Inte heller något vapen. Och absolut inte någon... orm. Du är en... människa. Ditt namn är David. Och du är... fri.

---------Du är ingen orm (MGS4-Spoilers)

Spoilerna fortsätter, bitchezz

Naked Snakes historia är inte en särskilt vacker sådan, när han tog emot medaljen av självaste presidenten. CIA fick det de ville ha, Patriots skapades, Major Zero gick bananas, likväl Big Boss och allt ledde till... ännu mer elände. Sedan dess har sagan om generna och världsmakten bara blåst sig så stor att den var på väg att spricka. Sedd som ärkefiende, har hans roll inte varit betydande nog. Förrän nu.

Big Boss återvändo är bland det vackraste jag sett, därför att han inte kommer tillbaka för att göra upp en gång för alla - han kommer tillbaka för att knyta upp gamla band och plötsligt har vi en stark kärleksförklarelse och hyllning till livet självt som vi, som spelare, aldrig skådat förr.

Snake ska inte leva som en orm. Not as a snake - but as a man. Han ska leva som... David. Som människa. Seed of life. Och inte som en blind bricka.

David är nämligen fri. Inga fler virus. Inget mer Patriot-styre. Ingen mer ekonomiskt givande krig. Bara ett hopp om den destruktiva och stridiska varelsen vi kallar för "människa".

Och när han tar till sig de enda råd han fått under hela sitt liv och bevittnar sin far dö ännu en gång mitt framför ögonen på honom, är hans politiska ögonbindel som väck och symboliserar ett tecken på nytt liv genom att sluta röka (något som ändå är otroligt motsägelsefullt mot den tuffa karaktären, men hur tuff är man egentligen när man inte finner frid framför sin fars grav?).

Det existensiella och humanistiska slutet som presenteras i MGS4 är ett universum i sig med sin visa och aktsamma tunga. Det är i Big Boss' sista ord som jag känner att Voice of God verkligen talat ut.

För ingen kan styra över dig.

Ingen eller inget kan styra vad du tänker eller känner.

Du är din egen själ och du är ditt eget liv.

Livet är den bästa gåvan du någonsin haft.

Så slösa inte bort det.

Lev det, istället.

Lev.

Och känn frid.
___________________________________

Spoiler ovan

HQ