Svenska
Blog

------Watching over the Watchmen-----

"The tiiiiimes aaare a-chaaaangiiiing..." ljuder Bob Dylan ur sig när vi introduceras till superhjältarnas värld; superkraftlösa kriminalare och deckare tar hand om lag och ordning i allmänt fåniga kostymer, likt tjuv och polis. Popkulturen rinner igenom. Tiden går och därmed de mantelprydda superhjältarna, men ingen hade anat att de skulle behövas igen när de som sämst bemöttes. Det syns tydligt var Brad Bird fått sin inspiration ifrån när han gjorde The Incredibles.

Året är 1985. Dystopin sätter sina klara spår i en alternativ New York och president Nixon har, för tredje gången, vunnit mandatperioden och Kalla Kriget (och världen) håller på att sätta sin punkt tack vare livsfariga Dr. Manhattan, den enda av superhjältarna som faktiskt har superkrafter.

En ärrad man i morgonrock ligger blodig och krossad på en av stadens trottoarer - denna man är The Comedian, en f.d. medlem i den numera bannlysta gruppen Watchmen. En annan f.d. Watchmen anar ugglor i mossen och misstänker att det är någon som upptäckt deras identiteter och pulveriserar nu alla spår av sjuttiotalets heroism; är vår maskprydde deckare en hjälte som sniffat upp en fasansfull konspiration? Eller är han en tragisk nihilist som bara fått paranoia på spåren?

------Watching over the Watchmen-----

Medan domedagsklockan närmar sig tolvslaget, är det mycket i filmen som är på spel; vid sidan om Comedians död, kokar Sovjet upp och blir mer hotfull, en gammal historia om en våldtäkt knyts upp, nihilisten Rorschach arrestras och hamnar i fängelset där alla hans ärkefiender är, en domedagsmaskin från Mars hotar att förstöra jorden och de som försöker göra bot har inte alltid rent mjöl i påsen; alltså är Watchmen så fullproppad av idéer, berättelser och tematiska intriger att huvudet nästan sprängs av så mycket information. Men det blir aldrig något riktigt problem.

Den breda karaktärsgallerin lämnar inte alltid plats för alla intressanta karaktärer att utveckla sig och det är lite synd att man valt att ändå sätta in en mer självklar skurkroll till en historia som är för komplex för en svart-vit syn på människor, men jag är verkligen nöjd med karaktärer som Dr. Manhattan, som förlorar alltmer taget om mänskliga relationer, men den som gjorde störst intryck är den nihilistiske Rorschach, som gömmer sig bakom en mask med rörlig plump bläckspegling. Han porträtteras galant som samhällets observatör, en kännare av stadens mörka sidor, en moraliskt och filosofiskt invecklad figur med pessimistisk, men sanningsenlig, syn på världen.

Rent visuellt är filmen en bisarr, cool och alldeles intensiv resa i slowmotion-fighter, storslagna vyer över filmens skiftande miljöer, färgstark detaljrikedom och drömlikt ljussatta scener.

Sedan kändes filmen lite som Sin City i det mycket grafiska gore-våldet och lite som The League ytligt sett och jag måste säga att filmen är grovt svårsmält för någon som inte läst den hyllade serieboken eller är van vid mer lättsamma Spidermanliknande konflikter, men det episka hos Watchmen smälter sakta in och jag hoppas få fördjupa mig i det hela när jag väl införskaffat Alan Moores påstådda mästerverk. Rysligt intressant skildring av termen "hjälte", må jag säga.

Jag vill gärna gå mer i detalj angående Watchmen, men jag riskerar att spoila för mycket av den utsökt komplicerade handlingen så jag avsutar med detta:

Om du är beredd på en nattsvart samhällssatir, svidande karikatyrer (särskilt den av Nixon), ett enastående (och märkligt bespottad) musikförråd, brutala våldsscener, råa ideologier och filosofier, psykologiska neddykningar, komplexitet utan dess like och maffiga scener är det här filmen för dig.

För då är det slutligen vi som "watches over the Watchmen".

HQ