--------South Park: Top 10 (5-1)--------

Fortsättningen till gårdagens topplista!

5) Over Logging

Apokalypsen har anlänt. Undergången är nära. Panik bryter ut. Randy tar med sin familj, ut från South Park, och ut till väst, i hopp om att en dag hitta ett uns av japanska flickor spy i varandras munnar på Internet...

Det är skrämmande. På riktigt. Att upptäcka sig själv fastnaglad vid datorn och surfa. Att behöva Internet. Men framförallt den stunden Internet bestämmer sig för att bara... lägger av. Dör. Dagens samhälle är beroende av detta nätverk. Det är som vatten, luft för den moderna människan. Vi blir som grottmänniskor när den inte längre fungerar. Det är nog inte bara jag som känt samma våg av panik när Internet bestämmer sig för att tuppa i flera timmar. Bara fem minuter. Bara fem minuter med Internet! Snälla! Jag måste se vilka som är online! Jag måste ha mitt mail!! Var ligger närmaste Internet-café?! It's a cookbook! IT'S A COOKBOOK!!!

Hur som helst - avsnittet ifråga är en given favorit hos mig. Inte bara fångar den den moderna människan i ett nötskal - jag älskar den hembyggda Internet-simulatorn, hur man parodierar väsendet kring Internet-fenomenet, men jag diggar framförallt hur den introducerade oss till brasiliansk fjärtporr och den oförglömmiga och brutala "ectoplasma"-scenen...

OH-ah... there was a GHOST

... with the RESPECT!!1!!!

4) Fishsticks

Det började som ett larvigt skämt om en fisk i en Evil Knievel-dräkt i manusstadiet. Det utformades senare till ett skämt om Kanye West som förnekade att han var en lax. Det slutade med att man framställde Kanye West som ett superego utan humor. Det resulterade i att Kanye West själv skrev i sin blogg att han blev sårad av avsnittet, men att han tagit till sig kritiken och att han från och med den stunden ville arbeta på sitt ego. Allt för att han kallades för gayfisk.

Jag älskar just det resultatet av ett så pass simpelt skämt; att Kanye verkligen tog åt sig av det dumma skämtet, att han faktiskt ville börja bygga på sig till en bättre person efter ett avsnitt om ett fiskpinne-skämt som bara fungerar på engelska. Men jag älskar framförallt ego-temat, som Matt & Trey själva har haft erfarenhet av, där det mentala egot inte bara roffar åt sig äran för någonting man inte har gjort; den kan dessutom tro innerst inne att man faktiskt varit delaktig och gjort denna någonting ifråga. I detta fall, Cartman som faktiskt tror med hela sitt hjärta att han kom på skämtet, och inte Jimmy.

Mothafuckin' gayfish, yo

3) The Terrance and Phillip Movie Trailer

Är det något som South Park alltid lyckas med, är att driva med kändisar. Genom åren har vi fått ta del av en J-Lo-hand, Tompan Cruise i garderoben, den pengakåte Musse Pigg och George Lucas & Steven Spielberg som våldtäktsduo. Men min absoluta favorit-kändisdrift, är utan tvekan den sjömansklädde Russell Crowe och sin tv-serie "Fightin' Around the World with Russell Crowe". Handling? Spöa upp folk. Stor mängder stryk i alla möjliga länder.

När Cartman, Stan, Kyle och Butters inväntar den hett efterlängtade trailern till Asses of Fire 2, tvingas de stå ut med en hel timme av Russell Crowe skrika, puckla på förbipasserande människor, slåss mot minoriteter och sjunga låtar från sitt eget album.

Det finns så många ögonblick i Russell Crowes ljuvliga knytnävsturné att jag inte kan nämna allihop, men en sak är i alla fall säker: om det fanns en show med Russell Crowe i sjömansdräkt och som pucklade på alla människor i världen, så skulle jag sitta bänkad framför varje avsnitt.

AH MAH GAWD, IT'S RUSSELL CROWE!!! AH MAH GAD, BDAHH DYAH DYAAAAAHHHH!!!!!!1!!1!!1!!!

2) Eat, Pray, Queef

Ansedd av många som en av de sämre avsnitten av South Park, älskade jag varje sekund av det. Jag skrattade så att tårarna sprutade. Muspruttar är hysteriskt roliga. Fantastiskt roligt. Framförallt hur killarna i South Park reagerar på ett specialavsnitt av "The Queef Sisters" på tv och förargar en hel nation. Eller, den manliga halvan av nationen.

Och medan jag skrattar ihjäl mig åt Randys och Stans upprörda reaktioner när Sharon släpper lös lite luft under middagen eller åt den episka "Road Warrior"-prutten, understryks det som egentligen stör männen; att luften kommer från just kvinnorna. När kanadensarna Terrance och Phillip går ut med Queef-systrarna pruttar Terrance under en vinprovning och Phillip agerar argt. Men när han får reda på att det var Terrance som fes, skrattar han bara. Eller när Randy svarar ilsket på Sharons fråga om vad som gör muspruttar mindre roliga: "När luften kom från den där vaginan!".

Och det är det medvetandet som avsnittet handlar om; när muspruttar blir förbjudna, är det en seger för Randy och Stan. Men det blir ett nedslag för Sharon. Inte för just muspruttarna. Utan för att trots kvinnan lever i ett modernt och mer jämlikt samhälle, finns det ändå de som trycker ner dem. För att de just är kvinnor.

- You really think women cared that much about queefing? Is that really... what you think this has all been about?
This has been about women having a little bit of fun for once at your expense. For just this one time we could be the immature ones to make you feel uncomfortable. But no. You just couldn't let us have that one little thing, could you? Because even though things are getting better for women, you still think of us as lesser people sometimes, and we always have to prove ourselves twice as hard.

Congratulations, guys. For getting your way... again...

Jag blev tårögd. Ett avsnitt om muspruttar gjorde mig tårögd. Det är ett hysteriskt roligt avsnitt, men likväl en överraskande fin hyllning till kvinnan.

Dags för nummer ett favoritavsnitt i South Park. Eat, Pray, Queef som jag pratade om ovan var faktiskt väldigt nära att knipa första platsen för sin lungsmärtande humor, feministiska ådra och medvetande om könen i samhället, men det fick lov att puttas ner en bit för en annan orättvisa i kvinnligt sammanhang.

Bröstcancer.

1) Breast Cancer Show Ever

Wendy och Cartman har haft en hel del motgångar ihop; men det når sin ultimata och slutliga kulm när Cartman börjar driva med hennes bröstcancerkampanj. Nu har hon fått nog av Cartman. Cartman, det kaxiga, vidriga, feta arslet. Nu ska hon och Cartman göra upp i ett slagsmål. En gång för alla.

Först chillar Cartman lugnt - för hon är ju bara en tjej, inte sant? Men vilken tjej, sedan! Cartman inser att hon fatiskt menar på dödligaste allvar att hon ska slå skiten ur hans feta jävla röv. Och här sätter min njutning igång; det här är Cartmans ultimata förnedring. Jag skrattar högt och gottar mig åt hur innerligt patetisk Cartman är när han gör allt för att förhindra slagsmålet; han skiter på Mr. Garrisons skrivbord för att få kvarsittning och slippa slåss, han äter upp sina egna kalsonger framför ögonen på Wendy och låter sin mamma ta ett snack med hennes föräldrar - och fortsätter, trots att hon förbjuds att slåss, att driva med bröstcancerkampanjen.

Jag tror nog att de flesta av oss känner till den fruktansvärda cancern. Min mormor dog av bröstcancer och hon led tills hon somnade in. För ung. Det är sorgligt. Jag får läsa och höra hela tiden om kvinnor som måste ta till svåra operationer för att förhindra den dödliga cancern. Vissa överlever, andra inte. Det är bedrövligt hur orättvis och förvjävlig cancern är.

Det är därför det är så underbart när rektorn kallar Wendy till sitt kontor och avslöjar att hon själv var en överlevare och vet hur fruktansvärt det är att ha bröstcancer. Må cancer inte vara helt och hållet botlig än - men man måste kämpa. Fortsätta slåss. Fortsätta strida mot den där cancerklumpen och aldrig ge upp.

I detta fall, är det Cartman som förkroppsligar cancer.
Det är fantastiskt att se Wendy ta upp kampen igen i bästa sportfilms/Snatch-anda.

Och jag fortsätter att njuta av att se Cartman förnedras inför hela skolan - och slås blodig av Wendy.

Fuck you Cartman.

Fuck you cancer.

You are woman, hear you roar

Queefing too loud to ignore!

Queef a little each day and let your soul take flight!

Ah-aaaaaaaaaaaaah

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

Queeeeeeeeeeef

freeeeeeeeeeeeeeeeeeee!
_____________________________________________________

Tröstpris: The Losing Edge. Jag bara älskar hur Randy växer till sig som karaktär för varje avsnitt och förblir den bästa tv-pappan någonsin. Speciellt i denna Rocky-inspirerade sekvens.
Randy vs Bat-Dad