---------Matkärlek i filmformat---------

Jag ska till Paris nu i sommar. Efter månader av intensivt läsande i universitetet, bär det sedan av till Frankrike, i åtta härliga, snigelätande dagar. Så det slog mig att jag, under väntan, kunde kika in lite fransk film för att liksom komma i stämning inför semesterresan.

Men för att finna den rätta filmen, behövde jag ställa in mig mentalt i förväg innan jag hämtade vilken film som helst; med andra ord, vad är det första jag tänker på när jag tänker på Paris?

Få se nu:

Kreativitet.

Mat.

Matglädje.

Ratatouille. Berättelsen om Remy's matlagningsdrömmar som ständigt mals till smulor för att han är en... råtta. Ja, jag talar om Pixar's extraordinära och hjärtevärmande saga om en begåvning som kommer från den värst tänkbara omständigheten i köket och som är beredd att motbevisa världen för att skänka äkta matglädje.

På senare tid har jag länge konstaterat att Pixar bra blir bättre och bättre efter varje film de gör. Jag minns exempelvis ha kallat Wall-E "sylvass i sin nattsvarta satir" och Up för "årets vackraste film". Jag kanske tog i lite. Speciellt efter att ha påmints om den romantiska skildringen av det franska köket, kärleken som flyter i varje animerade maträtt. Hands down för Brad Bird, helt enkelt!

För man kan nästan känna dofterna, smakerna i tungan, men framförallt magin genom filmrutan, som exempelvis i scenen där Colette avslöjar hemligheten hos en lyckad baguette; den knapriga

Eller där Remy's bror försöker känna den sensationella kombinationen hos en vindruvas sötma tillsammans med en ostbits salta substans. Kärlek!

Men den bästa scenen är den där den kräsne och svårflörtade matrecensenten Anton Ego tar sig den ödesmättade smakprovet av Remy's rätt och spricker.

Spricker av matkärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=JDK2azVSE5Q

En annars så simpel "bondrätt" som ratatouille, en enkel stuvning av diverse grönsaker, kastas matrecensenten tillbaka till sin barndom, till sin mammas hemlagade ratatouille och gör honom kär på nytt till den grad att han slickar i sig varenda liten såsdroppe med sin sticklånga finger. Även om han blir chockad av det faktum att rätten tillagades av en hel koloni råttor, att restaurangen skulle komma att stängas tack vare hälsovårdsinspektören och att hans trovärdighet som recensent spricker i och med restaurangens nedläggning, inser han äntligen innebörden och kärnan i den forne mästerkocken Gusteau's motto: "Alla kan laga mat"

"In many ways, the work of a critic is easy. We risk very little yet enjoy a position over those who offer up their work and their selves to our judgment. We thrive on negative criticism, which is fun to write and to read.

But the bitter truth we critics must face, is that in the grand scheme of things, the average piece of junk is probably more meaningful than our criticism designating it so. But there are times when a critic truly risks something, and that is in the discovery and defense of the new.

The world is often unkind to new talent, new creations, the new needs friends. Last night, I experienced something new, an extraordinary meal from a singularly unexpected source. To say that both the meal and its maker have challenged my preconceptions about fine cooking is a gross understatement. They have rocked me to my core.

In the past, I have made no secret of my disdain for Chef Gusteau's famous motto: Anyone can cook. But I realize, only now do I truly understand what he meant.

Not everyone can become a great artist, but a great artist can come from anywhere.

It is difficult to imagine more humble origins than those of the genius now cooking at Gusteau's, who is, in this critic's opinion, nothing less than the finest chef in France. I will be returning to Gusteau's soon, hungry for more."

Jag själv är en gedigen matälskare och att se hur Remy vinner Anton Ego's hjärta gör mig fylld av matlagningslusta - jag må inte vara den bästa matlagaren, men jag älskar att experimentera med mat och att överumpla någon med en maträtt på samma sätt som Remy gjorde med Anton Ego, kommer bli ett nytt livsmål.