Korra BOOK 4, Ep2 - recension

S0402 - Korra Alone

I torsdags närvarade Bryke (Bryan och Mike) i den sista stora Avatar-panelen i New York Comic Con. Serien är som sagt på väg att sluta och det var dags att tacka för sig. Det blev väldigt känsloladdade tack till fansen, där de hinner påminna om att de har jobbat med Avatar sedan 12 år tillbaka och att denna värld alltid kommer att vara en del av oss. Men de passade även visade på att köra en smygpremiär av det senaste avsnittet, "Korra Alone", via Twitch's livestream - ett avsnitt tydligen var något av en stolthet för dem. Men varför?

Som avsnittets titel antyder, har Korra klippt alla band med omvärlden och reser ute i världen på egen hand. Korra har bytt nationaldräkt och klippt bort sitt hår för att inte kännas igen offentligt. Hon är inte som hon ska och ganska snart kastas vi tillbaka 3 år för att se var allt gick så fel.

Väl hemma i Sydpolen har hon svårt att komma igång med sin återställning. Fan, hon har svårt att faktiskt bara be om hjälp. I avsnittets kanske mest deprimerande scen, sitter Korra apatiskt i sin rullstol och stirrar tomt mot norrskenet. Hennes oroliga mamma konfronterar henne om att faktiskt söka professionell hjälp och Korra faller i gråt. Jisses. Tacksamt nog får vi en sekvens som visar Korras fysiska förbättring. Sakta men säkert börjar hon äntligen få kläm på sina fötter och även sin klassiska Avatar-styrka.

Men mentalt blir det bara värre; Zaheers fula nuna spökar ännu i bakhuvudet och hindrar Korra helt från att fungera korrekt. Dessutom manifesteras hennes trauma i form av henne själv, en skugga som ständigt påminner henne om sina svagheter. Något som bara gör henne mer ensam än någonsin; trots att hon är omringad av en familj som bara vill henne väl, märks det att ingen annan förstår Korras trasiga psyke än henne själv. Detta är något bara hon kan fixa. Eller?

För er som har sett avsnittet, vet mycket väl att så inte är fallet. Korra hittar äntligen en glimta hopp efter att ha träffat på legendernas legend: muthafuggin' Toph. Faktum att det mesta av avsnittet gick åt att bara vänta på scenen där Toph äntligen gör sin officiella comeback (något vi alla visste skulle komma när trailern släpptes), så slutet kom aldrig som en överraskning.

Missförstå mig fel - jag fick svår gåshud när Toph hälsade henne med "Nice to see you again, Twinkle Toes". Ja, jag tror till och med att jag fick en tår i ögat (hur kan man inte?). Men avsnittet bjuder på så mycket mer än Tophs efterlängtade återkomst: det bjuder på en förträfflig karaktärsstudie och en mycket finstämd melankoli.

Manusförfattaren/skaparen Michael DiMartino brukar vanligtvis bädda in lite väl frekventa storybeats, mycket backstory och mängder av emotionella tyngder (något som nästan alltid riskerar att spilla över i hans manus). Men här gör han det så omtänksamt och med så mycket djup hos detaljer, att jag inte längre behöver oroa mig för hans "kill-your-darlings"-tendenser. Bara en sådan sak som att han lyckas porträttera den varma vänskapen och saknaden mellan Korra och vännerna Bolin, Mako och Asami - utan att ens ha Korras vänner närvarande i samma rum - är imponerande. Den vänskapen har nog aldrig känts mer äkta än i scenen där deppiga Korra läser deras bekymrade brev. Hög efter hög, brev efter brev, läser Korra om sina vänners äventyr i Republic City. Vännernas unika personligheter och karaktärsdrag lyser verkligen igenom textraderna och fyller Korras blekt upplysta rum med värme och omtanke.

En värme som Korra dessutom har svårt att besvara för att hennes skam är så stor; det går tydligen så bra för Asamis företag, Makos poliskarriär och Bolins nya livskallelse att Korras farhågor om att inte behövas ständigt bekräftas. Dessutom har Kuvira "räddat" Jord-nationen på egen hand, också. Vad är det som hennes vänner saknar, egentligen? Är hon verkligen mer än bara Avataren? Vem är hon, förutom Avataren? Korras frustration, depression och apati lyser också väl igenom; hennes skam och dalande motivation är trovärdigt skildrade och det är fräscht att se hur dedikerad manusförfattaren är till Korras förändring. Visst har vi sett Korras turbulenta känsloliv tidigare, men inte på det här sättet; den här gången känns det väldigt intimt, väldigt komplicerat, väldigt introvert. Bara sådana saker som att hon inte kan klä på sig själv eller att hon omedvetet förolämpar Kataras förmåga att hjälpa henne... klämmer verkligen.

Detaljer som att Korra enbart skriver tillbaka till Asami säger också en hel del om hur deras relation har utvecklats med tiden (främst med tanke på att dessa två karaktärer inte hade någon vidare kommunikation förrän i säsong 3), samt hur selektiv Korra är med sitt intima rum. Korra bär på en smärta som bara Asami kan förstå tydligen, då hon anser att ingen annan skulle förstå.

Vad som också hjälper att vidare engagera sig Korras isolerade psyke är färden hon tar genom världens alla hörn och vrår - en färd som verkligen tar tillvara på Studio Mirs magiska animation. Bildspråket blandar nämligen Korras distans och ensamhet med den dynamiska Avatar-världen på ett nästan poetiskt vis.

Ta bara en sådan scen som när Korra bändar de fyra elementen framför en överväldigande, stjärnspackad natthimmel; eller en scen där Korra vandrar uppför en dramatisk vulkan, vars lava krockar mot klippor likt havsvågor; eller en scen där Korra omringas av gulliga andar i den urholkade meditationsträdet; eller en scen där Korra hallucinerar om Raava i ett torrt, oändligt ökenlandskap; eller en scen där Korra bevittnar sin skuggfigur i en mardrömslik gatugränd. Aldrig har Korras resa känts så öde, och så vacker, på samma gång.

Ja, det finns flera scener som verkligen tar andan ur en. Nästan så att det börjar bli tradigt att skriva recensioner som bara hyllar varje avsnitt som sänds. Nästan som att man börjar få slut på superlativ. Men jag kan bara inte låta bli att ännu en gång konstatera att Legend of Korra är en av de bästa serierna som går just nu, framförallt när detta avsnitt spikar precis all den skönhet som serien består av.

Efter det här avsnittet förstår alltså jag varför skaparna känner sådan stolthet för sitt 12-åriga projekt...

Lite eftertankar
- Förutom att avsnittet återbesöker den fysiska andevärlden från säsong 2, visar också avsnittet hur Korras relation till andarna har utvecklats sedan sist. Eftersom Korra varken kan komma i kontakt med sin spirituella sida eller Raava känner andarna av en rubbad balans hos henne, men Korra har uppvisat sådan ödmjukhet att andarna ändå känner behovet att hjälpa henne. Attraktionslagen som gamle Iroh filosoferade om visar nu sina tydliga spår,

- Dessutom lyser anden upp en väldigt intressant ledtråd angående Korras skuggfigur; eftersom anden kan se skuggan, är det möjligt att det inte bara är Korras psyke som spökar? Kan det vara en illasinnad ande som bara vill jävlas?

- En annan god detalj är parallellerna med Zuko och Azula i The Last Airbender. Precis som Zuko är hon på jakt efter sitt sanna väsen, men precis som Azula förhindrar hon sin egen potential tack vare sin mentala kollaps. Hm. Undrar vad som hände med Azula?

- Jag tappade nästan andan av skratt när jag såg Aangs fotografi i sushi-ståndet. Äntligen ser vi Aang som den "goof" han egentligen är, till skillnad från den seriösa gamlingen vi har vant oss vid i tidigare säsonger av Korra.

- Klipp från nästa avsnitt. Prins Wu visar ännu en gång hur ansvarsfull och redo han är för kronan...