------ Interstellar - Ren och skär filmmagi ------

(Spoilerfri recension)

Att resa till stjärnorna har nog aldrig varit så kallsvettigt intensiv och så överväldigande vacker, på samma gång. Inte sedan 2001: A Space Odyssey har en upptäcksfärd mellan stjärnorna och naturfenomen bortom det mänskliga förståndet varit så häpnadsväckande och så uppslukande. Nästan som att man vill påstå att man inte har sett någonting liknande - även om det inte är helt sant, med tanke på att filmen redan bär bekanta sci fi-troper. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det här är en seger för den bristande sci fi-varan i dagens filmutbud; en sanslöst finslipad och välgjord film som är tre timmar lång, men som känns som tre minuter.

Filmen tar vid i en nära framtid där Jorden är så illa tilltygad av att mänskligheten nästan gett upp. Världen täcks av giftigt damm, föda håller på att ta slut, världens militära kraft har avskaffats för att spara minsta slant och jordbrukets konst har blivit så viktigt att skolor snarare prioriterar bondeutbildningar än ingenjörskap och annat som världen inte är i behov av. McConaugheys avdankade astronaut tvingas leva som bonde med sin familj och känner sig mest malplacerad i världen... ända tills han får upp spåret till en av världens bäst bevarade hemligheter: en rymdfarkost som kan resa mellan stjärnorna och som har kapaciteten att hitta en bättre, beboelig planet. Ödet kallar...

Det är svårt att prata om filmens handling utan att avslöja för mycket, men jag kan garantera att man kommer sitta som på nålar genom filmen. Nolan använder skickligt en stressfaktor genom filmens gång som gör varje reaktion, varje handling kritisk och jäktig. Allt som sägs och görs under filmens gång spelar stor roll och har grava konsekvenser om avviker det minsta lilla. Filmen är i grunden byggd som en upptäcksfärd, men av det farligaste slaget. Glöm filmen Gravity; Interstellar är filmen som visar vilket kaos universum verkligen är.

Musiken, skådespelet och framförallt den urläckra designen gör också sitt för att göra Interstellar till ett oförglömligt sci fi-äventyr: här finns nämligen inte ett enda spår av töntiga, flashiga framtidsmojänger och känns så äkta som det bara går. Inga hologram, inga navigationssystem där man måste vifta händerna a la Kinect - bara äkthet. Detsamma kan sägas om den stora, kalla rymden de reser i: universums tomhet och mörker har nog aldrig varit så överväldigande, så klaustrofobisk, så gastkramande, så ångestfylld, så... vacker.

Om det finns kritik jag måste ge, så finns några mindre klumpiga, lite väl utläggande dialoger i början av filmen som stör en annars riktigt bra set-up för filmens händelser. Det är lite synd med tanke på hur väl filmen presenterar världens dödsdömda tillstånd: detaljer som att folk vänder tallrikar och glas upp-och-ner för att inte råka få i sig dammet eller historielärare som förvränger historia... talar redan volymer om hur hopplös situationen är. Även McConaugheys ranger-dialekt kan gå en på nerverna då och då.

Men i överlag är dessa hickor ingenting som egentligen förstör helhetsintrycket, för redan i början märks det att Christopher Nolan behärskar berättarkonsten galant och överträffar sig själv för varje minut som går. Och varje minut räknas i den här filmen: för varje minut som McConaughey ju längre in reser mellan stjärnorna, desto större blir gapet mellan sig själv och mänskligheten som lider på Jorden - däribland hans familj.

Det märks alltså tydligt att Chris Nolan, innerst inne, är en hopplös romantiker och hur mycket inbäddad vetenskap och kvantfysik det än finns, väver Nolan ihop filmen med hjälp av den mest mystiska och den mest oförklarliga av mänsklighetens gåtor i universum: kärleken.

Med andra ord är Interstellar ingenting annat än strålande filmmagi. Det här är science fiction när den är som allra bäst och jag planerar redan nu att se den en andra gång...