¸.•*'*•.¸ Kraften har vaknat '*•.¸.•*'

Det känns fortfarande overkligt. Det känns som att jag drömde hela spektaklet, som att jag ska vakna upp vilken sekund som helst. Det här är filmen jag har väntat på i hela mitt liv och nu har det hänt: Star Wars har vaknat till liv igen.

Och med "liv" menar jag alltså att Star Wars äntligen känns äkta och levande efter Jorge Lucas livlösa prequel-era. Äntligen får vi en värld befolkat av verkliga karaktärer, där jag verkligen bryr mig om karaktärerna och vad som händer med dem. Här finnsett starkt känslomässigt driv, en oöverträffad värme som håller i sig från början till slut och som får dig att le fånigt långt efter att filmen tagit slut. Dessa saker är annars saker man borde ta för givna i en matinéfilm av detta slag, men faktum är att filmen verkligen vinner på detta hjärtliga fokus - karaktärerna är nämligen filmens allra starkaste kort, där allt från huvudpersonerna till de minsta birollerna har en självklar roll i världen.

Om det inte redan har framgått, är det senaste kapitlet i Star Wars-sagan en salig filmupplevelse, en kärleksförklaring till Star Wars. Det är en film som, förutom sin smittande värme och starka karaktärer, verkligen bevarar sin mytomspunna filmvärld. Vartenda hörn befolkas av muppiga rymdvarelser och fantasyinspirerade gestalter som riddare och narrar, varje miljö har en naturlig och mystisk stämning över sig, varje skepp och skrothögar har ärr och en historia att berätta.

Allt med den här filmen osar Star Wars och det hjälper mycket att manusförfattarna och regissören verkligen vet vad de gör. JJ sätter rätt ton i varje scen och manusförfattarna ödslar inte en endaste sekund på torr och överflödig dialog framför green screens, utan berättar sin historia på ett oerhört varierade visuella sätt och görs med sådan skärpa och känsla för detaljer att man redan ler tills mungiporna svider i de allra första sekunderna efter titelsekvensen.

Det finns också en någorlunda god balans mellan gammalt och nytt. Att filmen sedan lånar mycket från originaltrilogin, och i synnerhet A New Hope, görs på både gott och ont. När det görs som bäst, sitter man med publiken och applåderar hjärtligt till all fanservice och vissa scener som speglar originaltrilogin görs till någonting eget, någonting minnesvärt och mäktigt. Referenser blir som oftast mer än bara referenser. Men ibland kanske det speglar originalet lite väl mycket och gör vissa element kanske lite väl överflödiga.

Men trots detta känner jag mig ändå... frälst. Jag njöt av varje liten magisk sekund filmen bjöd på och jag har fortfarande inte slutat tänka på den. Så fort den brandgula Star Wars-titeln zoomade ut, väcktes något inom mig som fortfarande inte släppt taget. The Force Awakens framkallar yra, varma känslor jag inte har haft sedan jag såg A New Hope flera gånger om dagen som liten padawan. Jag kan känna det igen.

Kraften har vaknat.