Svenska
Blog

-------- Konsten att lösgöras --------

Under två-tre veckors tid, har jag stått ut med en hel del - försenade arbeten i skolan, mängder av prov, stress, grå tillvaro, borttappade värdefulla tingester, min förbannade rygg, bråk, ångest och andra mörka moln som förföljt mig under min oerhört gråa tid. En lätt variant av nedstämdhet omfamnar mig och vägrar lossa klorna från mina axlar. Jag förbannar det.

När det var som mest dunkelt, gick jag ut en sväng, för att samla tankarna, rensa skallen ett tag, andas in den friska nattluften och försöka tömma mig själv från det där lilla svarta molnet, men fan att det ska vara så eländigt kall och blåsigt. Och där var man tillbaka - till den bittra jag igen, kan man inte få någon som helst ro?

Jag börjar tänka på allt jag är så förgrymmat arg på, allt från stora saker till de minsta saker - allt från svårhanterliga relationer och ofärdiga texter till medias efterblivna hjärnmosande "underhållning" och genomrutten "musik" som yrar hos förbipasserande ynglingar. Jag börjar reflektera över livet. Får fanimig ingen ro. Har ingenstans att gå och ingen att gå till.

Så istället för att blicka på spåren jag gjort i den så oerhört trevliga slasksnön, blickar jag uppåt.

Mot ingenting.

Mot alltet.

Mot det eviga universum, den ändlösa kolsvarta rymden, täckt av svävande grålila molnklumpar, nersprödd av skinande små himlakroppar.

Och ingenting annat hörs än den stilla vinden.

Plötsligt släpper det.

Allt som belastats över mig.

Befrielsens svalkande rengöring.

Att låta sig överväldigas av naturens oändligt vackra ljuvlighet.

Att stirra ut mot platser ingen människa ens kan drömma om att komma i närheten av.

Det här är konsten att befria sig.

Att njuta av livets små ting.

Att skåda ut mot kvällens själsligt vackra himmelssfär.

Att kasta sig över en gigantisk gräsplan.

Att av oklar anledning sträcka ut handen mot den romantiska mystiken som omger vårt rullande klot och fantisera om att kunna ha förmågan att flyga bland molnen och vidare utåt, mot främmande platser, mot den gränslösa ljuva friheten.

Alla borde göra liknande.

Alla borde någon gång spontant gå ut mot en fridfull plats och skåda skyn som konstant visar skönhet under en lång tid.

Om man nu bara hade någon att dela den här stunden med...

Men...

.

Då förstår jag plötsligt varför jag kände mig som jag gjorde från allra första början.

Jag sänker handen.

-------- Konsten att lösgöras --------

Skyn, ett av livets små njutbara ting, som moviefreak beundrar så, har givit både inspiration och ro i själen i flera år. Här bevittnar han ännu en gång ett livets moment, men påminns av verkligheten som jämt hinner ifatt honom.

HQ